Dyk nr: 22, HELL DIVE: "Femöringen", Oxelösund

Först kom inte Carina ner, hon hade något problem med torrdräkten. Men efter mkt bök och stök åkte vi ner i djupet. Det var grymt, blev helt mörkt därnere och lamporna kom väl till pass.
Jag glömde nog att fylla min dräkt när vi kom ner på bottnen, för jag tyckte det blev svinkallt. Sen simmade vi mot vraket och fann det på 31 m djup. GRYMT!! Jag kände ingen djupberusning vid detta djup.

Efter att vi simmat på vraket någon minut fick Anders svårt att andas. Han hade en "säkerhetsventil" på sin tank som skulle strypa luften vid 50 bar, därefter var man tvungen att manuellt dra i en metallstång för att släppa fram den sista luften. Anders hade just då 70 bar kvar, mkt mindre än vi andra pga en SLANGLÄCKA som vi konstigt nog inte hade upptäckt... Anders och Carina signalerade båda "upp" till mig, men jag mitt dumma as missförstod tecknen. Jag var just då ovanför vraket, 5 m bort från de andra och hade börjat sänka mig ner i båten. Detta var en liten öppen båt så det hade inte blivit tal om ngn penetrering. Jag tolkade direkt deras tecken som "gå upp från vraket Martin" och skakade instinktivt på huvudet. Jag fick nog djupberusning trots allt, jag visste ju egentligen vad det tecknet betydde.
Efter lite missförstånd av tecken simmade jag fram till Anders och Carina och försökte förstå vad de ville. De gestikularade häftigt mot varandra och jag fattade ingenting. Nu började det hemska.

Anders hade nu 50 bar kvar och hans säkerhetsventil ströp luften. Anders kunde inte andas alls längre, han fick panik och stressen spred sig till oss andra också. Han ville ha tag på Carinas octopus, men i sina försök att få tag på denna, slet ut Carinas reg ur hennes mun och insåg att han började skapa kaos. Då vände han mot mig, simmade våldsamt fram mot mig, tog tag i mig, tryckte ner mig i dyn och började klättra på mig. Han vände rumpan till och visade säkerhetsventilen på tanken, som han innan dyket förklarat för mig innan hur den funkade. Jag ryckte i denna så mkt jag kunde, samtidigt som jag tänkte "det här händer inte, det kan inte hända" varefter Anders märkbart lugnade ner sig eftersom han fick luft ånyo. Det var verkligen läskigt att se honom drabbad av panik, han blev som ett djur! Nu när han hade fått luft blev hans rörelser mycket lugnare och han simmade omedelbart upp mot ytan. Carina var också väldigt stressad, hon upplevde att hon hade väldigt lite luft kvar, hon hade 100 bar just då, så hon stack också upp till ytan illa kvickt, innan jag kunde lugna ner henne. Jag ville inte vara kvar på 30 m djup själv, så jag gick också upp men tog det så lugnt jag kunde. Jag gjorde ett säkerhetsstopp på 5m, men det är svårt att veta hur långt det var eftersom jag var inte hade någon klocka/dator, samt att jag var stressad. Det kändes länge i mitt stressade tillstånd... När jag bröt ytan satt Anders och Carina redan i båten. Ingen av oss drabbades av tryckfallssjuka den här gången, vilket man nog ska vara riktigt tacksam för. Carina sköt upp som en kork mot ytan och studsade enligt båtföraren på ytan...

VÄLDIGT LÄRORIKT DYK.

För det första borde vi ha stått över det här dyket, eftersom Anders använde nyinköpt begagnad utrustning från privatperson för första gången.

För det andra borde vi inte ha dykt så här djupt, första gången alla tre tillsammans. Det djupaste jag hade varit på innan var 19 m och det här var en helt annan grej.

För det tredje borde jag ha fattat att "tummen upp" alltid betyder "vi går upp nu" och inte "gå upp från vraket Martin".


Ett väldigt lärorikt dyk alltså. Jag ska gå Rescue-kursen i vår, så jag känner mig tryggare och kanske kan förhindra sådana här händelser i större mån än jag kan nu. Nu tänker jag mkt mer aktivt på säkerheten och kör mindre raggardykning. Fy fan vad mkt det är som kan gå fel...

8 liter 300 bar, 12 kg vb, torrdräkt perfa i 6 grader i vattnet.
300 bar => 100 bar