Dyk nr: 103, Gubal Islands, SS Ulysses


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2024-11-25
MAXDJUP :
27,2 meter
DYKTID :
45 minuter
VATTENTEMP :
22 grader
SIKT :
50 meter
VISAD :
64 ggr

Detta är en del av min berättelse om dykresa nr 2 till Röda havet 2024-11-21--28. Liksom förra året arrangerades resan av Dykning.net och Diving Travel Network. Vi åkte med Blue planets live-aboard-båt MY Blue Pearl från Hurghada med turen ”North & Tiran”. Dykmålen är omväxlande korallrev och vrak. Konceptet kan sammanfattas som ”Mycket dyk för pengarna”. Det erbjöds maximala 4 dyk per dag och det klarade alla inblandade i besättningen och dykguiderna att hålla på ett professionellt och bra sätt. Jag är sammantaget mycket nöjd med arrangemanget och rekommenderar resan till er som inte provat ännu. Från Ludvika sportdykarklubb åkte undertecknad, Peter Johannesson och Armas Parkkonen. Vi reste från snökaoset på Arlanda till ett soligt och varmt Egypten, där väderutsikterna för Röda havet var stormbyar under dag 3-4. Redan från början blev beskedet från kaptenen att färdplanerna var ändrade. Vi skulle besöka samtliga dykmål, men i en annan ordning än det var tänkt från början. Allt för att söka lä så mycket det gick under de blåsiga 2 dygnen. I efterhand kan jag konstatera att detta var ett mycket klokt och erfaret beslut. En annan dykbåt från Hurghada gick en av stormnätterna ut i grov sjö och välte med katastrof som följd. Mina tankar går fortfarande till alla drabbade dykarkollegor och deras anhöriga.

Dag 4, resans dyk nr 13.

Det är måndag efter en natt med storm. Vinden har mojnat något men det blåser rejält ändå och vågorna är fortfarande respektingivande höga. Nu är det dags för en längre förflyttning. Vi kastar loss och åker västerut. Geografiskt lämnar vi området invid Sinaihalvöns sydspets och korsar entrén till Suezviken. Alltså en klassisk sjöväg för godstrafik sedan invigningen av Suezkanalen 1869. Här i mynningen ligger två öar, Gubal Islands, med breda omgivande och mellanliggande grunda korallrev. Som gjorda för att förvilla och fånga in sjöfarare som börjat slappna av efter färden genom Suezviken söderut, eller som helt enkelt var vilse pga dåtidens skrala navigeringshjälpmedel.
Öarna är helt sterila utan växtlighet. Sten, grus och sand. På den norra ön står en fyr som hade behövts långt innan den kom på plats. Jag hade varit ute på däck en hel del under den gropiga överfarten. Dykguiden Ashraf hade sökt kontakt med mig några gånger tidigare för att lite diskret diskutera avvägning, och nu återkom han i samma ärende, fast denna gång lite tydligare. ”Hur mycket bly har du egentligen?” frågade han försåtligt. Jag ljög och drog av några kilo, som om det gällde min lönnfeta kropp. ”Varför så mycket?”. Jo, jag vill sjunka ner lätt i början och undvika att flyta upp mot slutet, safety first you know! Ashraf såg klädsamt misstrogen ut. Han gav mig ett välment råd att plocka bort minst 4 kg. Du är för tung och kompenserar med mycket luft i BCD:n, och då får du avvägningsproblem uppe vid ytan och lyftkraft som är svår att kontrollera. Jag tackade artigt för rådet som jag aldrig kommer att följa.
Nu blir det vrakdyk igen! SS Ulysses, ett engelskt fraktfartyg på 95 meter sjösatt 1871. Båten hade en tvåcylindrig ångmotor på hela 225 hk samt segel som stöd. 1887 gick hon lastad med kvicksilver och rullar med elkablar på grund 15:e augusti på den norra delen av revet. Det såg från början inte så farligt ut, för skadan i skrovet var liten och pumparna höll enkelt båten flytande. Kaptenen vägrade därför att dumpa något av lasten för att lätta på belastningen. Detta gjorde att skadorna ökade successivt och att katastrofen till slut blev oundviklig. Andra båtar kom till undsättning men vattnet hade då stigit så mycket att motorn och pumparna stannat. Ett mycket mödosamt arbete att lossa den dränkta lasten för hand och bära den över ön till väntande skepp vidtog. Man lämnade slutligen fartyget åt sitt öde 6:e september att långsamt förlisa i vågorna. Exakt datum för när hon sjönk finns alltså inte. Vraket står med fören i riktning mot revet och har med åren lagt sig på ena sidan. Träkonstruktionerna har ruttnat bort och kvar finns stålskelettet vilket gör fartyget lättillgängligt för penetration.
Vi tog zodiak ut till dykmålet. Norr om revet och nordlig vind betydde vågor på ca 2 meter. ”Action dive” hade Ashraf utlovat, och så fick det bli. Vi välte i till synes på random plats och hamnade magiskt nog direkt ovanför vraket. Och så rakt ner till Ulysses. Ashraf stannade och pekade frenetiskt på botten intill fören. Jag gled glosögt närmare och såg en stor skorpionfisk, tog ett foto och backade. Ashraf pekade och pekade med en dåres envishet. Till slut såg jag 2 stycken små violetta nakensnäckor. Fy fan för nudisar, de går mig på nerverna! Alla ska titta och beundra fast de knappt syns. Och hur kan de heta snäcka när de inte ens har något skal! Jag vände och gled tjurigt in i vraket. Här inne var det villervalla som efter ett skeppsbrott. Mycket stimfisk och så några stadiga drakfiskar som kaxigt bevakade sina revir. Vi tittade på all bråte som hade varit high-tec för 137 år sedan. Flera passager var trånga men det gick bra att komma igenom med justerad avvägning. Vi kom ut ur vraket parvis och tog en sväng över skrovet för lite fina perspektivvyer. Sedan lade vi oss i revkanten och väntade in alla i gruppen. Plötsligt ruskade det till i min BCD. Ashraf hade öppnat min bakre trimficka och plockat ur en blyvikt. Han backade och kollade läget. Jag lät honom hållas. Klick, där försvann nästa trimvikt. Nämenvafan, nu är 3 kg bortbantat! Hur ska detta gå? Uppstigningen blev perfekt, avvägningen var bäst och säkerhetsstoppet gick som en dröm. Jag var mer än helnöjd då vi kom upp i båten. Tusen tack för den hjälpen Ashraf! Men säg mig, hur mycket bly har DU egentligen?!