Dyk nr: 152, Harm, Lillsved, Värmdö

Ett riktigt pissår har det varit.... dykmässigt alltså. Men vadfan, så blir det ibland. Barn, pappaledighet, dagis, jobb, trasiga reggar, slutkörda ackar till lampan och en läckande dräkt har hållit mig torr och tråkig. Men men, reggarna är fixade, ackarna bytta och dräkten är på service, så jag ser ljuset i tunneln!

Nu var jag sjuuuuukt dyksugen och kände att jag inte ville vänta en helg eller två, jag ville dyka NU. Tyvärr var min personliga serviceman inte färdig med min läckande dräkt, så jag styrde upp ett lån av Peters gamla uttjänta Heavy Light istället.
Vi stuvade grejer OCH familjer i bilarna och drog ut till ett våra husvrak, nämligen Harm, igen.
Kvinnor och barn lekte på stranden medans jag, Per, Peter och John förberedde oss för expedition.
Självklart hade vi lite materialfel och skruvade lite på Pers reggar innan vi kom iväg, men snart var vi redo att möta mörkret och djupet. Halva gänget var utrustade med scooters så vi parade ihop oss så att vi i andra halvan skulle få lift. Jag hakade fingret i Pers röv-ring och vi drog iväg mot linan och såsmåningom mot Harm. Framme på vraket var det tänkt att vi skulle para om oss - simmare för sig och scoterister för sig. Efter en minut eller två kom även Peter och John farandes i dyn och försvann ner i silten tämligen omgående. Efter diverse signalutbyten visar det sig att Peter och John avbryter dyket direkt, vänder hemåt tämligen omgående och lämnar mig och Per kvar på skutan.
Jaja tänkte vi, det är väl bara köra på, så vi drar iväg längs med relingen.
Ja..... vad händer sen? Ungefär samma sak som vid alla Harmdyk kan jag väl säga. Reling runt åt ena hållet, åt andra hållet, ner i lastrum, genom hytt, över reling, ner genom skrovhål och så vidare och så vidare.... När vi känner att vi sett allt och gjot allt tummar vi dyket och beger oss mot linan igen. Jag tar återigen sikte på Pers arsle, lägger mig i lä bakom hans flaskor och strax når vi stranden.

Efter familjelunch på Café Sjöstugan packar vi in ungar, fruntimmer och blöta grejer i bilarna och beger oss hemåt. I bilen känner jag en tilltagande ömhet i käk- och hakparti. Det visar sig att Peters huva är lite för trång för min stora skalle och därmed i över en timmes tid tryckt in min haka mot min nacke.. Nu idag, ett dygn senare börjar det släppa och jag kan tugga fast föda igen.
Till nästa dyk ser jag fram emot min egen, nyservade och förhoppningsvis täta dräkt.