Namn: Lösen:

Dyk nr: 469, Sverige, Värmdö, Svartfotsvraket


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2010-04-02
MAXDJUP :
19,1 meter
DYKTID :
77 minuter
VATTENTEMP :
0 grader
SIKT :
7 meter
VISAD :
370 ggr

Det här skulle bli läskigt. Mitt första open water dyk sedan i december. Blir upplockad av Mika på sedvanligt vis och bestiftar närmare bekantskap med Max på vägen ut mot svartis. Lyckas så småningom trassla sig i vattnet med en plan. Planen var att jag skulle mer eller mindre solobada som jag ville och dom andra skulle drilla slingflaskhantering. Dagen till ära testade jag bly innanför dräkten. Improviserade ihop en ful grej av en gammal plattvikt, några snoopyloops och lite överbliven webbing på plats. Fungerade riktigt bra. Får bli att tillverka något som kan hålla ännu mer vikt. Testade subx understället för första gången. Riktigt varmt och mysigt.

Höll mig väl mer eller mindre enligt planen, stirrade på dom ett tag när dom höll på att bolla en flaskmängd som skulle kunna göra en medelstor dykskola stolt i bara metallägande. Tröttnade lite av och till på dom och irrade iväg på egen hand. Underlig känsla det där att vara fri åt alla håll och kanter, förutom den där tjocka isen som låg i viken. För att inte ta några chanser hade man självklart den här gången med sig kompass och gott om gas förutom en bunt visuella referenser om det skulle knasa.

När man softade omkring mitt ute i fritt vatten utan varesig någon referens eller parkamrat och mös av läget slog det mig. För en bunt år sen simmade vi lite fel här i krokarna och hamnade mitt ute på den platta bottnen utan någon aning om var som var land och initierade en uppstigning utan referens. Minns det dyket än idag faktiskt. Det var långt innan man hade hört talas om mantrat DIR från väst och vad korvar var för någonting. Det där stora siltmolnet som kom fram när man började simma uppåt i den då bra sikten och hur det förföljde en uppåt en bit, och kom tillbaka när man gled ner lite igen när man trodde sig ha tillräckligt med flytkraft för att sluta paddla. Om jag minns rätt hade det börjat bli väldigt mörkt och inte hade vi några lampor heller. Sköna tider.

Och här simmar man omkring med bara torrdräkten som avvägning och sidmonterade flaskor, något som jag säkert hade skrattat åt då, utan referens och litar helt på att intuitionen får mig att simma rakt på linan till den där bojstenen i slutet av vrakspillrorna. Slutar simma och lägger mig helt still. Känner varje andetag ur mina knasigt trögt ställda reggar. Känner lugnet och sluter ögonen en stund och bara kopplar av. Enda som stör är all vikt som ligger runt midjan, annars hade det varit ren meditation. Måste hitta något annat ställe att lägga det på.

Får så småningom för mig att leta upp dom andra två tokskillandes personerna och hittar dom nästan direkt. Hänger omkring en stund tills dom får för sig att gå upp och hänger på. Tydligen var det lite inflatorfrysningar på gång. Inga problem, dom tar vad jag tolkar som en liten pratstund i ytan och fortsätter senare. Fick mina misstankar om konfigurationen bekräftad för övrigt, det är inte direkt optimalt att ligga i ytan och tro att man kan andas med bara en torrdräkt som avvägning och 12or på sidorna. Luften gillar att fly ut genom halstätningen och man sjunker som en sten tills man ligger horisontellt igen.

Nåväl, stirrar lite på deras övningar igen och tröttnar snart. Släpar mig iväg mot vraket och kör lite precisionssimmning under slumpmässiga plankor och under vraket. minns även när det ansågs utanför komfortzonen att simma under här. Nästan surrealistiskt länge sen. Iallfall, lekte omkring i min ensamhet hit och dit, slöt upp med dom andra till slut och passande nog var det dags att ta sig upp ur vattnet. Släpade lite flaskor, klassiskt mingel osv och snart var man hemma igen. Helt klart tidseffektivt med bara ett dyk och komma igång i tid. För övrigt är det en stor tragedi att det inte finns dykbullar på den lokala macken.

2*12 sidemount

Parkamraters loggar:
Max Nilsson - "Svartfotsvraket", Stavsnäs, Värmdö