Namn: Lösen:

Dyk nr: 31, Dyviksvraket


DYKARE :
PARKAMRAT :
Johan Rinaldo, Pär Askerstam  
DATUM :
2003-10-19
MAXDJUP :
11,9 meter
DYKTID :
17 minuter

En nästan oförskämt strålande oktoberdag. Solsken, en knapp bris, frost i gräset och underbart vackert färgade lövträd överallt. Helt underbart.... om det inte vore för att jag dök semidry.

Men va fasiken... man är väl svensk viking. Våghalsig och orädd planerade vi dessutom att göra två dyk på vraket. Hur kallt kan det vara? Bara att göra en brasa under ytintervallet.

Vi var tre idag. Jag och Johan, och så Pär som för första gången på 1,5 år och dessutom för första gången någonsin skulle dyka i östersköns djuvliga vatten. Pär dök också semi.

Vi bytte om. Solen stekte så det var inte det minsta kallt. Ner i plurret, och så vred sig ansiktet i vånda av det kalla vattnet som sipprade in. Vattnet var ca 10 grader vid ytan. En bit ner skönk det ytterliga ett par grader. Vi simmade ut till PET flaskan, och påbörjade vår nedstigning. Johan bad pär att hålla i nedstigningslinan hela vägen. Det gjorde han... hårt. Inte konstigt att det var lite svårt att komma ner när han tar med sig petflaskan. Försökte teckna att han skulle låta linan löpa i handen, varpå Pär släpper linan :-)

Nåja... på han igen. Vi gick ner sakta och säkert. Väl nere så var sikten fantastiskt bra jämfört med hur det varit tidigare här. Det absolut största aborrstim jag sett höll till ovanför däck på skutan. Nästan som ett tropiskt stim, fast utan alla klara färger. Vi svepte över däcket lite långsamt, och vände när vi kommit till fören. Tittade till att Pär hängde med med ca 20 sekunders mellanrum. Allt verkade gå bra, tills vips! så var Pär spårlöst borta. Röck tag i Johans ena jetfin och vi letade lite runt vraket. Sen gick vi upp... där uppe låg Pär och frös och verkade något missnöjd. Det blev tydligen en ofrivillig uppstigning. Inte så långt dyk... men vi skulle ju göra ett till.