Namn: Lösen:

Dyk nr: 83, Ormestad/Gullmaren


DYKARE :
PARKAMRAT :
Stefan  
DATUM :
2004-04-25
MAXDJUP :
26,9 meter
DYKTID :
37 minuter

Efter en trevlig fredagskväll på krogen med Stefan och Daniel bästämde jag och Stefan att vi skulle dyka på söndagen. Vädret var väl inte med oss precis när vi lämnade staden för ett första dyk i Gullmaren i år. Men väl uppe på plats var det lugnt och stilla.

Det var flera dykare på plats. Tech nissar och sportdykare som vi själva. Vi satte ihop utrustningen och vadade ut. Vid nedstigningen kände jag det kalla vattnet som nästan gjorde mig lam i ansiktet. Det här kommer att bli ett kort och kallt dyk tänkte jag för mig själv. Men när vi nådde den första avsatsen så försvann den kalla känslan och dyket blev snabbt behagligt. Vi gled fram i det klara, mörka och bottenlösa vattnet. På vägen ut stötte vi på en stor kungskrabba som satt fast med sina långa taggiga ben på den lodräta väggen. Vi stannade till och studerade djuret en stund.

Efter ca. 20 minuter vände vi och steg upp ett par meter. Det var då det började strula för mig. Jag blev alldeles för lätt och kunde inte hålla mig neutral trots att jag konstant tömde dräkten. Min första tanke var: Faaan inte nu igen!! Hade haft en liknade upplevelse med mitt första dyk i torrdräkt förra året (dyk 42). Så jag började trycka på utlopps ventilen i stället. Men inget hände. Då började krypa i kroppen på mig. Jag kämpade emot genom att dra mig längs väggen tills jag hittade ett liet överhäng där jag stadigt kunde hålla mig fast. Där stannade jag upp, lugnade ner mig och tänkte på vad som kunde vara fel. Stefan trodde att jag hade sett något mikroskopiskt och saktade ned på sitt tempo. Då slog det mig. Jag testar om det är luft i västen. Mycket riktigt. Poff sa det när jag släppte på ventilen och luften stack ut. Ett välbefinnande likt ett långt besök på toaletten spred sig i kroppen. Jag kunde äntligen inta rätt ställning och fortsätta att njuta av dyket.

Precis efter min lilla incident såg jag Stefan simma i en konstig ställning. Huvudet ner och fötterna lite uppåt. Först trodde jag att han skulle räta till något men såg att han försökte greppa i första möjliga sten. Stenen var för liten och sjöpungarna var inte så starka de heller. Nu insåg jag att nått var galet. Jag tog tag i Stefans hand och visade honom en skreva där han kunde hålla fast sig. Tanken att han hade luft i fötterna slog mig men han pekade på midjan. Därför trodde jag att han viste någonting som inte jag viste. Under tiden vi fipplade steg vi mot ytan. Jag höll emot så mycket jag kunde och plötsligt var ytan där. Jag tittade på datorn och den visade ok. Ingen för snabb uppstigning med andra ord. Det visade sig att Stefan trodde att han hade tappat viktbältet samtidigt som fenan höll på att åka av. Inte nog med det. Hans för dagen nyinköpta dator hade lossnat och höll på att ramla av handleden. Viktbältet var kvar. Fast det hade hängt sig på halva röven och antagligen hindrat luften från att passera uppåt mot ventilen.

Vi rättade till sakerna och gick ned till 8 meter för att fortsätta runt udden och hem igen.
Förstadyks syndromet kan vi kalla det. Enkla saker som skall göras innan man går ned nästa gång. Jag skall tömma västen på mitt vanliga sätt och Stefan skall dra åt allt vad spännen heter.

När jag hade sköljt av allting och hängt upp det i badrummet spred sig den härliga doften av dykprylar i lägenheten. Nu har säsongen börjat!!