Namn: Lösen:

Dyk nr: 6, Harm, Lillsved, Värmdö, Sverige


DYKARE :
PARKAMRAT :
Kimpa, en fotboll och ett par abborrar  
DATUM :
2008-09-13
MAXDJUP :
17 meter
DYKTID :
43 minuter
VATTENTEMP :
14 grader
SIKT :
3,5 meter
VISAD :
624 ggr

Vi skulle mötas vid Lillsved för att även i år slutgiltigt besegra vraket Harm och visa vem det är som regerar, ett plåtschabrak eller två (nåja) unga, starka och vältränade män med dykkunnande utöver det vanliga.

Redan då vi anlände och såg vågornas vita gäss drog vi tillbaka vårt löfte om ytsim till bojen för att gå ner längs med den och simma tillbaka. Genast kände vi oss mindre coola till mods, till dess att tre andra herrar iförda underställ och med havsdjupens lockelse i ögonen kom förbi, tittade på stormen som piskade båtarna i den lilla fiskehamnen. Och for iväg igen innan de hunnit bli blöta. Jag och Kim klev heroiskt i torrisarna och påbörjade vår kamp mot vatten, gravitation och inte minst naturens krafter som gemensamt motarbetade vårt ödesmättade projekt.

När vi gick ner till linan vid bryggan hade stormen (nära nog en mindre orkan vid det här laget) piskat upp en massa dålig sikt från havets botten, så kallad silt (av engelskans ord för dy). Efter ett utomordentligt långt simmande längs med linan in i Östersjöns mörkgröna skymning nådde vi slutligen vraket. Bara detta hade fått den vanlige strapatsören att ge upp, ty nu var vi enkom vid brädhögen Galeasen. Vi hade bara påbörjat vår färd mot det betydligt större Harm. Ännu en lång simning igenom grön sörja och sedan nådde vi slutligen Harm, vars skugga som vanligt tycktes säga oss: "Jag är något stort och farligt här på botten av farleden och du ser inte riktigt vad det är, men jag ska äta upp dig bums".

Korroderat järn, abborrar överallt (fyra stycken inalles), spricka i fartygets högra sida (ja ni fattar vad jag menar) och en skullfXXXing-penetration här och där, så simmade vi tillbaks mot grundare nejder. Redan nu hade min luft, av oförklarlig anledning på något sätt läckt ut ur dykapparaten och tagit nästan slut. Men med en övermänsklig ansträngning lyckades jag släpa lille Kim, mig själv och världens samvete mot säkrare vatten.

Kan ha tagit sju minuter till stranden mot tio minuter med lugn simning. Drog 50 bar på denna sträcka. På slutet tecknade Kim att han ville dela luft, men eftersom min mätare stod på knappa 20 bar (well, vi var på säkerhetsstopp och säkert ploppdjup, intill klippkanten) så fick han klara sig själv med sina hundra bar kvar eller vad han sa. Jag lämnade honom åt sitt öde i djupet, men den rackarn, han är tuff. Han tog sig upp och vi återförenades under glada tillrop på ytan.

Sen åt vi hallonpaj med gudomlig vaniljsås i fiket och det var väl allt för den här gången. Och, ja, incidenten... När jag före dyket skulle stoppa undan snusdosan fastnade jag med fingret i taggbuskarna och fick kämpa mig loss med all kraft jag kunde uppbåda. Tack vare dykkniven och min muskulösa kroppskonstitution kunde jag undvika att min dykardräkt gick åt fanders också. Leve naturen!