Dyk nr: 48, Julian Rocks, Byron Bay, Australien

Det fetaste dyket någonsin. Idag var förhållandena ideala för att kunna simma in i "Hugo´s Trench", en undervattensravin som var smal och hög. Enligt divemastern Nick som var vår dykguide, kan man bara simma in i Hugo´s Trench en gång på flera veckor, annars är strömmen på tok för stark.

Strömmen idag var dock väldigt stark enligt mina mått, så man fick fena på med kraftiga bentag och man fick ordentligt med mjölksyra. Jag dök med David, en sextonårig kille från England och vi hade Nick som dykguide. Vi såg inte så många djur på väg in i Hugo´s Trench, men fenade på i några minuter.
Efter en uppförsbacke i ravinen kom vi in i en "skål", ravinen tog slut och vid änden öppnade sig denna i en cirkulär bottenkontur. DÄR LÅG TYP 20 WOBBEGONGHAJAR OCH VILADE PÅ BOTTNEN. Jag hade aldrig sett så många på en gång, i vanliga fall brukar dom ligga för sig själva och ibland två och två. Men detta var något helt otroligt. Dom låg tätt tätt, så tätt att om man skulle landa på bottnen skulle man landa på en haj. Detta gjorde att man var tvungen att hålla stenkoll på avvägningen, men detta var inte helt lätt i den grymma strömmen, som nu kom snett ovanifrån och tryckte oss nedåt/bakåt.
Jag började fota med kameran, tog väl tre kort på olika områden i skålen för att vara säker på att jag fått med alla hajarna.

Nu gjorde Nick som låg typ 8 m före oss andra häftiga tecken och pekade längre in i skålen. Jag förstod inte hans tecken, för dom var inte lika kontrollerade som förut när han pekat ut olika fiskarter, inklusive hajar. Jag gjorde ett tecken som jag hoppades att han skulle uppfatta som "Vaddå?", då gestikulerade han häftigt att jag skulle komma och pekade in i mörkret vid änden av skålen. Han andades nog rätt hårt då pga det kraftiga fenandet mot strömmen, för hela området omkring honom var fullt av luftbubblor, så jag kunde inte se vad han pekade på.
Jag tog i för fulla muggar ett tag och lyckades komma fram till Nick och då pekade han mot en mörk klippskreva i änden av skålen. Först såg jag inte riktigt vad det var som låg där i mörkret, men sen såg jag något som min hjärna direkt identifierade som MONSTER. En STOR SVART FISK, som säkert var dubbelt så stor som en Wobbegonghaj, om inte större låg i skydd under ett klippöverhäng. Denna fisk låg och sov såg det ut som, och jag kunde tydligt se det stora vänsterögat från 7-8 meters håll. Jag gissar att ögat var lika stort som min knytnäve. Fisken var till största delen kolsvart, med en del ljusare mönster på ryggen. Till formen såg den ut som en "vanlig fisk", alltså en fisk man kan se i Östersjön, kom jag på mig med att tänka.

Nu blev jag faktiskt lite rädd. Jag kände mig enormt utlämnad och sårbar i denna kraftiga ström och trånga utrymme (skålens diameter kan inte ha varit större än 15 m), med alla dessa hajar och ett sovande monster 8 m bort. Hade det varit en Wobbegonghaj som sov där, eller en muräna eller nåt annat hade jag nog vågat simma närmare och ta lite schyssta bilder, men det vågade jag inte nu. Jag kunde se framför mig hur det där stora ögat slogs upp och stirrade på inkräktaren, lilla jag. Kroppen var massiv, den var större än leopardhajen till och med. Munnen var bred, och det såg ut som om denna fisk utan problem skulle kunna svälja mig hel. Dykguiden Nick bekräftade exalterat detta uppe i båten efter dyket.

Jag tog bara en bild, för jag hade bara ett fåtal kort kvar på filmen och jag ville spara det för andra otroliga saker, som det nu verkade troligt att vi skulle få se. Under detta dyk hade vi innan vi såg denna magnifika syn, sett både leopardhaj, örnrocka, sköldpaddor, muränor och alla andra trevliga småfiskar man jämt ser, jag fotade naturligtvis detta också. Tyvärr förstörde jag mitt enda kort på den sovande svarta fisken pga att jag andades ut när jag tog kortet, vilket gjorde att luftbubblorna reflekterade blixten och förstörde hela kortet. Klantarsle.

Jag frågade Nick vad det var för monster vi sett under klippskrevan där nere, när vi låg och guppade bland vågorna på ytan och väntade på att bli upplockade av dykbåten. Han sa att den hette "Codfish", jag blev lite besviken för jag hoppades på ett mer respektingivande namn. Jag sa detta till farsan när jag kom hem, och han sa att codfish betyder torsk! Jag såg alltså en helt överjävlig svart anabolatorsk i Hugo´s Trench, den 10 april 2004. Jag kollade lite på internet hemma, och hittade en art som heter Black Cod, och enligt sidan lever i det område jag dök i. Den är utrotningshotad och fridlyst, för den har fiskats och harpunerats mkt, väldigt mkt pga att den är väldigt "slow moving, inquisitive and territorial", som det stod. Territorial. En jävla tur att jag inte simmade fram och blixtrade med kameran framför käften på den alltså...

12 liter 200 bar, 6 kg vb, våtis i 25 gradigt vatten.
200 bar => 50 bar.

Summa summarum: en helt överjävlig avslutning på en totalgrym resa. Jag har förälskat mig i Byron Bay, inte bara pga dykningen. När jag besökte dykcentret sista gången innan det var dags för att åka hem för att hämta mina kvarlämnade prylar, blev jag erbjuden ett jobb som divemaster där. Låter inte helt fel..:) Planen är i så fall att åka ner hela sommarlovet 2005. Fixar jag alla tentor så har jag sommarlov i 3 mån!!! Då är vattnet lite kallare än nu, ner mot 18-20 grader, och då kommer många Grey Nurse Shark ner dit. Tyvärr kanske också en och annan vithaj, för dom gillar ju ungefär dom vattentemperaturerna. En vithaj har spolats upp på Byron Bays strand för några år sen enligt Nick...