Dyk nr: 101, Shaáb Mahmoud, Beacon Rock, SS Dunraven

Detta är en del av min berättelse om dykresa nr 2 till Röda havet 2024-11-21--28. Liksom förra året arrangerades resan av Dykning.net och Diving Travel Network. Vi åkte med Blue planets live-aboard-båt MY Blue Pearl från Hurghada med turen ”North & Tiran”. Dykmålen är omväxlande korallrev och vrak. Konceptet kan sammanfattas som ”Mycket dyk för pengarna”. Det erbjöds maximala 4 dyk per dag och det klarade alla inblandade i besättningen och dykguiderna att hålla på ett professionellt och bra sätt. Jag är sammantaget mycket nöjd med arrangemanget och rekommenderar resan till er som inte provat ännu. Från Ludvika sportdykarklubb åkte undertecknad, Peter Johannesson och Armas Parkkonen. Vi reste från snökaoset på Arlanda till ett soligt och varmt Egypten, där väderutsikterna för Röda havet var stormbyar under dag 3-4. Redan från början blev beskedet från kaptenen att färdplanerna var ändrade. Vi skulle besöka samtliga dykmål, men i en annan ordning än det var tänkt från början. Allt för att söka lä så mycket det gick under de blåsiga 2 dygnen. I efterhand kan jag konstatera att detta var ett mycket klokt och erfaret beslut. En annan dykbåt från Hurghada gick en av stormnätterna ut i grov sjö och välte med katastrof som följd. Mina tankar går fortfarande till alla drabbade dykarkollegor och deras anhöriga.

Dag 4, resans dyk nr 11.

Vi flyttade oss ett kort stycke söderut utefter revkanten på Shaáb Mahmoud. Vi var som vanligt uppe med tuppen, eller egentligen före om man ska vara putsnoga, det var ju fortfarande rejält mörkt vid dykgenomgången. Målet var att dyka på vraket efter SS Dunraven. Ångbåten byggdes i England och sjösattes 1872. Hon var ca 81 meter lång och drevs fram av en tvåcylindrig ångmotor samt segel. Hon sattes i trafik på rutten Storbritannien – Bombay. I april 1876 var Dunraven i norra Röda havet, på hemväg till England, fullastad med kryddor och bomullsprodukter. Och där gick allt fel. Sannolikt pga felnavigering då man trodde sig vara längre norrut än man faktiskt var, men enligt legenden berodde det egentligen på att kapten Care var på fyllan och osams med sin promiskuösa fru! Vad som är korrekt är oklart, men det som ändå är solklart är att felet i båda alternativen kan skyllas på sextanten (!!)
Nåväl, skutan körde alltså på revet, satt fast i 14 timmar, och då man till slut lyckades få henne av grundet så sjönk hon snabbt och hamnade upp och ner på botten på ca 25 meters djup.
Vi gick ut i zodiaken strax innan soluppgången. Volt bakåt och där befann vi oss i en grund revkant. Motströmmen var besvärande och guiden upprepade ”gå djupare” flera gånger. Vi simmade tålmodigt på i motvattnet. Plötsligt låg hon där i all sin prakt. Dunraven. Upp och ner. Bara 4 år då hon sjönk. Numera åldrad och i långt framskridet förfall. Rosten har öppnat stora fönster i skrovet som ger ljusinsläpp och passager. Hon är övervuxen och armerad med tjocka lager av koraller. Lite av lasten finns tydligen kvar, men det mesta av lastutrymmena är numera fyllda med enorma stim av revfiskar. Vi penetrerade henne i aktern (jag vet, det låter illa men det kändes som en naturlig handling just då) och vidare genom lastrummen föröver. Överallt låg bjälkar, bråte och gammaldags konstruktioner som rasat in. En ångpanna gick att identifiera. Avvägningen fungerade bra på det här djupet och jag kunde utan problem filma hela passagen genom vraket. Historiens vingslag och naturens fantastiska mångfald på samma film. Väl ute igen hängde vi en stund i fören och beskådade kvarlåtenskapen efter en katastrof.
Jag signalerade halv tank till Ashraf. Han svarade med OK och sedan tecknet för kraftig motström. Det betydde att vi kör ”plan B” enligt instruktionen från dykgenomgången. Vi skulle drifta med strömmen lite slött för att sedan gå upp till ytan då tiden var mogen. Guiden hade beställt en extra zodiak som spanade efter oss om den alternativa vägen behövde användas. Nu är det gott att leva! Drifta i Röda havet i en ljuvlig soluppgång. Säkerhetsstopp och sedan blev jag utvald att gå upp först i zodiaken. Efter en del kravlande kom jag äntligen ombord och där stod förstås en båtförare som inte var samma som vid utfärden. Hej hej! I fören satt redan en dykare och stirrade på mig. Det var en äldre man som talade tyska och som hade en dykhuva med knallröda djävulshorn. Nämenvafan, har jag klivit upp i fel båt?! Båtföraren var helt oberörd och der teufel log lite generat. Resten av mina dykkompisar kom upp och alla blev lika glada över att se främlingen. Jag tänkte att det är just en sån där som man får ro iland enligt ordspråket. Ashraf kom upp sist och han kunde förstås flytande tyska. De snackade och skrattade och snart stod det klart att det jävlats för tysken. Han hade tappat viktbältet och flutit upp som en kork. Hans dykkompis satt i en båt längre bort och såg riktigt sur ut. Så som att det inte var första gången detta hände.