Namn: Lösen:

Dyk nr: 135, Käppalavraket, Lidingö


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2008-08-10
MAXDJUP :
30,5 meter
DYKTID :
65 minuter
VATTENTEMP :
11 grader
SIKT :
2 meter
VISAD :
993 ggr

Jahaja, då var det dags för en oförtjänt tryckare alltså....Ett besök av Murphy... En liten böjning av den här Norrländska kroppen med anor från rallare och gruvarbetare... eller... kanske inte... men till detta återkommer vi längre fram.

Tre veckors semester led mot sitt slut och detta utan ett enda dyk. Den enda vätska jag varit i kontakt med under de här lata veckorna var på något sätt alkoholhaltiga. Jag skulle nog inte vilja gå så långt att kalla mig själv semesteralkoholist, nej jag är ju numera ansvarsfull famliljefar. Men visst, vinkorkarna har ju ploppat lite mer frekvent än vanligt.
På något mysko sätt lyckades jag i alla fall få till en liten utflykt med herr Moilanen, på söndagen, ett knappt dygn innan arbetet åter väntade. Käppala stod på programmet och det kändes som ett trevligt avbott i Harm-följetongen som rådit senaste tiden. Herr Brodow, en ny bekantskap för undertecknad, skulle också med och de bägge herrarna stod snällt väntade vid Käppala brygga när jag sladdade in några minuter efter utsatt tid på morgonen - broöppningen vid Danvikstull hade saboterat min reseplanering totalt. Jag hoppade ur bilen, morsade på de pigga gossarna, spanade ut över höggarnsfjärden och konstaterade att en bro eller bilfärja över halvkakssundet skulle kapat min restid med 30 minuter och besparat mig bilturen genom innerstad och Öfvre Östermalm. Nog om det.

Vi lastade ur och började så smått plocka ihop våra små pryttlar. Sista dagarnas regn hade plötsligt dragit vidare mot Åland, nu sken solen och tvingade fram svettpärlor under de dubbla lagren av underställ jag tvingat på mig. Jag pimplade i mig ett par klunkar vatten och vi fortsatte förberedelserna. Allt flöt på problemfritt och ganska snart djajjentstrajdade vi från bryggan ner i den grönbruna sörjan vi kallar vatten.
Dykplanen löd att Mika skulle - med mig som två och Brodow som trea - ta oss efter linan ner till skutan på 21 meter. Därifrån skulle M dra lina åt vänster och ner längs med väggen en bit. Vi skulle vända, ta samma väg tillbaka för att sen "lalla runt lite" på grundare djup om tiden och lusten medgav det. Maxdjup sattes till 30 och maxtid till ca. 60 beroende på humör.
Teamkamraterna hade hederlig svensk innerstadsluft i sina stålcylindrar medans jag själv hade en av herr Åhnberg tillredd 32:a.

Vi brottades lite mot vågorna medans vi förberedde oss med de sista detaljerna nedanför bryggan och tummade sedan ner oss. Sikten var precis lika kass som jag anat att den skulle vara, det vill säga helt j*vla obefintlig. Vattnet var fyllt av en massa konstig växtlighet, troligen hitfluten från Gullmarsfjorden, som fick mig att tänka på grönsakssoppa. När vi lokaliserat varandra och linan simmade vi så sakterliga utåt och neråt. Jag hade inte riktigt koll på linan hela tiden då den emellanåt försvann under dy och sten, utan spanade in Mikas baksida och fokuserade på flaskbottnarna som syntes bäst i smeten.
Halvvägs ner kanske, så tar jag fram min manometer för en första avstämning att allt står rätt till, vilket det såklart gör. Jag klipper snabbt tillbaks den på höften och upptäcker samtidigt att både Mika och linan är borta. En sekund tog det...Tjoff bara, Joe Labero släng dig i väggen!
Jag vänder mig om mot Andreas och signalerar "vi har tappat bort Mika och jag ser inte heller linan" men han har lite bättre koll och fiskar snart upp linan från dyn. Mika har ungefär samtidigt noterat att han är ensam och möter strax upp oss efter linan igen. Färden går vidare och snart når vi den gamla skutan. Upptäcksfärden på henne går rätt snabbt och Mika gör i princip omgående fast sin reel i en stock. Han drar iväg åt vänster och vi följer efter.
Jäklar vad spännande det skulle bli! Det här skulle alla västkust- och asiendykare få uppleva, vi snackar väggdyk i världsklass. (Jag ska kanske tillägga att jag simmade längs med väggen en bra stund innan jag ens såg att den var där, bara en meter ifrån mig)
Hursomhelst, helt betagen av den fantastiska undervattensvärlden noterar jag i alla fall att instrumenten visar 29 meter och anstränger jag mig kan jag eventuellt skymta en dyig botten under mig.
Andreas signalerar, tycker tiden tickar på och att det är dags att vända dyket.
Vi helikoptrar 180 och tar samma vackra väg tillbaka igen. Här någonstans noterar jag att maxdjup i min display är 29,5 varför jag sträcker ned armen lite bara för att spräcka 30 och därmed ha nåt att reta de andra för på ytan igen, lättroad som jag är ibland (det skulle sen visa sig att jag likförbannat var grundast....).
Vi når skutan, gör loss linan och fortsätter uppåt efter den fasta linan mot stranden. Hemsimmet går lugnt och vi plockar av oss djupmetrar i sakta mak. Den dåliga sikten har förbättrats en aning under tiden och den värsta sörjan verkar ha drivit iväg med strömmarna.
Jag är idag osäker på exakt vid vilket djup, men vid ett tillfälle på vägen hem för jag en kort dialog med Mika som nu ligger bakom mig. Under den korta tiden tappar vi Andreas. Vi "skyndar oss försikigt" uppåt och tummar dyket för att lokalisera honom. Bubblorna ser vi nästan omgående och snart har vi sammanstrålat igen. Det visar sig finnas två linor och vi har såklart tagit olika och därmed kommit ifrån varandra för en stund.

Med Andreas åter i teamet beger vi oss raskt neråt igen för att deka vidare, då den första vändan uppåt gick lite väl tight. Vi tar en tur åt andra hållet från bryggan sett och lallar mest på.
En manometeravstämning gör mig uppmärksam på att jag har dryga halva paketet kvar, så om vi bryter dyket nu har jag tillräckligt med gas för lite skillsdyk kommande vecka.
Snål som jag är ber jag herr teamledare Moilanen om att vi ska vända, vilket också sker. Minideko går enligt plan med tillräckliga tider på alla nivåer. Nemas problemas. På tre meter stannar vi lite längre då M simulerar "slut-på-gas" och jag sen simulerar gymnast när jag ger mig på en valvedrill. Semesterns synder straffar sig... Jag har svårt att nå och får slita rejält för att få till det med höger post. Samtidigt har jag lite för tight med gas i dräkten för att få full rörlighet och den gas jag har, den vill samla sig i benen. Så, jag ger upp och vi tummar strax dyket.

Vi guppar lite som små söta sälar en stund innan vi släpar oss upp på stranden och börjar strippa av oss. Jag bälgar i mig det sista av vattnet i min flaska och vi ljuger som vanligt medans vi packar ihop våra pryttlar. Jag inser medans vi grejar att jag för en gångs skull faktiskt kan komma hem till familjen INNAN utsatt tid, vilket i så fall vore en sensation, så jag kastar in flaskor och lådor i bilen, vinkar av herrarna och styr hemåt.
Dyket påbörjades vid 1030, vi var ur vattnet vid 1145 och 1250 var jag hemma igen.
Jag lastade snabbt ur blöta grejer och lastade istället in en torr familj. Vi styrde mot Oxdjupet och käkade lunch på Lolas café vid Rindöfärjan. På väg hem från Lolas, vid 15-snåret, märker jag att det är svårt att få i växlarna i bilen. Axeln värker nämligen och det tar emot i armen när jag ska peta i 1:an, 3:an och 5:an.
Jag tänker dock inte mer på det utan vi åker hem. Väl hemma busar jag lite med dottern och lägger mig sedan med henne på sängen för att försöka få henne att sova en stund (och kanske kan jag ta mig en liten lur själv).
Axeln börjar nu värka ännu lite mer och när jag känner efter, är jag inte lite "skakis" i resten av kroppen också? Känslan är lite som vid lågt blodsocker om man inte ätit på länge. Jaja, jag tänker inte mer på det utan återgår till familj och OS-basket.
Så småningom blir det middag och jag kompletterar samtidigt med rejäla mängder vatten. Jag mår bra efter maten, känner mig egentligen helt okej men axeln fortsätter värka och "lågt-blodsocker-känslan" vill inte riktigt försvinna trots att jag precis tryckt i mig en rejäl laddning biff med grön curry från den lokala Thaikiosken.
Vadfan, hellre "safea" tycker jag så jag ringer upp vårdguiden och får prata med en sköterska som knappt fattar ett ord när jag börjar dra min historia. Hon ber mig ringa KS och snart sitter jag med jourhavande på kammaren i luren. Vi snackar lite och han konstaterar väl i princip det jag redan konstaterat, det kan vara en tryckis lika väl som det inte behöver vara det... Det borde inte vara någon fara, men det kan ju likförbannat vara så att Murphy vill skoja lite såhär på sista semesterdagen. Han tycker dock att mitt lilla "spik-i-foten" bekymmer inte är något att starta kammaren för, utan vi kommer fram till jag ska avvakta, puffa lite syrgas om jag har någon och om problemen förvärras åka in till SÖS för att få hjälp där.

Jag slår en pling till Mika och vi analyserar profilen i detalj över telefon. Vi kollar trippla tabeller samt 54:ans busstabell och Mika knappar dessutom in värdena i decoprogrammet på datorn. Inget tyder på att det ska vara någon fara, men samtidigt var dyket både djupt och långt (jaja, allt är ju relativt men...). Dock var ju tiden på maxdjup begränsad och vi la tid med råge på deko. Dessutom, M och A dök luft medans jag hade en 32:a, så jag har dessutom extra marginaler på min sida.

Jag nämner för Mika att axeln som värker är samma axel jag burit paketet på vid fyra tillfällen senaste dygnet.
-"Jaha, samma axel som du skruvade kranar med din otränade jävel" säger han då och poletten trillar ner lite grann... Det låter ju inte helt osannolikt att jag fått nån sträckning eller bristning som nu ställer till det.
Bara för att verkligen safea och utesluta den där lilla lilla risken att det INTE är något tryckisrelaterat styr jag hem till Swills och lånar en flaska syrgas.
Jag skickar flaskan i baksätet, drar fram longhosen mellan sätena, rattar hem saaben som nån Darth Vader efter Värmdöleden med reggen i truten och hoppas att ingen ska se mig...
Hemma i soffan igen spanar jag Miami Ink på TV och drömmer om kommande motivutbyggnader medans jag slukar syrgas i ytterligare en halvtimme. Axeln gör lika ont och syrgasen verkar inte hjälpa ett dugg, så jag konstaterar att jag troligen inte alls haft Murphy på besök, utan bara är en otränad typ i alldeles för dålig form som använt högeraxeln till att dra upp vinkorkar istället för att öva valvedrills och lyfta skrot.

Nu är det dagen efter, över ett dygn har gått sedan dyket och jag känner inga som helst symptom på en tryckis. Axeln däremot gör ont som fan och duger knappt till att lyfta kaffekoppen. Jag får väl se hur det utvecklar sig, men det mesta just nu tyder på att det är en naprapat som får besök, och inte tryckkammaren på KS....

Parkamraters loggar:
Andreas Brodow - Käppalavraket, Lidingö