Namn: Lösen:

Dyk nr: 303, Tuna Hästberg - vagnen


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2011-09-11
MAXDJUP :
33 meter
DYKTID :
38 minuter
VATTENTEMP :
5 grader
SIKT :
+30 meter
VISAD :
649 ggr

Efter en god natts sömn, utan snarkningar i skolsalarna, är det dax för lite dykning igen. Vi städar och fixar innan vi åker upp till gruvan och tar trappan ner. Känns riktigt skönt och bekvämt med trappräcket, speciellt nu när det är lite extra blött och slirigt på trappstegen.

Jag och Antonio har sen tidigare bestämt att vi bara ska köra ett dyk idag. Egentligen skulle Jannicke dykt med oss men då Daniels buddy, Tilja, skadat armen dagen innan (läs loggen innan) så ville Daniel nu dyka med oss oxå. Istället för att stressa med ombyte och komma ner i vattnet hamnar vi i stället i en riktigt djup och nyttig diskussion om dykning och hur vi tänker om vår galna hobby, vi hinner med en del prat om hur vi gör ifall "skiten träffar fläkten" som oxå är riktigt intressant att ha diskuterat det. Visst har man tänkt på ämnena många ggr förr och diskuterat det med några få, men jag tror inte man kan diskutera dessa frågor för mycket! T.ex. att våga säga ifrån när något känns för djupt eller avancerat för en själv och inte göra något för någon annans skull, då blir man ju en risk. Någonstans under dessa diskussioner bestäms det oxå att Daniel och Jannicke ska göra ett annat dyk men att jag och Antonio håller fast vid vår plan att dyka ner t. Vagnen, lugnt och stilla.

Färdigdiskuterade för denna gång och ovanligt sams byter jag och Antonio till sist om till våra dykprylar och hoppar ner i vattnet. Antonio gillar som vanligt att ligga 1a och jag gillar som vanligt att ligga som nr2 och då först "ut/hem", varför bryta ett vinnande koncept! Vi gör vår s-drill och Antonio får som vanligt pilla fram min pyttelilla manometerslang. När vi gjort allt sånt går vi under ytan och påbörjar vårt dyk. Lugnt och stilla går vi ner, jag hinner gott o väl tryckutjämna på väg ner och så påbörjar vi vårt sim bort mot vagnen. Nu är det ett tempo jag gillar, vi riktigt glider fram i vattnet, gör en frogkick o glider fram. Man hinner verkligen titta på allt omkring sig och det är ju på det viset vi ser alla detaljer i gruvorna. Antonio sätter en kaka där det precis dragits ny lina och jag ok'ar den. Vi fortsätter bort och ner genom "keyhole", det går så bra att ta sig genom även idag...man har ju alltid som mål att inte nudda något när man tar sig genom en sådan passage och klarar man det känner man sig såå duktigt ;o) Tänk att man alltid måste ha någon lite tävling mot sig själv, det får mig att tänka på hur jag lär lilltjejen att börja cykla mer i uppförsbacken. Jag har alltid gjort så att jag tävlat mot mig själv om jag stött på en jobbig uppförsbacke o så kollar man varje gång hur långt man kommit o t. slut klarar man oftast hela backen. Det tipset kör min 7åring stenhårt efter nu. Är inte hela livet en tävling? ;o) Iaf, tillbaka till dyket. Efter keyhole går vi ner utefter jumpet som dykarna innan gjort (ja vi kom överens om att vi skulle använda deras jump och de lånade t.o.m. Antonios reel t. detta iom att vi skulle ta hem jumpet sen). Antonio sätter en kaka på botten och sen snurrar han runt runt några varv och undrar var vi ska. Jag ligger lugnt och stilla och tittar på hans konster medan jag försöker få kontakt med honom o visa "hit ska vi knasboll", till slut får jag honom att fatta och vi fortsätter dyket. Vi möter Linda och Jonas i öppningen in till vagnen och hejar lite på varandra. I ögonvrån anar jag även lampsken ovanför oss o reflekterar över hur snabba teamet bakom oss måste ha varit (d.v.s. Daniel o Jannicke).

Vi stannar snabbt till vid vagnen Antonio tecknar o frågar om vi ska fortsätta inåt en bit och jag svarar *JA* och vi fortsätter sen förbi och tittar på handskarna, bortåt förbi och tittar på gammalt virke och en gammal verktygslåda. Jag slås av hur lugnt o bekvämt allt känns, känner mig riktigt upprymd faktiskt, en underbar känsla. Vi kommer till slut till där det öppnar upp sig och där vänder vi (att Antonio tecknat till mig att vi skulle simma in 4min o sen vända det missade jag men jag uppfattade det viktigaste då o det var frågan om vi skulle fortsätta inåt). Samma lugna tempo ut *en frogkick o så gliida med en frogkick o så glida framåt* jag kommer på mig själv att känna hur lugnt jag andas.

Vi kommer till vagnen igen och jag får ett sådant där fotomoment som jag tar kort med min intre kamera, den rostiga vagnen och så en dykares ljus o siluett...niiice! Vi tittar på vagnen en stund innan jag simmar ut o hoppas att Antonio hakar på ;o) Ute i brytrummet tar Antonio hem kakan och vi börjar uppstigningen mot keyhole. Jag går före och håller koll på Antonio som samtidigt får dra in lina så inte han drar iväg åt nåt konstigt håll så han slår i huvet elr nåt o försöker hålla mig ur vägen. Antonio sköter inrullningen bra och uppe vid linan ligger jag och väntar på honom, sen fixar vi lite trassel vid linan med ett helt perfekt samarbete! Upp genom "keyhole" och inte heller denna gång stöter jag mot nåt *yes*. När vi på andra sidan keyhole inser jag hur snabbt dyket gått ändå o jag funderar på om jag ska fråga Antonio om vi ska passa på att ta oss bort o titta på bron innan vi dyker tillbaka. Men, så tänker jag 1. hur ska jag förklara för Antonio? Visserligen brukar han förstå det mesta jag "säger" till honom även under ytan men ändå. 2. Vi har itne skrivit på tavlan att vi skulle ditåt så det vore dumt att ge sig av dit OM nåt skulle hända där. Vi softar tillbaka och tittar runt. När vi närmar oss cavernzonen påkallar Antonio min uppmärksamhet med ett lugnt "attention", jag vänder mig om och han pekar upp mot lampan vid vattenytan. Jag håller för min lampa även detta dyk och han tar efter så ligger vi där o tittar hur vattenytan långt där borta krusar sig av dykarna som ligger vid dekostången. Oxå ett sånt där fotomoment där jag tar kort t. mitt inre, har faktiskt ett helt album bara för dykning och ett för alla gruvturer man gått. Väl vid dekostången ligger vi lite under den ett tag, precis som ingen av oss vill gå upp t. de avslutande 6m. Vi ser en sten komma rullande o tänker inte mer på det. Precis när jag vänder mig om o ska teckna om vi ska simma runt lite visar Antonio att han har läck i handsken så vi beslutar oss för att gå upp och avsluta helgens sista dyk *snyft*. Vi passar på att busa lite på väg upp iaf...bl.a. leker Antonio den "spanska tjuren" med nåt rostigt jag hittat på botten. Han passar även på att nypa Jonas i rumpan innan vi bryter ytan.

Sen går då vissa uppför hela stegen med all utrustning bara för att de vill va macho eller för att de vill testa sig för PFO, elr vad de nu lider av...vi andra ställer av våra paket på bryggan o vinchar upp dem för att just vara försiktiga efter dyket.

Vi packar iordning precis allt och kör bort till vagnen och sen sätter vi oss och fikar med Daniel och Jannicke en stund innan vi drar oss hemåt.

Hemvägen är betydligt lugnare, jag tror konstapeln gett upp att få styr på min bilkörning som dessutom nu är "olovlig körning" då jag faktiskt blev av med kortet på väg upp. Vi stannar till i Ludvika och käkar pizza på en inte alltför mysig pizzeria och jag gör misstaget att lämna gänget för att gå på toa....säger såhär...det är TUR att jag har för vana att kolla genom min handväska efter diverse prylar innan jag går ut från ett ställe. Där hade av nåågon konstig anledning hamnat en kniv från pizzerian. Vet inte vem den skyldige är av Antonio, Daniel, Jannicke o Tilja, men jag skyller på er allihop!!! Tänk på att hämnde är ljuv! Nåja nu när jag dessutom proppat i konstapeln lite pizza så verkar han både trött och blev riktigt tyst, äntligen kan jag koncentrera mig på bilkörningen eller så var det så att JAG äntligen fick en syl i vädret. Hade det inte varit för MITT pladder så hade han säkert somnat.

I Västerås kastar jag ur han o hans prylar innan jag styr kosan hem mot E-tuna. Tack hela VIP-gänget (elr Team Analvibrator som vi kallar oss) för ytterligare en helt perfekt helg i Tuna Hästberg! När åker vi igen!?