Dyk nr: 7, Svartfotsvraket, Värmdö

Nej, inget dyk, men så jäääkla nära att jag inte kunde låta bli att logga det :-)
Vi var trötta efter dagens två tidigare dyk. Jag mådde fortfarande illa och fasade för hur det skulle kännas att spy dåligt tuggad tonfisksallad (ursäkta alla äckelmagade, men det var så jag tänkte) men eftersom sista dyket skulle vara det efterlängtade vrakdyket så skulle det till en hel del för att jag skulle hoppa av det.
Vi plockade in sakerna i bilen och åkte vidare ut på Värmdö. Väl framme gick vi först och rekade dykplatsen, pratade med ett par som stor på bryggan och fiskade, kollade igångs- och uppgångsplats och såg att sikten var perfekt. Vattnet var lugnt, solen sken och vraket låg precis utanför bryggan, livsandarna och dykglädjen kom igång igen. Japp, här skulle dykas!
Tillbaka till bilen, montera utrustningen, krypa i understället, hoppa i torrisen, på med viktbältet, dra igen Cristinas torris, dra på sig egna huvan, då gick halstätningen.




Ja, alltså, dyket tog slut där.
Och dykdagen.
Och luften ur oss.
Vi konstaterade bara att det var en rejäl reva och att gaffatejpen inte var med. En halstätning ifrån att kunna kalla sig vrakdykare alltså.
Men det kommer fler tillfällen. Nu skall dräkten in på lagning och jag skall begrunda mina synder och börja samla till en egen verktygslåda.