Dyk nr: 354, Finland, Kaukajärvi, Vikmannin ranta
Så detta blev en påminnelse om att vi kanske borde emellanåt träna lite undervattensnavigering. När man så sällan dyker fiskdyk blir det inte ofta man tar med kompassen under vattnet men dagens övning krävde kompass.
Vi hade båda två UV-scootrarna med oss för Janne ville träna lite inför deras kurs i slutet av månaden med Santala.
Efter förberedelser på plattformen med en Sdrill av janne påbörjade vi dyket utefter linan emot först roddbåtsvraket på 9 meters djup för att sedan dra vidare emot den djupare roddbåten på 20 meters djup. Väl där sköt vi korv och och Janne flashade att han hade slut på luft (drill) och jag delade och vi på började en gemensam uppstigning efter longhosen var lossad och allt ok.
Uppstigningen gick verkligen enligt boken och vi lade in två 1 minuters stopp på 9 och 6 meter för göra det lite mer realistiskt. Vi bröt ytan efter gjort en långsam uppstigning ifrån 3 meter och till ytan.
Väl på ytan fick vi se hur otroligt långt från land vi var. Vi tog kompass-riktning och sedan drog vi neråt för att scootra in i land. Vi körde på rätt långt, kom aldrig fram så man börja tänka att var någonstans är vi egentligen. Efter kanske 15 minuter teckande janne att vi går upp till ytan och tur var väl det...vi blev en aning chockade att vi befann oss kanske 100 meter från Rihiniemi-stranden....alltså tvärs över sjön från vart vi gick ner. Började båda skratta och insåg att några UV-navigatörer blir vi nog aldrig.
Vi bestämde oss att köra våra uv-scootrar i ytläge tillbaka rakt över sjön. vi korsade roddarna bana som går i 1 km längs efter sjön. Vi körde förbi 3 st killar som rodde runt och fiskade eller vad dom gjorde. Vinkade åt dom och dom vinkade tillbaka, undrade nog vad vi höll på med egentligen. När vi kom över på andra sidan följde vi djupkurvan på ungefär 6 meter och såg massvis av kräftor och även en kräftbur med massvis av kräftor som låg och väntade på någon skulle ta upp buren och garanterade väntade en kokande gryta för dom lustigt baklänge-ssimmande varelserna.
Vi kom sedan fram till Timo Vikmans fotoutställning som börjar se sina sista dagar. Hörde också häromveckan att Vikman själv har lagt av med dykningen, åldern tar ut sin rätt. En legend som kanske borde kallas Finlands egen Costeau.
Vi återsamlades på plattformen och avslutade dyket där med lite pirutter med scootern och sedan begav vi oss hemåt.
Allting gott - slutet gott efter ett långt långt dyk i Kaukkis med felnavigering och väldigt mycket scooter-åkning. Börjar snart blir bekväm med scooteråkande.