Dyk nr: 158, Värdshusvraket

Nu börjar våren äntligen närma sig, det märks, både genom att snö och is äntligen börjar smälta bort men också genom att alla dykare som legat i dvala börjar vakna till. Denna dvala gäller dock ingen av de vi ska träffa denna helg för att dyka igen. Linda och Jonas rekade Värdshusvraket åt oss alla dagen innan då de varit och fyllt luft, tydligen riktigt isfritt. Jag gillar när det blir som planerat.

Jag vaknar ganska trött på sön morgon, trots att kl. faktiskt är över 7, rena rama sovmorgonen. Känns bra att inte behöva stressa upp barnen för vår dykutflykt, de blir så mycket medgörligare då.

Kl 9.20 sitter vi i bilen och då har Jocke redan varit o fyllt luft medan vi tjejer varit hemma o ätit frukost o gjort oss ordning, utan att behövt stressa alls. Efter ett stopp på en OK-mack för att tanka både bil o oss så är vi framme vid Värdshusvraket vid 10.35. Attans vi kom EFTER Linda och Jonas, jag som lovat att vi skulle stå färdiga o i givakt när de kom. De har ju varit så jättegulliga o erbjudit att vara barnvakt åt våra söta gulliga o snälla döttrar.

När vi gör oss ordning rullar Johan ner i en svart Prius o gänget är samlat. Miranda tittar storögt på Lindas underställ o säger "den ser ut som en sovsäck". Jag och Jocke är snart klara att hoppa i vattnet efter lite förmaningar t. våra barn att sköta sig (o så pussar o kramar förstås).

Vi tömmer vingarna o börjar leta efter linan. Jag hittar den och signalerar t. Jocke. Vi börjar vårt sim ut t. vraket, sikten är väl inte den bästa men det går bra. Känns skönt att det inte är så strömt i alla fall. Efter några minuter är vi framme och vi dyker direkt t. bygget och tittar in. Jag polerar upp skeden som ligger där då den hunnit bli alldeles nersiltad sen sist jag var här. Jocke undrar om vi ska simma in i bygget men jag skakar på huvudet *va sjutton, man ser ju ingenting därinne, bara dimma* så vi börjar simma runt bygget istället. vi tittar in i gluggarna (som alltid) och jag bara myser, det känns riktigt skönt o kul att dyka med Jocke idag. Kan inte minnas att vi var det minsta griniga på varandra detta dyk ;o) När vi simmat runt bygget tar jag en tur och tittar över bygget, där har jag aldrig riktigt tittat ordentligt förr. Vi tar en runt föröver också, jag får en liten kuslig känsla där jag ligger etta i den dåliga sikten, men den går snart över. Väl vid fören slås jag av vilken maffig för den faktiskt har. Värdshusvraket gillar jag mer o mer för varje dyk jag gör här, det är riktigt mysigt här. Vi glider runt där o tittar på allt bråte.

Kylan i vattnet ger sig tillkänna till slut, lagom när vi nått bygget igen så jag protesterar inte när Jocke tummar dyket. Med bestämda frogkicks tar vi oss tillbaka utefter linan (när vi väl hittat den). Vi gör en stabil uppstigning o ett lugnt o fint säkstopp (där jag tänkt skruva lite kranar men ändrar mig o bara övar på att hitta dem fort som attan o ändå behålla samma djup). Hittar ett vasstrå jag som jag börjar fäkta med mot Jocke, han bryter helt sonika av det. Jag lägger ner det vikta vasstrået på en sten o lägger ett rakt strå över så det bildar ett A, A för Angelica, fiffigt va ;o).

Vi bryter ytan o möter Linda som snabbt berättar om vår trotsiga 9åring som klättrat i träden som hänger över ytan. Blir så förvånad att jag knappt tror mina öron, skulle Jasmine trotsa några hon inte känner såå bra!? Att hon ens kunde komma på en sådan tanke att börja klättra i dem då hon vet vad som händer om hon trillar i. Vet inte riktigt vilket jag ska bli mest arg på. Bestämmer mig för att bli mest arg på att hon varit så trotsig då det är jätteviktigt att de lyssnar på de vuxna som tar hand om dem. Normalt är Jasmine rätt försynt så om inte vi är med o brukar inte våga annat än att göra än de andra vuxna säger åt henne. Nåja, vi hade ett långt samtal om det hela på kvällen o det lär nog inte hända igen, på ett bra tag (hoppas jag).

Vi hjälper nu t. så nästa team, dagens barnvakter, kommer fort ner i vattnet. Nu har det börja komma stora sjok av drivis som de får försöka pricka mellan när de hoppar i. När de har dykt färdigt o Linda provat min dräkt ger vi oss av t. Mc Donalds för lite dyklunch.

Där, vid Västbergas Mac Donalds, skiljs våra vägar för idag. Men vi tackar ännu en gång för en mysig dykdag o framför allt för barnvakten som satt tålamodet på prov.

Sitter här nu o funderar på varför jag drabbas av tangentdiarré efter varje dykdag, vad är det för fel på mig egentligen!?

Parkamraters loggar:
Joakim Bergman - Stora Essingen, Värdshusvraket