Dyk nr: 110, Umm Gamar Hurghada


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2024-11-27
MAXDJUP :
26,7 meter
DYKTID :
53 minuter
VATTENTEMP :
24 grader
SIKT :
50 meter
VISAD :
41 ggr

Detta är en del av min berättelse om dykresa nr 2 till Röda havet 2024-11-21--28. Liksom förra året arrangerades resan av Dykning.net och Diving Travel Network. Vi åkte med Blue planets live-aboard-båt MY Blue Pearl från Hurghada med turen ”North & Tiran”. Dykmålen är omväxlande korallrev och vrak. Konceptet kan sammanfattas som ”Mycket dyk för pengarna”. Det erbjöds maximala 4 dyk per dag och det klarade alla inblandade i besättningen och dykguiderna att hålla på ett professionellt och bra sätt. Jag är sammantaget mycket nöjd med arrangemanget och rekommenderar resan till er som inte provat ännu. Från Ludvika sportdykarklubb åkte undertecknad, Peter Johannesson och Armas Parkkonen. Vi reste från snökaoset på Arlanda till ett soligt och varmt Egypten, där väderutsikterna för Röda havet var stormbyar under dag 3-4. Redan från början blev beskedet från kaptenen att färdplanerna var ändrade. Vi skulle besöka samtliga dykmål, men i en annan ordning än det var tänkt från början. Allt för att söka lä så mycket det gick under de blåsiga 2 dygnen. I efterhand kan jag konstatera att detta var ett mycket klokt och erfaret beslut. En annan dykbåt från Hurghada gick en av stormnätterna ut i grov sjö och välte med katastrof som följd. Mina tankar går fortfarande till alla drabbade dykarkollegor och deras anhöriga.

Dag 6, resans dyk nr 20.

Sista dykplatsen och sista dyket för resan. Man ser Hurghada på håll. Umm Gamar är ännu en ö med en bred krans av korallrev och en mäktig drop-off ner mot djupen.
Vi gled sakta ner efter den första kanten och platån. En imponerande korallträdgård bredde ut sig framför oss. Här fattades ingen prakt och inget liv. Vi kom ner till en hög kupolformad formation av korall. Man kunde titta in genom någon av de otaliga gluggarna, och där inne fanns en öppen sal, dit inga större varelser kunde ta sig in. Det var som en naturlig bur som skyddade sina innevånare. Vi beundrade och filmade. Ashraf guidade oss ner mot djupet, över en kant och ut över en lodrät drop-off. Vid 25 meter fanns en sandplatå där vi bromsade in. En kanske 3 meter hög grottöppning gapade mot oss. Den smalnade snabbt av neråt-inåt så att entrén var lägre än 1 meter på högsta stället. Den som ville fick simma in och se sig omkring. Alla ville. Vi köade och formerade oss i ett långsamt led som gled in i grottan, runt i innandömet och sedan ut igen. Golvet bestod av fin vit sedimentsand, korallbitar och snäckskal. Taket blev högre längre in och grottan var en generös rymlig tvårummare om ca 20 kvadrat. Den var hemtrevlig och trivsam på alla sätt. En drömbostad med strandtomt på riktigt! Jag filmade och kände att detta var en av de starkaste upplevelserna under hela resan, vrakdyken inräknade. Fler spekulanter pockade på för att vara med på visningen så vi fick ta oss till entrédörren och släppa in de andra innan det blev trängsel och dålig stämning. Vi hängde en stund runt grottan och tittade på korallvärlden så länge. Då alla i gruppen var klara så började uppstigningen. Vi närmade oss dykbåten och det gick allt segare. De flesta hade luft kvar och ville dröja kvar så länge som möjligt. Dra ut på slutet in i det sista. Ashraf såg vad som var på gång och började agera dykpolis. Han vinkade, pekade och dirigerade in folk mot dykstegen för att undvika att alla skulle komma upp samtidigt med kollektiv luftbrist. Sista dyket var ett faktum. Allt skulle sköljas och torkas. Hittas och packas. Båten såg nu ut som en gigantisk torkvinda. Nu återstår ett dygn av vila och väntan på att gasbalansen ska återupprättas i min kropp. Att kväveöverskottet ska minska och göra mig flygbar hem till gamla Svedala. Tid för eftertanke och kontemplation.
Kommer jag någonsin att bli normal igen? Kommer jag att inse att 4 dyk om dagen i en vecka är galenskap och inte semester? Kommer jag att komma på andra tankar? Kommer jag att lyckas sluta snutta med inflatorn? Den som lever får se!