Namn: Lösen:

Dyk nr: 143, "Ingrid Horn"


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2004-02-14
MAXDJUP :
35,1 meter
DYKTID :
33 minuter

Klicka för förstoring

Till album »

lt: +2, vt: 0 grader, medel 20,7 meter, gas: 100 bar

Det är inte så lätt att få Tomas att höja på ögonbrynen men jag tror att jag lyckades denna hjärtedagsmorgon. Det kan du ha! ;-)

I arla morgonstund anlände vi vid bommen i Karlslund och blev hest tutade på av Per och Lotta. Som den guldfisk jag är, hade jag förträngt att koden är densamma som för alkyden i tank 56 i färgfabriken men Lelle bistod villigt med denna info via mobil, så det ordnade sig ändå. Gogubbarna Anders och Tony mötte oss med solsken i blick på Emily och vi lastade ombord flaskeriet under visst inslag av gubbstånk.

Eftersom alla (Tomas, jag, Per, Lotta, Janne, Lelle, Stefan och Branko men INTE Richard) klivit ombord i tid var vi framme vid La Ingrid strax efter nio.

Linan till vraket var borta så vi fick ta oss till pricken innan nedstigning och i väntan på herrarna passade jag på att drömma mig bort med denna stora, raka, röda tingest fastkilad mellan benen. Detta eftersom vattnet strömmade kring öronen men som tur var avtog flödet med djupet och efter en liten snabb briefing tog jag mig ner längs linan med Aspen, Lelle och Janne i släptåg. Sikten var hyfsad för att vara på IH men sög rätt fett med vidare mått mätt och då jag hade lite svårt att få grepp om vraket, valde jag att strikt följa babords reling förut. Hon är lurig den här damen, för även fast jag var förberedd på det, höll jag på att simma in under tak i mörkret vid ett par tillfällen. Fick dock bekräftat efteråt att Tomas bakom mig hade full koll på läget och utan tvekan skulle ha dragit ut mig igen om jag mot förmodan skulle ha sugits in i nåt hål. (Till skillnad från Kentha...)

En bit ner på bygget mötte vi tech-ligan, som ett spektrum av blått (CC), rosa (SK) och lite mjukare färgtoner (JB, PL) och för ett ögonblick där kände jag mig som jag var en sill i ett stim, som inte kunde urskilja sin parhäst i vimlet men Tomas låg snällt och väntade tills jag var med i matchen igen. Vid det laget hade jag fem minuter kvar till deko och eftersom vi redan simmat i åtta minuter, var det hög tid att vända om akterut igen.

Aspen paddlade på som tusan och plötsligt var vi tillbaka vid uppstigningslinan igen, trots att endast 16 minuter av dyket passerat. Tog tillfället i akt att kryssar runt lite och begrunda detaljerna på Ingrids rumpa innan Tomas signalerade för uppgång, då han hade läckage i handledsmanchetten. På säkerhetsstoppet blev det kollektiv stenkramning med syfte att hålla sig kvar i strömmen men jag kände mig ganska trygg med alla flaskförsedda orangea och svarta varelser kring mig. Läpparna var fullständigt bortdomnade då jag bröt den delvis isflaksbeklädda ytan och om jag hade drivor av snor i fejan, så var jag i alla fall lyckligt ovetande om detta.

Den lilla gnagande oro jag haft över att Lelle och Janne (efter att ha släppt mig och Tomas) irrat sig in i Ingrids lömska skrymslen försvann, när jag såg två de två stadiga brottarbringorna Humle och Dumle på däck.

Lelle bjöd på sin fantastiska morotskaka och Per visade rumpan.