Dyk nr: 113, Eldaren (Blackan)
Efter en utsökt lunch och lite allmänt slappande var det dags för det andra dyket.
Det lyxartade dilemmat på Blackan är att bekvämligheten gör att man gärna drar ut lite på tiden innan man hoppar i för andra gången.
Efter första dykets absoluta triumf och överträffande av våra förväntningar tänkte jag ta med min kamera och försöka ta några bilder.
Vi hade toppat upp flaskorna med Blackans stora kompressor, den är riktigt smidig. Man låter paketen förbli fastspända på sina platser och sedan tar man den riktigt långa schnabeln som når överallt i dykrummet och fyller paket efter paket.
Efter min storsörpling på första dyket skulle syrehalten sjunka rätt mycket i den nya luftblandningen. Tyvärr fanns ingen analysator på båten heller så det var sak samma, man ville ju inte "gissa" sig till den nya blandningen. Att räkna sig till den beger jag mig inte på, litar inte mitt liv till mina matematikkunskaper, det slutade med att vi körde på EAN21 på datorerna.
Vi gick ner som första dykpar på detta dyk, Mattias och Tosterud som andra typ 15 minuter efter oss tror jag. Nedstigningen längs den långa linan gick fint, skulle försöka ta en bild på vraket uppifrån men gick inte alls bra, skiktet hade dessutom blivit tjockare till detta dyk och det sprack upp lite djupare än det gjorde under första dyket. Sikten hade också försämrats en smula men fortfarande fantastiska 16-18 meter, dessutom når ytljuset igenom det tjocka skiktet av ”silt-bös”.
På detta dyk gick vi direkt akterut till bygget, tiden skulle inte räcka till att "slösa" på fören också trots det häftiga lilla hyttutrymmet (?) som såg riktigt inbjudande ut.
Jag flummade runt med min kamera och Rick tog naturligt täten, ganska kasst egentligen med tanke på att jag inte har någon primär men det fick bli så, sikten är ju gynnsam här.
Vi vek in i en av gångarna, tog en korridor och kom ut på andra sidan, man såg också torpedhålet där inifrån. Filmade lite under dyket också och försökte emellanåt kommunicera med Rick. Man känner att ens uppmärksamhet inte är den bästa när man försöker hantera kameran. Jag fotade lite schutes och nergångar med hjälp av Ricks belysning.
Emot slutet av dyket träffade vi på Mattias och Carl, den sistnämnde vinkade till mig och jag vinkade tillbaka, han ville tydligen ha självporträtt men det är ju kanske inte så lätt att förmedla det där nere... ;-)
Tiden började nästan lida mot sitt slut, jag hade bara 2 minuter kvar till deco och ville börja komma till linan. Jag fann en lina som jag trodde vara rätt men fick ganska snabbt ett flackande sken från Ricks lampa, tittade på honom och han pekade på något. Jag tittade upp och förstod jag låg vid fel lina. Såg den rätta linan och vi simmade dit, när vi kom fram la datorn till en minut deco men den försvann på vägen upp.
Vi gjorde en fin uppstigning, jag försökte ligga skolenligt mitt emot Rick men det var segt att hela tiden behöva bakåtkicka för att inte strömmen skulle dra in mig i linan. La mig på andra sidan liksom parallellt med Rick, det blev bättre och enklare.
Bröt ytan och förnöjsamheten var total igen! Hit vill vi igen, många gånger!
När vi var avkittade och klara såg vi på när resten av gänget hoppade i vattnet, mopedisterna och Techkursdeltagarna.
Sedan var det bara att ta det riktigt lugnt och njuta fullt ut av att man började med dykning, sitta uppe i solen, se ut över östersjön, äta nötter, dricka yoghurt och läsa DN… kan de bli bättre… Jo kanske, nästa dyk på Eldaren!