Dyk nr: 13, Oxelösund Betty af Brantevik

Detta var mitt första vrakdyk.
Fartyget var Betty af Brantevik och hon är en ca. 40 meter lång skonert på 140 nettoton byggd 1890 och förlist 3 dec 1931.
Vraket var i gott skicka och var väldigt intakt, fast hon bara ligger på bara ca 25m, i ett sund mellan ett par öar.
Detta vrakdyk var intressant av två anledningar. Häftigt vrak och luften tar slut på 23m
1. Detta var mitt första djupare dyk, tidigare har jag legat och dykt på ca 8-16m, nu skulle jag dyka ner på ett vrak på ca 25m och det kändes spännande och lite pirrigt. När vi kom ner till vraket så uppenbarade sig resterna av fartyget i dess storhet, jag såg hur de stora spanten stack upp ovanför fartygets bord. vi simmade motsols och rundade fören på Betty och det fanns massor av detaljer att titta på, halva peken satt kvar på ca 5m och stäven var intakt, det såg ut som ett fartyg. Vi fortsatte och simma runt Betty och kom till slut fram till aktern som även den var intakt, det ända som saknades var rodret och det låg inte på botten heller, det kan ha bärgats för värdet av virket eller så lossnade det vid förlisningen och ligger en bit bort. Efter aktern så var det dags att dyka in i vraket från aktern in mot fören, först dök Viktor sedan visade Lennart på mig att dyka in, jag gav ett ok och dök in. det var en häftig känsla att var under vattnet och ha 380 graders sikt och massor av nya intryck. Det var ett bra första vrak att se och jag kan tänka mig att dyka där en gång till för det finns mer att se.
2. När vi simmat genom vraket så såg jag att min luft stod på nästan 50bar, jag signalerade med en knuten näve att jag har 50bar kvar till Lennart som är den mest erfarna dykaren av oss. Vi fortsatte att simma en kort stund till innan jag förstod att han inte hade uppfattat mitt tecken. Det borde jag fattat, eftersom han inte repeterade tecknet tillbaka, jag simmade fram till honom och visade min manometer som nu visade ca 40bar. Lennart visade tecken, att vi skulle simma mot ankarlinan, det var ca 10-15 meter dit. Vi samlade upp oss vid botten en bit från ankarlinan. när vi började simma mot linan för att gå upp så kände jag att det vart tungt att andas in. Jag tänkte då på övningarna när vi stängde av flaskorna och vad vi gjorde då. Jag simmade fram till Lennart som hade ett dubbelpack med 12l flaskor och en extra lång slang på sin Octopus. Jag signalerade att luften är slut och Lennart drog då ut sin Octopus ur munnen och gav den till mig. Jag tog tog ett lätt tag i hans vinge med min högerhand och följde med honom till linan. Jag simmade inte, jag följde med Lennart till Linan och började att försöka att spara på luften. Väl framme vid linan fick jag "ok" tecken och jag svarade med "ok" tecken, detta gjorde vi några gånger under uppstigandet för att se att allt var bra hela tiden, jag hade hela tiden ögonkontakt med Lennart medans han hade koll på både mig och Viktor. Viktor avvägde sig bra och flöt med oss i samma takt och jag kände att han hade lika koll på situationen, han simmade lugnt och fint vid sidan av oss under hela incidenten. När vi kom upp till säkerhetsstoppet på 5m så testade jag om jag hade luft för att fylla min BDC, den kom in lite luft men inte så det räckte, jag fick såpass flytförmåga att jag skulle komma upp till ytan kände jag. När säkerhetsstoppet var klart jag vi sakta upp med linan och precis innan vi bröt ytan så tog jag ett djupt andetag från Lennarts Octopus och släpte den för att blåsa in den sista luften i min BDC och det räckte för att jag skulle hålla mig över ytan och blåsa upp BDC:n. Jag kände mig väldigt lugn under hela incidenten och när jag kom upp till ytan så började jag reflektera över incidenten. Jag tänkte att upprinnelsen till att jag fick slut på luft, var att jag inte förstod att Lennart eller Viktor uppfattat mitt 50 tecken och att detta är lärdomen att ta med sig, visa tecken ända tills tecknet är besvarat. En annan lärdom jag fick var att jag kände mig trygg och lugn under hela incidenten, detta kan jag tacka våra bra instruktörer vi har på klubben :)
Det var ett misslyckande att jag fick slut på luften men själva erfarenheten är inte ett misslyckande!
Ett stort tack till Lennart och Viktor som behöll lugnet och fick mig att känna av vi hade koll på situationen.
Detta avskräcker mig inte utan får mig att känna mer trygg att dyka vidare:)