Namn: Lösen:

Dyk nr: 408, Sac Bec Ha


DYKARE :
PARKAMRAT :
Tomas Spångberg, Anna Olsson  
DATUM :
2011-03-23
MAXDJUP :
8,4 meter
DYKTID :
80 minuter
VISAD :
326 ggr

En seg morgon där jag vaknade 07:22 och fick stressa upp till min omelett. (Idag utan ost) Under natten hade det regnat så allt vi hängt upp på tork var dyngsurt men som tur är kom solen och det mesta var torrt efter någon timme.
Vi åkte iväg och blev lurade av tankyxorna och sen iväg till Camillo jr. för att möta upp T/A.
Vi åkte mot Chan Hol till men svängde av tidigare. En mexxare öppnade grinden och en kort, skumpig resa startade. Vi firade ner våra flaskor genom ett hål i marken och tog på oss utrustningen stående i en ring på botten. Lelles reggar hade gett upp och han gav också upp till sist Något har strulat varje dag för människan. Han muttrade en del över Apeks och försvann upp i ljuset sex meter ovanför det eviga mörkret i cenoten. Efter att ha varit i Mexiko har jag förstått att ett litet skithål mitt ute i ingenting eller bakom ett gathörn kan gömma en lika bra dykplats som en knallblå badsjö typ Carwash och Grand cenote.
Det här är en märklig plats med märkliga människor. För märkliga människor.

Jag fick vara etta, Tomas tvåa och Anna trea.
Ner och T höger. Vid T:t fanns en lapp att man inte ska byta pilar och vara rädd om miljön. Det förstnämnda var nog menat åt Steve Gerrard som om jag förstått rätt är ett praktarsel som byter pilar till sina egna, även gamla pilar med legenders namn på. Att dra om linor när andra är inne i systemet och t o m ta bort andras kakor har också hänt.
Systemet var kul, vitt och lagom trångt. Jag har fortfarande en del att lära om trim och var jag har mina fötter samt hur bred man blir med sidemount.
Plötsligt mitt i en lite smalare passage dör lampan. Tomas lyser upp åt mig medan jag sätter på back-up lampan. Jag provar med Agiren igen som tänder. Jag böjer på sladden… (oj, ursäkta, nu står Lelle och smörjer in sig med väldoftande krämer. Jag tappade koncentrationen för ett ögonblick) …men det verkar inte vara fel på den. Jag slår av och på den igen och den tänds. Simmar vidare men så släcks den igen. Vid ett tillfälle gör jag tecken att jag tar mig ut själv och de andra kan fortsätta inåt men ångrar mig och fortsätter. Efter mycket fram och tillbaka blir det mörkare och mörkare och jag förstår att vi närmar oss målet, cenoten i slutet av linan. Jag leder och ser plötsligt en liten pöl ovanför mig. Jag funderar på att avbryta dyket och klämma mig upp där och gå tillbaka. Tomas kommer fram och jag ger tecken att jag vill vara tvåa. Anna ser inget av det som händer därframme i siltmolnet. Jag ger tecken att vända och tänka sig, då dör min lampa igen. Jag hänger av den och tänder Hesern på hjälmen. På botten ligger skelett av fåglar jag pekar ut åt de andra.
Hemfärden är lugn och fin. Vi kommer tillbaka till vår cenote där vi inser att där finns mängder av skelett från en häststackare. Hur den nu har lyckats ta sig ner för ett litet hål.
Säkerligen ett styckmord.
Upp till solskenet och åskmolnet Lelo som är måttligt glad. Vi kramas en stund, sjunger kumbaja, hoppar in i Wranglern och drar iväg med skrikande hjul. Men egentligen stannade vi och mös med några hundvalpar men sen drog vi bannemig iväg med skrikande hjul, jag lovar.
Lunch på Mezzanine och tio minuters solande innan Anna visade oss en cenote vid stranden.


Lelle, det här dyket är oslagbart det bästa jag gjort, synd att du inte var med.