Namn: Lösen:

Dyk nr: 29, Skår, Gullmarsfjorden


DYKARE :
PARKAMRAT :
 
DATUM :
2020-09-27
MAXDJUP :
30 meter
DYKTID :
24 minuter
VATTENTEMP :
16 grader
SIKT :
<1 meter
VISAD :
536 ggr

AOW Kursdyk 4. Djupdyk.
Sikten är bedrövlig. Jag och min parkamrat tar sikte på instruktörens fenor som första par i ett följe på 3 par och en sistadykare. Vi tar oss ner till 30 meter, genom i förväg överenskommen plan så sätter vi oss på knä på botten - min parkamrat är snett bakom mig till höger.Instruktören ska enl uppgift lysa på något rött för att vi ska se skillnaderna i färg. Jag har en röd dräkt. Jag känner att tanken är mer långsam och jag uppfattar inte att instruktören påvisar färgförändringen för mig. Utan förvarning (i min värld - jag kan mkt väl ha missat signalen) så börjar instruktören simma vad jag uppfattar är tillbaka. Jag kastar en blick över axeln och ser min parkamrats topp på snorkeln. Till vänster uppfattar jag en rörelse och ser en kursare (J) ur ett annat dykpar komma simmande mot instruktören, sikten blir snabbt sämre. Jag vänder mig mot min pardykare och har tappat honom ur sikte. Vänder mig runt snabbt och ser honom ingenstans. Tittar tillbaka mot instruktören och ser honom och den andra dykaren där jag uppfattar att J är orolig. Det är en ung flicka och jag får känslan av att något är fel. Jag slås av att jag måste välja - antingen hålla mig kvar vid instruktören och J eller börja söka C. Tittar efter honom flera gånger. Ser hur instruktören tar J's hand och krokar arm med henne och börjar simma tillbaka längs botten. Jag uppfattar J som orolig och att hon försöker förmedla sig. Jag simmar upp bredvid J och ber en bön att C har mina fenor i blickfånget. Hon signalerar UPP flera gånger tydligt. Blicken är tydligt orolig. Jag blir bekymrad över hennes andning då den är väldigt snabb, så på mina handsignaler andas vi ihop oss i takt för att hon ska vara lugn under uppstigningen. Vi fortsätter att simma längs botten. När vi väl kommer upp så tar jag av mig masken och börjar prata med J. Får då veta att hon kommit ifrån sin parkamrat A och försökt förmedla att hon inte hittar A. Då kommer instruktören fram och säger åt J att hon ska börja vifta och skrika och sedan falla till botten mer regulatorn i munnen och andas lugnt. Jag fattar ingenting. Han får upprepa sig flera gånger för J förstår inte heller. Han säger åt mig att följa honom. Jag går upp ur vattnet och lämnar J stående i vattnet. Känner att jag börjar bli irriterad men tänker att instruktören säkert har koll. När jag är på väg upp kommer sistadykaren upp ur vattnet strax efter att J har inlett det scenario som instruktören sagt åt henne att inleda. Instruktören hojtar till Rescue-eleverna att dykaren i vattnet behöver hjälp (alltså J som hojtar o tjoar och försvinner till botten). Scenariot är tydligen till för att skapa en övning för Rescue som väntar på land. J sköter sig exemplariskt och gör enl instruktion och samtidigt kommer sistadykaren upp ur vattnet. Med sig har han två dykare, varav han släpar på den ena som är helt kraftlös. Nu börjar min hjärna koka. Jag känner hur jag blir så satans förbannad över att man inte informerar alla dem som finns runt statisterna om att man tänker iscensätta en övning. Samtidigt hinner jag tänka att det är en grymt skicklig skådespelerska som kan göra sig så tung. Sistadykaren skriker att han behöver hjälp och att det är SKARPT - INTE EN ÖVNING. Det utbryter stor förvirring. Min pardykare syns fortfarande inte till. Med vad som visar sig vara den medvetslösa A och sistadykaren är även H. Även hon har skiljts från sin parkamrat; E. Instruktören släpar A - som återfått medvetandet in till stranden o sätter henne där. Han lämnar henne sittande i vatten till höfterna, iförd våtdräkt. När jag kommer fram står H och samtalar med A som onekligen är chockad av upplevelsen och inte riktigt förstår vad som hänt. Jag frågar var C och E är. A undrar var J är. Jag förklarar att J är uppe och att jag följde henne upp efter deras separation. Jag går och informerar instruktören om att vi saknar två dykare. Därefter återgår jag till A och sätter mig bredvid henne i vattnet. Vi pratar om vad som hände där nere. Noterar att As fingrar är vita så jag beordrar upp henne ur vattnet och ser till att hon kommer ur våtdräkten, får på sig torra kläder, hämtar mössa, vantar, en varm pläd och får i henne varm dryck. J har anslutit sig till oss och hon är helt fine. Vi går igenom händelsen flera gånger A beskriver att hon kände sig förvirrad/snurrig och sedan fick panik när hon insåg att hon skiljts ifrån J. Hon känner att luften inte räcker till och tror att hennes regulator är trasig. Hon får inte tag i sin octo. Under tiden virvlar hon upp botten och det leder till att sikten försvinner. Jag kan bara gissa att sistadykaren hunnit uppfatta hennes belägenhet och skyndar till undsättning medan vi andra försvinner i slammet och simmar mot land. Hon beskriver hur han får in en regulator i munnen på henne men hon får ändå inte luft. I vårt samtal konstaterar vi att hon förmodligen panikandats och känt att regulatorn inte kan sörja för den mängden hon behöver. Hon beskriver att hon drabbas av en insikt att hon kommer att dö där nere innan hon tuppar av. Var instruktören är i det här läget vet jag inte. Vi lägger tillsammans sakta ihop pusslet över händelsen nere i vattnet och försöker se det positiva i att vi lärt oss våra gränser kring dykningen. Vi pratar om djupberusning och vikten av att alltid dyka i par, hur sikten påverkar uppfattningen (A tappade orienteringen i upp och ner) och hur viktigt det är att känna sin utrustning och vad som sker i kroppen. Jag beskriver hur kroppen fungerar i kris och chock och varför hon inte får dyka mer idag, att hon ska hållas i stillhet och varm. Instruktören kommer och uppmanar oss andra att ta vid vårt andra dyk. Under tiden har man lokaliserat C och Elängre bort. De har funnit varandra och kunnat göra en säker uppstigning. J är nu utan parkamrat och behöver komma i vattnet för att få sina sista sökövningar. Jag har turen att jag har Jocke med som ressällskap och han ställer upp som min parkamrat så att C, E och H dyker ihop och fotograferar. Jag och Jocke tar mitt sista kursdyk ihop. <3 Jag informerar instruktören om att vi kommer att vara borta i 40 minuter och räcker över min loggbok till honom med uppmaningen att fylla i mina kursdyk och ta med mina lånade flaskor tillbaka till Göteborg. Jag ämnar fortsätta till Släggö ihop med Jocke efter min avslutade AOW. Jag tackar gudinnan för att det inte var A's tur den här dagen, för att vår sistadykare reagerade och agerade (jag hoppas han har någon som ger honom ett fång rosor för insatsen) och för att jag har den bästa av parkamrater i vardagen.