Dyk nr: 148, Svartfotsvraket, Djuröbron - Värmdö

Med värmen på högsta effekt i bilen torkade jag upp underställ och innerhandskar på väg från Trassel mot Djuröbron. Vi tänkte ge oss på gamle Svartis som dagens avslutande dyk. Det var vi inte ensamma om... Parkeringen är full och det är dykare överallt. Det visar sig att ett par kursgäng fått överge Björkvik pga blåst och istället genomför övningarna i lilla viken här. Glada i hågen packar vi på oss allt igen och lallar ut på bryggan, snorhal och förrädisk med alla pontoner som ligger upplagda som en hinderbana, gjord för att fälla dykare med tung packning.
Den här gången slipper vi jacuzzi-effekterna i alla fall och lyckas ta oss ner på första försöket. Wow.... Sikt!
-"Jag ser henne, jag ser henne" utbrister jag för mig själv i reggen när jag konstaterar att jag just nu upplever min bästa sikt någonsin på det här vraket. Vi snackar alltså..... ja, flera meter.

Jaha, vad gör vi här då? Tja..... Vi glider runt, tittar på plankor, tittar på fiskar, följer lite linor som inte leder någonstans, fryser om handen, tittar på andra plankor, drar i nån ny lina, explorar lite och konstaterar att Svartis ligger kvar ungefär som hon gjorde sist.

När vi känner oss mätta viker vi av och följer djupkurvan bort mot stranden. Allt går bara fint och vi simmar så sakterliga framåt medans vi letar efter skatter gömda i dyn. Sen kommer den - Väggen!
Vi snackar siltmoln, så tjockt, så ogenomträngligt, så massivt att det är som att simma in i en vägg. Med touchkontakt navigerar vi oss snyggt genom siltmolnet medans jag funderar på hur ow-dykarna lyckas med sina övningar i den här miljön.
Jaja, det är ju Brodows bekymmer och inte mitt filosoferar jag, så jag tänker på spriten som ska drickas till kvällen istället och vi simmar glatt vidare i gröten.

Väl på land konstaterar jag att samma hand och underarm är blöta på precis samma sätt som förra dyket varför jag raskt utesluter manschettläckage och konstaterar handsk- eller dräktläckage istället, det är ju ändå fan...
Men vem kan gräva ner sig för sånt? Nej just det...
Moi styr volvon mot Gurraberg igen medans vi diskuterar världspolitik och miljöhot. Vi konstaterar också det ironiska i att jag för en gångs skull är hemma från två dyk i vettig tid, den enda helgen jag är ensam hemma. Jaja, det är ju typiskt... Skitsamma. Moi släpper av mig hemma i Gurra och grejerna lastas in. För en gångs skull är jag duktig och plockar isär allt, sköljer allt och hänger allt fint på tork.

Glad i hågen och nöjd efter dagen unnar jag mig själv lite mat och alkohol innan jag styr in mot stan för att supa till det med lite blandat dykfolk och ett födelsedagsbarn. Värden för kvällen som inte ska hängas ut med namn, valde att vi skulle ses på det enda haket i hela 08 som INTE låg i närheten av någon slags lokaltrafik, så efter 45 minuters promenad från tuben var jag framme, hyfsat tillnyktrad igen, varför jag raskt fick börja om med att dricka mig in i dimman. Det gick bra. Tack för trevligt sällskap förresten, ni som var där!