Dyk nr: 109, Shaáb el Erg, Dolphin house
Detta är en del av min berättelse om dykresa nr 2 till Röda havet 2024-11-21--28. Liksom förra året arrangerades resan av Dykning.net och Diving Travel Network. Vi åkte med Blue planets live-aboard-båt MY Blue Pearl från Hurghada med turen ”North & Tiran”. Dykmålen är omväxlande korallrev och vrak. Konceptet kan sammanfattas som ”Mycket dyk för pengarna”. Det erbjöds maximala 4 dyk per dag och det klarade alla inblandade i besättningen och dykguiderna att hålla på ett professionellt och bra sätt. Jag är sammantaget mycket nöjd med arrangemanget och rekommenderar resan till er som inte provat ännu. Från Ludvika sportdykarklubb åkte undertecknad, Peter Johannesson och Armas Parkkonen. Vi reste från snökaoset på Arlanda till ett soligt och varmt Egypten, där väderutsikterna för Röda havet var stormbyar under dag 3-4. Redan från början blev beskedet från kaptenen att färdplanerna var ändrade. Vi skulle besöka samtliga dykmål, men i en annan ordning än det var tänkt från början. Allt för att söka lä så mycket det gick under de blåsiga 2 dygnen. I efterhand kan jag konstatera att detta var ett mycket klokt och erfaret beslut. En annan dykbåt från Hurghada gick en av stormnätterna ut i grov sjö och välte med katastrof som följd. Mina tankar går fortfarande till alla drabbade dykarkollegor och deras anhöriga.
Dag 6, resans dyk nr 19.
Good morning sir! Hyttdörren skallrade av knackningarna. Ojojoj, morgonen efter kvällen före. Grillfesten blev en matorgie. Till skillnad från förra året så fick vi färdiga portioner utan möjlighet att välja storlek. Bara rare, medium eller well done efterfrågades. Kocken gick i spinn och grillade allt i hela kostcirkeln. Och så efterrätterna på det. Top notch rakt igenom, men alldeles för mycket för mig. Öl orkade jag inte ens dricka. Så då ligger man här, bukfull men inte bakfull!
Dive briefing för morgondyket. Här är det stor chans för delfinkontakt. Ashraf höll en detaljerad föreläsning om hur man har fint sätt med delfiner. Lugna rörelser, inte klappa, inte följa efter, absolut inte fotografera med blixt. Jag noterade att inte sa ”inte rida”.
Nästa föreläsning kan sammanfattas som allmän dykstil. En slags examen så här sista dykdagen. ”Perfect dive, perfect bouyancy, no fin kicking with bended knees, no swimming with arms, no abuse of the inflator, no stress in the current. Just perfect dive, best group ever, thank you!
Nämenvafan, han kunde ju lika gärna ha sagt “no Bjarne, thank you” gnällde jag. Armas passade på att trösta mig med ”- Jag tycker det är dags att du mognar och slutar att snutta med inflatorn, släpp den och fixa avvägning!” Brutal-Armas må ha rätt, men imorgon kommer han att vakna med två nudingar på ögonlocken!
Vi hoppade i vattnet direkt från dykbåten. Gick ner och fininställde avvägningen. Jag försökte tänka bort inflatorn och det gick förvånansvärt bra. Justering med andningsdjup och att hålla jämn låg hastighet funkade fint. Vi svävade fram långsamt men säkert på 10 meters djup i kanalen. Efter en stund nådde vi fram till den klassiska korall- och stenformationen där någon för länge sedan radat upp ett stort hjärta på den kritvita sedimentbotten. Hela ”The best group ever” ställde oss på knä och lät oss plåtas i en gruppbild mitt i hjärtat. Alla gjorde sina favorittecken och log brett. Och så vidare genom kanalen. Jag höll händerna framför mig och gjorde omväxlande bensparkar från höften och eleganta grodsparkar. Snart kommer strömmen, tänkte jag oroligt och sneglade mot den dinglande inflatorn. Då kommer den att avslöja mig. Men strömmen blev aldrig besvärlig, bara som en lätt motvind. Vi mötte guiden Husseins grupp som var på väg tillbaka till dykbåten. De såg väldigt nöjda ut. Kan de ha sett delfiner?? Hade Dolphin House levererat? Snart var vi framme. Jag spanade och hade stängt av blixten på kameran. Komsi komsi! Plötsligt började Ashraf vifta som en galning, han pekade frenetiskt snett uppåt ytan. Vi span-glodde efter pigga virila hopp och piruetter. Flipper och Skipper, kom igen! Två stora skuggor i slow motion närmade sig. Mantorna gled långsamt över våra huvuden och försvann ut i det stora blå igen. Vilken grej! Efter det här behöver jag inga delfiner för att vara helnöjd. Det kom heller inga. De hade annat på gång och gillar inte att visa upp sig på beställning och att bli tagna för givet. Vi vände om och driftade i maklig takt hemåt. Så kom hjärtat. Husseins grupp hade dröjt sig kvar och propsade på att vi också skulle vara med på bilden, så att alla på dykresan blev dokumenterade tillsammans. Cheeze igen, och nya favorittecken!
Sedan upp i dykbåten. Resans längsta dyk var avklarat. Armas medgav att avvägningen varit OK och att inflatormissbruket för tillfället var under kontroll. Man tackar! Även om han, av någon anledning, inte sa det rakt ut så tog jag det som ”best dive ever”. Det där med nudingarna skjuter jag på framtiden tills vidare!