Namn: Lösen:

Dyk nr: 183, "Eldaren"


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2004-06-19
MAXDJUP :
32 meter
DYKTID :
52 minuter

lt: 13, vt: 5 grader, medel: 21 m Gas: 120 bar luft + 6 minuter 100% O2

Redan på fredagskvällen packade vi bilen stinn med gas och mat, med siktet inställt på att liveaboarda Viola hela helgen och bara dyka, dyka, dyka... Planen var att mjukstarta den numera hele Filip och den lite ovana heliumdykaren Terese med två dyk på Eldaren, för att sedan under söndagen inta Paula Faulbaum med stort självförtroende.

Efter lite halvknackig skönhetssömn och en mycket liten frukost, tuffade Anders och Paula (som f.n. lever dubbelliv...) ut Violan på öppet hav med oss, Kalle, Skoogen, Pär Ahlgren, och en Mattias i besättningen. Redan på vägen ut kände jag inälvorna svalpa mellan struphuvudet och den andra öppningen men mest var jag nog NERVÖS för att drabbas av sjösjuka, vilket jag försökte övertyga mig själv om med ett passande mantra.

Efter ett par timmar var vi framme och mitt lite vitgröna fejs grejade in mig och Fille i gräddfilen och vi skuttade i först av alla. Skuttade och skuttade, förresten.... Hade glömt hur överjordiskt knepigt det är att hänga på sig alla attiraljer när underlaget böljar mellan himmel och jord. Att sedan svinga spirorna över relingen är etter värre men vi kom någorlunda kontrollerat i vattnet till slut, med dekopavor och allt. Ytan var ström och jag blev rejält stressad och andfådd innan vi nått bojen och kunde göra bubbelcheck. Att Filles dräktinflator gav ifrån sig små bubblor gjorde mig inte lugnare men efter att vi konstaterat att detta faktum inte skulle komma utgöra nåt större problem, påbörjade vi i alla fall nedstigningen och då kom den underbara känslan till mig. Ingen stress, inget illamående, bara stilla harmoni...

Vattnet var fullt av partiklar och jag förväntade mig urusel sikt innan vrakskådeplatsen plötsligt bara öppnade sig under oss. Kalasljust och minst 15 meters sikt! Vi lade ifrån oss dekoflaskorna i en back i aktern, spände fast en tamp och sen fick Fille leda dyket, eftersom han gästat Eldaren flest gånger av oss två. Vi seglade omkring på däck och utforskade vraket i sin helhet innan vi åter vände nosarna akterut och tog oss till bygget.

Mysig, lite nervpirrande, spiralformad penetration, ståendes på huvudet innan vi befann oss nere i maskinrummet och rostpartiklarna virvlade i skådespelet. Det kändet mycket tryggt att hela tiden ha linan i synfältet, när vi tog oss ytterligare lite längre in, innan vi vände och snirklade uppåt igen.

Fille simmade ytterligare akterut, där vi spanade in en tjusig propeller nerkörd i botten. Min parkamrat började plötsligt fäkta med ljuskäglan och peka (till synes skapligt irriterad) på sin dräktinflator, tecknandes "bubbles" med pekfinger och tumme. Jag vet fortfarande inte exakt vad det skulle betyda men efter ett tag verkade han nöjd (eller bara uppgiven?) och simmade med ilskna taraldkickar upp till relingen och in över däck.

Eldaren erbjuder ett trevligt men ganska tandlöst dyk och när kylan började tränga sig på, var vi inte direkt motiverade att trotsa den, utan fenade fram till backen och plockade upp våra syrgasflaskor. Jag tog lite för lång tid på mig att haka fast flaskan med mina kalla fingrar men då vi fortfarande hade ett par minuters bottentid kvar, såg jag ingen anledning att stressa ihjäl mig.

Uppstigningen drog också ut på tiden, framför allt vid 12-metersstoppet och min analys på det hela är att vi inte är sammandykta i kombination med att det var mycket strömt på linan. Jag, som är van att en tar kommandot över uppstigningen, kände mig lite vilsen då jag inte ens kunde se min parkamrat eftersom vi låg på linje i "strömögat".

Ytan som vi bröt, var än mer burdus än tidigare och det var förenat med en del stånk att ta sig upp i båten och få av sig fenor och flaskor utan att bryta någonting. Måste säga att jag är impad av älsklingens rekordkvicka återhämtning! Att entra Viola stegledes i hög sjö är en prestation som känns bökig redan innan genomgånget benbrottsförfarande...

Då vi väl var av med prylarna (och hade säkrat dem från omkringflygning) tog vi oss friheten att putta i team Ljung/Skoog/Näsman för att få pusta ut en stund och dessutom försöka låta bli att kräkas. Fille tryckte in en macka i ansiktet på mig och det var inte helt stratgiskt rätt, om än ytterst välment.

För andra gången på bara en kort stund blev jag mäkta imponerad, denna gång av Paulas färdigheter i manövrering av Violan i vågorna. Antagligen hade jag inte tänkt i samma banor om hon varit kille, vilket retar mig en smula. Men det bjuder jag på!

Det kändes lite knappt att få upp alla dykare levande i båten i den ökande vinden och Anders beslutade klokt att återvända till mer skyddade vatten för att eventuellt ta ett andradyk på Kostervraket på Mysingen. Färden tillbaka i den horisontella puckelpisten blev ett rent helvete för egen del och jag satt större delen på akterdäck, ur vägen för dieselångorna och väntade på att magen skulle vända sig ut och in, vilket den också gjorde till slut (på Filles stagar...). Sen fick jag faktiskt lite färg i ansiktet igen och stärkt av detta tog jag mig ner till kojen och kröp ner under ett täcke för att försök återfå lite värme. Efter lite näringstillskott i form av äppelkräm och laktosfri mjölk, kände jag mig ändå fortfarande klen efter dagens strapatser, den lugnare sjögången till trots och beslutade utifrån detta och att jag redan sett Koster att avstå ett andradyk. Pär och Mattias spädde på övertygelsen genom att meddela siktuppskattning på MAX en meter och jag spenderade resten av eftermiddagen i Paulas sällskap i styrhytten.

Vi lade så till I Nynäshamn och under kvällen ägnade vi oss åt matlagning i byssan, disk på kajen, och flaskfyllning i traditionsenlig uppdelning av arbetsuppgifterna, innan himlen öppnade sig och närapå dränkte stackars Filip på vägen till och från marinans toaletter. För säkerhets skull fick han fel kod och fick springa flera gånger....

Den natten sov jag ännu sämre och kände mig inte helt taggad på morgonkvisten. det gick gäss i hamnen och väderförhållandena spåddes bli än värre under dagen och jag såg Paula Faulbaum försvinna i horisonten. I all hast bestämde jag och Filip oss för att hoppa av söndagens tur och dammsög båten på våra väl utspridda pinaler. Klockan nio på morgonkvisten fann vi oss i en bil full av gasflaskor på väg in till civilisationen igen och började fundera på vad vi skulle hitta på istället. Telefonen ringde och Anders lät meddela att de var på väg tillbaka till hamnen, eftersom vindarna inte ens tillät dyk på Ingrid Horn.

Vi åkte och tittade på hus istället men det är en annan historia...