Dyk nr: 13, Kalkbrottet Vagnhärad

200 - 70
Sikt ca 15
Bly 12 kg

1:a dyket med nya utrustningen, som dessutom är min första. Invigningen skedde i kalkbrottet i Vagnhärad, det som Grodmansskolan arrenderat.
Efter ankomst och montering av grejerna blev det en stunds väntan på Tilja som hade med sig bly till mig. Så småningom dök han upp och vi kunde göra oss redo. Dykplanering och parkontroll, sen hoppade vi i.
Vi ytsimmade över till andra sidan av brottet där det skulle finnas en platå.
Vi gick ner och jag märker direkt att 12kg bly kanske är lite för mycket.
Vi softade lite på runt 3 meter en stund för att checka att alla grejer funkade som de ska. Masken läckte lite som vanligt, och det sipprade sakta in lite vatten i höger handske, men annars var allt bra och läget var helt under kontroll.

Vi bestämde oss för att simma vidare och följa väggen ner, precis som vi bestämt innan. Efter en stund kommer vi ner till ca. 27 meter, och stannar till vid något som ser ut som ett skrivbord eller nåt liknande.
Magnus tittar bakåt på mig och vi signalerar bägge att allt är okej, varpå Magnus simmar vidare framåt. Precis när jag ska dra iväg efter märker jag att armen slår i något. I tron att det är en sten eller annat skräp så tar jag ett fentag till. Då märker jag att det jag slagit i fortfarande är kvar. Jag sträcker armen snett bakåt vänster och får grepp om något som påminner extremt mycket om ett Apeks 1:a steg.
Den borde inte vara där, utan bakom nacken istället. Aj då.. Jag signalerar direkt till Magnus med lampan, men ljusstrålen når bara hans fenor. Då vi precis signalerat ok till varandra så simmar Magnus lugnt vidare, och jag ser honom försvinna. Jag funderar på om jag ska ge mig iväg efter och rycka tag i hans fenspets, men bestämmer mig ganska snabbt för att låta bli, jag vet ju inte hur pass bra flaskan sitter fast. Jag tar beslutet att ligga kvar och vänta istället. Strax efter ser jag först en, och sen två lampor komma mot mig. Jag signalerar men tydligen syns jag inte för lamporna försvinner igen.
När Magnus varit borta i ca. 1 minut bestämmer jag mig för att göra en uppstigning. Jag tar ett stadigt grepp om flaskhalsen och börjar röra mig uppåt. Problemet är att bottomtimern sitter på samma arm som jag håller flaskan med, så jag ser inte djup eller tid. Jag försöker klämma flaskan mot bergväggen vid ett tillfälle för att snabbt kolla djupet, men vågar inte göra det fler gånger sen. Jag vet ju inte om flaskan bara hänger i en tråd, och jag vill inte tappa den helt.
Jag försöker hålla lugnet och andas normalt, men det blir lätt lite hetsigare andetag.. Fullt fokus på att inte korka för snabbt, men det är inte helt lätt utan koll på vare sig djup eller tid. Dessutom är det lite halvknepigt att reglera avvägningen med vänsterhanden snett bakom ryggen. Jag tycker att det går liiite för snabbt, så jag stannar upp. Men, tappar en eller två meter istället. Nytt försök uppåt och så småningom når jag ytan. Jag spanar efter Magnus men ser inte en själ.. Så, jag ytsimmar bort till istigningsplatsen och hojtar efter assistans. Några vänliga snubbar kommer springande och hjälper mig av med grejerna. De ger mig syrgas och sätter mig i skuggan. Efter en stund kommer Magnus. Han har upptäckt att jag är borta och vänt om. Tillsammans med två andra han stött på har de letat efter mig en kort stund och sen bestämt sig för att gå upp. Jag försöker känna efter hur jag mår i leder och huvud men kan inte känna några symptom alls, så efter 10 minuter med syrgas ställer jag mig på benen. Bottomtimerns logg visar "för snabb uppstigning", men troligtvis har jag bara varit något för snabb.

Det visar sig att den övre vingmuttern som håller ihop platta, vinge och singeltanksadapter har gängat av sig själv, varpå hela paketet fallit åt sidan. Den nedre vingmuttern har också släppt. Mysko, för muttrarna är åtdragna av både Tilja och mig, och dessutom dubbelkollade...

Efter ett par timmars ytintervall så bestämmer vi oss för att hoppa i igen. Lika bra att gå på direkt igen efter ett sånt här tillbud..
Summa summarum, lite småstrul som sagt men jag behöll lugnet och löste situationen. Shit happens...