Namn: Lösen:

Dyk nr: 53, Harm


DYKARE :
PARKAMRAT :
X  
DATUM :
2009-07-18
MAXDJUP :
18,3 meter
DYKTID :
37 minuter
VATTENTEMP :
11 grader
SIKT :
2 meter
VISAD :
2823 ggr

Hela dagen var i stort sett katastrof redan från början...


I och med nattdyket kvällen innan så kom vi ju inte i säng förrän 02:30 och det bådade ju inte heller gott att grannarna hade kaosparty. Så med väldigt lite sömn i kroppen tog man sig upp runt 07.15 och försökte få i sig lite frukost. Runt 8 dök J upp igen och vi satt och snackade lite skit/halvsov på köksstolarna. Ingen var ju direkt pigg och glad att ge sig ut och dyka direkt. Men E väntade på oss ute i Lillsved så det var bara att packa in och åka iväg.
Nu såg vi rätt fel på klockan så vi råkade komma dit lite drygt en timme INNAN E. Inget fel med det tänkte vi, då kan vi vila lite på bryggan innan han kommer. Så J tar bänken och U och jag breder ut oss på bryggan och slocknar. 10:30 ringer X och hälsar att han blir lite sen, fyllningen av flaskor tog lite längre tid än beräknat så han tippar på att han kommer runt 11, 11:30 kanske.


Under tiden som X ringer så står E och väntar på andra sidan, undrandes var vi är någonstans... Så när jag lagt på och fått frågan vad klockan är så blir det en enorm fart på samtliga. Istället för att vara tidiga är vi nu sena istället. Med över 30 min. Så J springer och letar upp E och ber om ursäkt medan vi packar ur alla dykprylar från bilen och börjar ta oss bortåt.


Lite skitsnack senare så är J och E klara att hoppa i och X har kommit så vi börjar göra iordning våra saker för att komma i vi också. Planen X och jag har är att simma ut till linan, följa den ut till vraket och göra högervarv. Börja babord och se hytt, brygga, kollisionsområdet. Sedan gena och titta en snabbis på toaletten innan lina tillbaka. Trött och trög som jag är efter väldigt lite sömn och väldigt mycket dykning så tycker jag att 'det gör ju inget om du skulle få slut på luft, jag har till oss båda på linan tillbaka.' Redan där borde varningsklockorna klämtat i skallen på en...


Färden ut mot vraket är lugn, mycket lugn och det är inga problem alls. Det går inte för fort (som det kan göra i vanliga fall) och vi är ute på vraket efter ca 15 min simning. Kör som planerat och tar babord fram till kollisionsområdet. Där börjar dock allt gå väldigt fel. Istället för att gena till höger direkt mot toaletten så fotar X ankarspelet och så följer vi relingen tillbaka mot toan. Väl där blir katastrofen ett faktum... Med en CO2-hit i sig händer det som inte får hända. Desorientering. Istället för att gå åt höger och aktern så simmar vi vänster och tillbaka mot fören. Inte förrän vi är där upptäcker vi vårt misstag och börjar kämpa både mot CO2-hit´en och lufttillgången för att ta oss till aktern och linan hem igen. Innan vi kommer dit signalerar X OOG och akut illamående. Så han får min longhose, gör ett försök att nå iaf bojlinan men tvingas till att gå upp i fritt vatten. Här har han så mycket kväljningar så han håller på att spotta ut reggen så jag tänker bara ”UPP” innan jag kommer till besinning med vilket djup vi befinner oss på så jag sparkar mig neråt med både händer och fötter och X fattar vinken, fast han mår dåligt, och kämpar han också för att inte göra en okontrollerad uppstigning. Lönlöst dock, vi är för grunt och dräkterna är för luftfyllda så vi stiger trots kämpandet. Vid 7 meters djup orkar vi inte stå emot längre och poppar.


Uppe på ytan försöker X spy för att må bättre och under tiden lokaliserar jag oss för att se vart vi är. Insikten är lätt skrämmande då jag inser att vi befinner oss mitt i farleden med båtar på väg mot oss åt båda hållen. Så det är bara att grabba tag i X och bogsera honom ut ur farozonen. Väl ute ur den fattar jag att han är illa däran och förmodligen inte bör simma själv och det får mig också att inse att jag har en låååång bogsering framför mig. Försöker vinka till stranden att något är fel men uppfattas inte då vi är för långt ut och det går vågor på vattnet. Först när jag är uppskattningsvis 50 meter från stranden och är så trött att jag knappt orkar föra armarna ovanför vattenytan kommer hjälpen inifrån. U, J och E hjälper oss av med utrustningen och vi får 32%-ig nitrox att andas. Inte 100 precis men bättre än inget.


Vid det här laget mår X bra igen och jag känner bara trötthet efter bogseringen så vi hoppas lite på att vi har undvikit tryckisen trots allt. Men tji fick jag. Allmäntillståndet försämras, börjar frysa trots 27 grader i solen och vare sig fleecetröja och filt med mera hjälper. Så beslut tas att åka in till HBO vilket nog var en smart idé då talet försämras i etapper till den grad att jag bara får fram mummel i stort sett. Under bilfärden in kommer även huvudvärk och axelvärk smygandes.
Inne på sjukhuset sätts iaf jag på syrgas omgående medan X mår tillräckligt bra för att dem inte anser det behövas. Efter testerna på akuten anses jag vara tillräckligt bra för att inte vara akut längre. Axelsmärtan berodde, enligt dem, på bogseringen och inget annat. Dock så ville hon, bara för att vara på den säkra sidan, prata med en dykläkare innan vi fick åka och responsen från honom var 100 minuter i kammaren. Det blev sen 300 minuter då jag påvisade symptom på arteriell gasemboli som kan ha uppstått på grund utav kraftig fysisk ansträngning, dvs 450 meter bogsering av indisponibel dykare i vågor.
X fick lika mycket kammartid trots mildare symptom som ren säkerhetsåtgärd och ingen var gladare än vi när vi fick komma ut. Kapplöpning till toan på darriga ben… Behöver jag säga mer?


Efter viss kalabalik, där jag hamnade på sal och X är tillbaka på akuten för att senare få åka hem, återsamlades vi glatt på AVA1. Där fick vi personalen att fly från rummet när vi fått i oss lite socker (äppeljuice och te) och en ost/skinksmörgås. Samtalsnivån sjönk mot drastiska djup rätt fort då vi kände av både tröttheten, sockerchocken och dessutom inte kunde säga något utan att det misstolkades av alla andra. Behöver inte gå in på detaljer kanske… Ni som var där vet vad som behandlades så lämnar vi det där. =)


Så… okej då, hela dagen var ju inte katastrof. Kvällen blev ju rätt intressant där mot slutet.