Dyk nr: 75, Uskavi kalkbrott

Peter Facebookade ut ett erbjudande om helgdyk. Armas ska instruera Isac genom PADI OW-kursens första delar utomhus, och då kan vi samordna så att fler följer med. Lördag passar bra var mitt beslut. 09:10 var jag på plats på parkeringen. Yes, först av alla! Då får jag lite försprång så att de andra slipper vänta på mig som vanligt. Solen strålade över kalbrottets turkosa vatten. Vindstilla och redan behagligt försommarvarmt. Uppe på kanten satt två campare och åt frukost intill stupet ner mot vattnet. Jag gick mina vändor mellan bilen och stranden med alla nödvändiga saker. Mötte några enstaka flanörer som kollade läget och som hejade glatt. Så kom klubbkompisarna. Tjena tjena, bra dag! Peters dotter var också med. 2 bilar och släpvagn. Jag kollade in packningen. Partytält, vedsäckar och kylboxar. Min Pepsi och Marabou framstod som minimalistisk snålhet utan ambitioner. Äh, jag säger att jag bantar då de tänder grillen!
Vi etablerade oss och plockade ihop utrustningen. Tiden kom då vi gick mot startblocken. Dräkterna var på och vi ställde fram det sista vid vattenbrynet. Då hände det. Genom skogen kom en hord av folk. Ett karnevaltåg med 40 vuxna och 50 barn och några stissiga hundar. Familjehemmen i trakten hade samordnat sig för utflykt. Barn i blandade åldrar skockade sig runt oss och ställde frågor i mun på varandra. - Hur mycket, hur länge, hur djupt, hur farligt, vad är det i, har du gjort det förut?? De vuxna hjälpte till att svara fast de inte visste. Huvan gjorde att frågorna övergick i ett behagligt ohörbart sorl. Jag gav upp och trängde mig ner mot vattnet. Jag låg på ytan, väntade och svalkade mig. De andra hade samma bekymmer att slita sig från uppmärksamheten. -Varför sjunker du inte!? Jag vände mig och tittade ner på abborrarna en stund istället.
Vi samlade ihop oss och påbörjade dyket enligt planen. Peter, Thomas och jag skulle dyka bort till Lilla Island och kolla läget. Följ mig sa jag sturskt, jag har en bra kompass. Sikten var fortfarande inte särskilt bra efter vårfloden. Efter ett antal mindre felnavigeringar kom vi ändå fram till Lilla Island. Det normalt glasklara vattnet var grumligt i den övre halvan, men sikten var utmärkt nere vid botten. Fan vad det är mysigt att findyka i lugnt tempo. Bara glida omkring och njuta av naturen!
Returen till stranden vinglade på, med mig som vägvisare. Här och var stötte vi på de välkända sevärdheterna på botten, skrot, skräp och dykarhumor. Gott om abborre men inga kräftor att se. Vi bröt ytan och gjorde oss beredda att möta kaoset på stranden igen. Där var det helt lugnt och fritt från utflyktsfolk. De var klara med utflykten, eller så hade de fått ändrade planer. Vi satt en stund och tittade på när Armas drillade Isac enligt kursplanens krav. Jag är otroligt imponerad av båda två.