Dyk nr: 320, Farmor Springs, Uppsala, gruvdyk

Bottentid: 18 minuter
Gas: Luft i 2x12 liter (200 ->160 bar, SAC 18 lit/min)
Penetration: p=70 meter.

Ja jäklar...! Farmor Springs har man bara hör skräckhistorier om.
Borde för fan heta Fonus Springs.

Denna fredageftermiddag hör nog till en av de mest bisarra i mitt liv.

Efter att nyss ha kommit hem från ljusa, varma Sydfrankrike med 30 meters sikt gör man vad...???

Istället för att åka hem efter en hektisk dag på jobbet, korka upp och smeka en mjuk kvinnostjärt tills man somnar, åker man till Uppsala, plockar upp råttdödaren Palm, åker och hämtar grejjer och åker sen 2 mil rakt ut i svarta, kalla, snötäckta Uppsalaskogen.
Kör fast med bilen, får klä på sig grejjorna där man står fastkörd, får gå 300 meter genom en snötäckt, kolsvart snårskog över pinnar och skit, för att komma fram till ett jävla 3x3meter stort hål i marken täckt med löv, pinnar och annat unk. Luktar skit gör det i vattnet också.
Istället för att tycka att det var kallt, mörkt och hemskt, tog jag det hela som ett bisarrt äventyr.

"Vad du än gör, skölj inte masken i vattnet.", säger Palm. Tjeeena!

Nåja, efter att nästan ha skitit på mig av skräck och hoppats på att Gud skulle hjälpa mig att slippa detta helvetesdyk, tittar jag på när Palm hoppar i.
Ser ut som när man kastar en sten i en spyhink ungefär... spyorna flyter bort några decimeter för att sedan sakta krypa på igen.
Jag försöker gnugga bort min snorlobba ur masken med snö men det funkar inte. Med immad mask hoppar jag i.
Urk, vilken stank. Det sticker i halsen när man andas. Då är det illa.
Jag sköljer masken...
Vi ska precis avsluta S-drillen, när Palms primärlampa bara dör.
Bulben har gått... Jaha...
Som de DIR-utbildade dykare vi är, har vi lärt oss genom vår rigorösa träning att den som har lite ljus lägger man först, i ett tvåmanteam iallafall. Sagt och gjort.
Vi kollar lite bubblor och tummen ner, för skam den som ger sig.
Speciellt när man väl ligger upp till halsen i spyor efter att ha klättrat genom en halv kilometer snöskog i minus 200 grader för att få hoppa ner i "vattnet".

Sikten är de första 11 metrarna... helt obefintlig, man kan se att nåt lyser och man känner linan i handen, that´s about it. Jo, luktar skit gör det också.
Runt 13 meter klarnar sikten momentant till nästan 1 meter för att sedan snabbt börja minska när allt skit som vi rört upp på nervägen börjar komma ikapp oss...
Jag kollar två gånger linplaceringarna på stegen och lägger dem på kännselminnet. En bra idé, anser jag.
Följer efter Palm in i första gången som ungefär kan vara 30 meter lång och svänger svagt åt vänster.
Hans asfeta UK300 backupplampa lyser, tror jag, jag ser den iallafall inte.
Jag följer bara linan och de svirvlande sedimentpartiklarna, det måste vara den vägen han simmar.
Efter att ha simmat in i väggen ett par gånger, inser jag att här är det nästan omöjligt att simma bort sig, gången är för fan 1,5 meter bred.
Vi fenar på och kommer i slutet på gången till ett litet hål i stengolvet som går nedför en stege till 26 metersnivån av gruvan.
Jag följer sedimentmolnet ner efter linan och ser en halv meter bort ett litet, litet, litet svagt ljus som rör sig i cirklar.
Det är Palmen som gör OKtecken. Aha, han är uppenbarligen vid liv. Skönt!
Vi fortsätter nedför stegen och här ser vi faktiskt varandra ett tag. Jag ser iallafall Palm.
Vi fortsätter i gången på denna nivå ca. 30 meter (dvs. jag följer sedimentmolnet).
Försöker hålla för lampan och se om jag ser Palms sken. Behöver jag ens svara på det... NEJ!
Till slut kommer vi fram till en sten där linan är avknuten.
Palm försöker visa nåt med händerna men jag ser inte hans rörelser i hans grymma 4,2W lampsken.
Inser att här inne ÄTER vattenmolekylerna fotoner (ljus). Min 24W HID ser ut som ett visset stearinljus.
Vi tummar dyket och går samma väg tillbaka. Sååå jäkla svart nu.
Om det var illa på vägen in, kan ni föreställa er hur det ser ut nu efter att två dykare har simmat igenom. Det regnar svarta flagor från tak och väggar och hjälper till att äta upp fotonerna från våra stearinljus.
Här nånstans börjar Palmens primärreg friflöda, han stänger och går över på backupen.
Sim, sim , sim, lina, lina, lina, upp för stegen, genom hålet, nästa tunnel och snart börjar jag känna igen linarangemanget.
Aha, vi är ute i schaktet vid shotlinan.
Vi tummar ännu en gång genom att lägga våra tummar mot varandra och belysa dem med 24W HID:en från 5 cm avstånd. Enda sättet att hajja vad vi gör.
På uppvägen blir sikten sämre och sämre tills den de sista 10 metrarna är helt obefintlig.
Jag har aldrig tittat på en Vyper så nära förut.
Efter 22 minuter är vi på ytan efter att ha varit överallt i Farmor Springs (utom en tunnel).

På detta följer klättring i snö, promenad genom skog och 20 minuters fixande för att få bilen att vilja flytta på sig, samt en och en halv timmas hemväg.

Ett, enligt min mening, riktigt karaktärbildande kanondyk! Tack Palm.