Namn: Lösen:

Dyk nr: 310, Belliver


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2009-08-15
MAXDJUP :
32 meter
DYKTID :
65 minuter
VATTENTEMP :
6 grader
SIKT :
7 meter
VISAD :
684 ggr

Ner: 11:31
EAN32 2x18 + EAN100 1x7
Vikt: Lampa
Medel: 21,1 m

Historien började redan helgen innan då jag i sann GUE-anda agerade projektdyksorganisation åt Marcus som skulle dyka Hispania. Jag hade tillbringat nätterna under veckan med att försöka vända ut och in på lungorna medelst hostning. Det misslyckades lyckligvis men jag kände mig ändå inte i form för att dyka och fick nöja mig med att vara ytorg. Egentligen var det nog Maria som beordrade mig att lämna hemmet då jag var rastlös och gick henne på nerverna. Efter dykdagen då jag inte dök men fick höra kommentarer som "15 meters sikt och ytljus" åt vi en gemensam middag på en thai/kines i Dalarö. När vi ätit färdigt utbrister Marcus "Men titta här". Han hade då läst mail i telefonen och sett en minutfärsk epostinbjudan från Mårten att dyka Belliver nästkommande lördag. Som tur var klarade telofonen inte bara att läsa mail utan också att svara på dom så minuten senare var tre platser tjingade. Tack Marcus!

Veckan tillbringades med att lyssna på väderleksprognoser och att hålla tummarna. Förra gången vi planerade att komma ut till Belliver blåste det inne. Då vi inte hört någonting halv sju på fredag kväll började jag faktiskt hoppas på att dyket faktiskt skulle bli av.

Planeringen blev intressant. Grisslehamn ligger långt borta - väldigt långt borta. När man skall befinna sig väldigt tidigt på en plats som ligger väldigt långt borta påverkar det på ett högst påtaligt sätt när man måste kliva upp på morgonen. När vi kom fram var båten redan full med utrustning och vi fick knöla in våra grejer på i dom skumma hörn som var över. Vattnet låg spegelblankt i hamnen och vi utlovades en timmes resa ut till vraket. Det visade sig att vattnet inte var så platt ute på havet och resan tog snarare två timmar då båten var så tungt lastad att propellrarna tappade fästet i vattnet - fundera på det... Första dagen på sjön kan vara lite kämpig och jag svalde desperat en postafen i hopp om att den skulle hinna verka innan vi var framme och förväntades titta på någonting annat än horisonten.

Efter en diskussion med Mårten bestämde vi (jag) att vi skulle dyka i den ordning vi skrev upp oss på tavlan. När detta var bestämt skrev jag snabbt upp oss överst på tavlan. Det skulle däremot visa sig svårt att komma i vattnet. När det väl var dags att göra sig i ordning gällde "ingen panik, alla på en gång" och "var man för sig själv" vilket ledde till att även de som bekänt sig till att dyka i andra omgången tog upp den lilla plats som fanns för att väldigt långsamt byta om medan dom väntade på att vi i första omgången skulle komma i vattnet.

Medan vi tillbringade en hel evighet med att byta om och få (tillgång till) på oss våra grejer gungade båten på ett magkrampande sätt. Det tar lite längre tid när varje moment måste följas av en stunds spaning mot horisonten. Det gick inte att ta miste på att Johan var sjösjuk. Helt plötsligt stod han på däck med dubbelarton på ryggen och svettpärlor i pannan. Varken huva, hanskar eller fenor var på plats vilket är aningen out of character. När Johan väl kommit vattnet hoppade Marcus efter (varför blir han aldrig sjösjuk?) fick jag på mig mitt paket, fiskade upp mina fenor och ställde mig på badbryggan. När jag fått på mig ena fenan blev jag fångad av en krängning och slängde helst sonika den andra överbord. Jag hade inga som helst planer på att sumpa Belliver för en sketen fena och hoppade omedelbart överbord för att jaga den. Jag lyckades inte fånga den innan den sjönk ner i djupet men Johan lyckades ta den medan jag tömde vingen för att jaga efter. Tomas och Sofia bidrog på att storartad sätt till att vi kom både i och ur vattnet! Tack Tomas! Tack Sofia!

Vi fick varsin dekoflaska som vi hängde på oss medan vi åkte berg- och dalbana i vågorna brevid båten. Nackdelen med att vara i vattnet var att det inte längre gick att se horisonten och det började kännas angeläget att komma ner i djupet. Vi simmade bort mot förren där vi samlade ihop oss. När Marcus fått ordning på sin dekoflaska mådde jag riktigt illa. Då jag var etta förklarade jag mer eller mindre skrikande att "Nu går vi ner och tar alla kollar på sex meter" innan jag stack ner huvudet i vattnet och tömde vingen. Nu gick det inte längre och jag drog en "kastspya" i reggen. Då jag fick luft bestämde jag mig efter en halv sekunds betänktetid för att jag forsätter neråt. Jag minns att jag hann tänka att jag har två reggar och jag kan alltid gå till ytan om det skiter sig. Med andra ord fortsatte jag neråt till den vita plastdunken på tio meters djup medan jag drog en tre fyra "kastspyor" genom reggen. Med adrenalinet rusande i kroppen och tårar i ögonen var det var underbart att känna stillheten där nere och snart var vi samlade alla tre. Vi gjorde modified S och jag fick hjälp att trassla loss min långslang. Allt var nu ok och vi kunde slutligen vrakdyka. Vi tog ett varv runt vraket och vi lyckades mest av en slump se alla sevärdheterna som Mårten rekommenderat. Det kändes lite arrangerat. Som Marcus så väl uttryckte det "det var som om någon lagt ut museiföremål på Harm". Jag har hört av flera oberoende källor att sakerna inte är nämnvärt flyttade men det förändringar inte känslan när jag dök på vraket.

Vi körde ratio deko modell Swills (tio minuter på sexan löser allt) och tillbringade tio minuter i ett gungande inferno med en lina på rymmen och guppande dykare lite överallt. Väl uppe på ytan kunde vi konstatera att det lugnat ner sig påtaligt. Vinden var på väg att vända och vi fick ett par timmars ytinterval med relativt platt hav. Jag kunde till och med njuta av min pastasallad till lunch. Tack allihopa för en trevlig dag.

Parkamraters loggar:
Marcus Sundberg - S/S Belliver
Marcus Sundberg - S/S Belliver