Dyk nr: 8, Nackastrandsvraket
Trött trött loggar jag detta dyk. Trött, men med ett lyckligt leende på läpparna. Jäääklar vad kul det var att dyka idag! :-) Nu sitter dyklyckan i maggropen igen. Mmm, njuter av lyckoruset.
Hämtade Therese, Tobbe och kompis hos Tesa. Finfin lägenhet, med egen dykhörna och allt. (Fast de hade inte lyckats mota in alla dykattiraljer där ändå, hela lägenheten vittnade om att här bor det aktiva dykare minsann. Urtrevligt.)
Vi åkte till Nacka Strand och med hjälp av pirra transporterades alla sakerna från bilarna till dykplatsen. Mycket behändigt.
Glatt prat under påklädning och så sedvanlig osmidig igång i vattnet.
Provavvägning, inser snabbt att jag har för mycket vikter men låter det vara för denna gången - straffar sig senare, får kämpa mot vikten hela dyket. Vi går ner och följer pipelinen fram till linan som visar vägen till vraket. Lyxigt värre. Eftersom det är ganska mycket slam överallt och ett dykpar precis dykt här är sikten usel och jag följer bara Tesas och Tobbes vänliga strålkastarnas ljus, men så helt plötsligt är vraket där, precis framför näsan. Urcoolt!!!
Jag har nybörjartunnelseende och ser bara knappa kvadratmetern åt gången, men vad stort, och tufft! Någon lyser på ett runt hål, ett f.d. fönster, och jag simmar dit och tittar in. Vilken känsla! Utifrån känns vraket ändå hanterbart, men när jag stoppade in huvudet i hålet var det med en spänningsklump i magen, som att komma till en möjlig tidsmaskin. Fantasin skenade iväg med mig. Vad skulle jag få se? Fiskar? Möbler? Saker? Människor? Nä, såg förstås inte ett dugg. Men det gör inget. Det var otroligt häftigt ändå. Simmade ett tag utmed långsidan. Lyste lite med ficklampan som jag fått låna (insåg genast att att ge en ficklampa till en nybörjare är ett otroligt smart drag - som att sätta på en tvååring i trafiken en reflexväst - man syns överallt.) vi såg en simpa och senare ett gäng aborrar. Efter ett tag visade Tesa tecken och ville gå upp. Väl uppe inser jag att det är jag som är anledningen till uppstigningen. Jag har bara 100 bar kvar när vi kommer upp. Då hade vi varit nere en halvtimme... :-/ Måste ha hyperventilerat mig igenom hela dyket.
Tesa och jag har kommit upp när Tobbe bjuder på lite underhållning, ligger som en strandad ryggvält sköldpadda i vattenbrynet, fastkilad på dubbleflaskorna och kommer varken fram eller tillbaka. Vi skrattar åt synen en lång stund tills Tesa, djurvännen, förbarmar sig och snart är Tobbe flott igen. En lång stunds eftersnack och skön avslappning följde. Vi såg solnedgången över djurgården och sommarvindarna var varma och sköna. Så här kan livet vara när det är som sämst tänkte jag och njöt. Nya trevliga dykvänner, första vrakdyket och löfte om många många fler.
Tack för en kanonkväll Tesa, Tobbe och "kompisen" (förlåt, jag är hemsk med att komma ihåg namn. Ta det inte personligt! Tack särskilt till dig för väldigt trevligt sällskap i bilen. Kanske kan vi bli dykbuddies nästa gång??? :-))
Kram ! /Trött och lycklig Sara
