Dyk nr: 95, Woodhouse reef Tiransundet

Detta är en del av min berättelse om dykresa nr 2 till Röda havet 2024-11-21--28. Liksom förra året arrangerades resan av Dykning.net och Diving Travel Network. Vi åkte med Blue planets live-aboard-båt MY Blue Pearl från Hurghada med turen ”North & Tiran”. Dykmålen är omväxlande korallrev och vrak. Konceptet kan sammanfattas som ”Mycket dyk för pengarna”. Det erbjöds maximala 4 dyk per dag och det klarade alla inblandade i besättningen och dykguiderna att hålla på ett professionellt och bra sätt. Jag är sammantaget mycket nöjd med arrangemanget och rekommenderar resan till er som inte provat ännu. Från Ludvika sportdykarklubb åkte undertecknad, Peter Johannesson och Armas Parkkonen. Vi reste från snökaoset på Arlanda till ett soligt och varmt Egypten, där väderutsikterna för Röda havet var stormbyar under dag 3-4. Redan från början blev beskedet från kaptenen att färdplanerna var ändrade. Vi skulle besöka samtliga dykmål, men i en annan ordning än det var tänkt från början. Allt för att söka lä så mycket det gick under de blåsiga 2 dygnen. I efterhand kan jag konstatera att detta var ett mycket klokt och erfaret beslut. En annan dykbåt från Hurghada gick en av stormnätterna ut i grov sjö och välte med katastrof som följd. Mina tankar går fortfarande till alla drabbade dykarkollegor och deras anhöriga.

Dag 2, resans dyk nr 5.

Dags att byta dykmål. Kaptenen styrde skutan åt nordväst upp mot Tiransundet. Hela sydostkusten av Sinaihalvön har bara ett syfte och en näring, solturism. Här stavas det Sharm el Sheikh. En liten stad som sedan 60-talet expanderat och radat upp hotellen i ett pärlband utefter hela kuststräckan. Vi glodde in mot stränderna och resorterna. Folk åt, drack, promenerade, solade, latade sig, badade, snorklade, åkte båt och drogs runt i bananbåtar och parasailingskärmar. De lade 7-14 dagar på en oavbruten semesterorgie. Det kändes bra att inte vara där. Att tillhöra en grupp som förstår sig på riktig semester. Upp klockan 5 och 4 dyk per dag! Och sedan är det god natt och repeat!

Mitt i Tiransundet, mellan egyptiska Sinaihalvön och saudiska ön Tiran ligger 4 stycken välbesökta korallrev på rad. Sydligast det stora ellipsformade Gordon reef, sedan det mindre päronformade Thomas reef, därefter jättelånga Woodhouse reef som mest ser ut som ett basebollträ, och sist det stora nordliga plektrumformade Jackson reef.
Dykbriefing med Ashraf. Det här är alltså Woodhouse reef. Vi tar zodiak in mot sydsidan, går ner mellan revet och ett djupare satellitrev där det finns en sandbottnad canyon att följa österut på valfritt djup. Därefter blir det en fin drop-off som går tvärt ner mot 300 meter. Sedan en till smal platå med sandbotten och därefter tar revet slut. Det kan vara lite strömt efter vägen, MEN, det är alltid strömt på slutet! Väljer man att fortsätta en bit till så kommer man ut i virvelströmmar som kallas ”Washing machine” eller ”Speedy Gonzales” varnade Ashraf. It´s crayzy!! Inget för nybörjare. Men, ni är vuxna människor och väljer själva. Jag kollade in de övriga i gruppen. Ingen gav någon ledtråd hur de skulle välja. Min inre röst sa: - Du är både vuxen och crazy, men inte komplett galen. Speedy är inget för dig din räka! Fatta eller dö!
Ready? 1,2,3, plask!! Jag hade sugit luften ur BCD:n och sjönk majestätiskt ner mot 4 meter innan jag tvärbromsade med inflatorn. Fan vad snyggt! Peter och Armas gjorde också majestätiska nedstigningar som vanligt, men jag vann ändå, för min var personbästa. Ashraf dirigerade österut. Vi följde den utlovade canyonen. Några låg bottennära på 30 meter medan flera av oss spanade lite från ovan och sparade luft. Det var en vidunderlig utsikt. Smågrottor och sprickbildningar. Som vanligt koraller i alla former och stimmen med revfiskar. Det fanns mer stora gorgonian corals än vanligt. Det rådde behaglig lätt medström och jag upplevde hyfsad koll på läget. Nästa sandplatå var på gång. Några som legat lågt och djupt började plötsligt signalera luftbrist. Ashraf gjorde halt och beordrade säkerhetsstopp för att släppa upp slösarna. Jag låg ovanligt bra till luftmässigt och höll mig kvar nedanför på lite avstånd. Upp med en SMB för att locka till sig zodiaken. 3 minuter gick och sedan skulle de gå upp en i taget för att inte skapa trängsel runt gummibåten som då inte kunde flyttas för att ändra position om den började driva. Propellern har alla respekt för. Detta tog längre tid än jag hade räknat med. Så när den sista äntligen var uppe ur vattnet så visade även min manometer nära 50 bar. Alla väntade tålmodigt ut även mina 3 minuter och min uppstigning. Dagens hjälte pluppade slutligen upp ur Röda havet så att äventyret kunde fortsätta. Efteråt berättade de om sina unika upplevelser och alla rariteter de hade sett. Själv var jag nöjd med att inte någon av dem iscensatte ett mordförsök.