Namn: Lösen:

Dyk nr: 184, Gistad marmorgruva


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2004-06-24
MAXDJUP :
30,8 meter
DYKTID :
73 minuter

vt: 5-13, lt: 15 grader

gas: 130 bar 21/35 (överbliven från inblåst Violadykning på Paula)
deco: 50% O2

Varför sitta på kontoret och frysa ändalykten av sig i den frustande kontorsluftkonditioneringen när man kan göra det i en vattenfylld gruva?

Med mix i flaskorna, växande intresse för Gistad, stundande midsommarfester och ett gäng labbmedarbetare som klarar sig alldeles utmärkt utan mig, hade jag inga större betänkligheter kring beslutet att ta en semesterdag och ägna den åt sötvattensdykning med min käre.

Länge och noga planerade vi utifrån de givna förutsättningarna och Filles konstnärliga frihandsritning av stora gruvan och jag kände mig faktiskt riktigt taggad då vi efter en liten sovmorgon började packa alla pinaler.

Trodde aldrig vi skulle nå målet för bilfärden men framfarten var ju inte olaglig i alla fall. Och inte hade vi bråttom heller, egentligen. Bonden hade hoppat upp och nickat över förväntningarna och staketet var minutiöst ihoptråcklat - NÄSTAN överallt. (Men ingen stoppar ett par gruvsugna dykare!)

För att ta det säkra före det osäkra, packade vi ur flaskor och alla tillbehör fort som tusan, bar ner dem till vattnet och bytte sedan om till torris i godan ro i väggrenen. Det var lixom meningen att det skulle gå vägen, det förstod jag när de feta blågrå molnen undlät att skvala under omklädningscermonin, något som ALDRIG händer mig i vanliga fall.

Efter ett modifierat giant stride i den hala leran, lät jag lugnet infinna sig och så var det dags att påbörja expeditionen.
Vi gick efter noggrann ytkontroll av varandra ner på linan och lämnade decogasen i dörröppningen på dryga 23 meter. Sen var det iväg utmed redan lagda linor efter min ledsagare in på 24-metersplatån. Vid första munken vek vi av på höger sida neråt stegen, för att kolla in lastaren. Här fick jag stadig Sala-känsla, då sikten var så mjölkig att jag knappast såg Filles lampa och nästan simmade in i baken på honom. (Vilket dock inte är så otrevligt som det låter.)

Åter på 24-metersplatån simmade vi på en turning point på 130 bar och hann ända till slutet innan de började bli dags att vända. Jag fascinerades av mitt lugn och tänkte flera gånger på att det var najs med helium. Även om man inte känner sig direkt drogad på 24-30 meter upplever jag att jag, till skillnad från tidigare, får med mig mitt goda lokalsinne från land, då jag dyker med annan bärgas än enbart kväve. (Även om nu mixen på intet sätt var optimal för detta dyk.)

Strax var vi tillbaka vid ingången och som överenskommet, tog vi ut nya tredjedelar på kvarvarande gas, för att titta lite på bron. Allt under vägledning av lina och pilar. Slöjorna gjorde detta lilla krumsprång mycket trollskt och vi passerade flera linor i rymden, vars ursprung och mål inte kunde uppfattas pga den dåliga sikten. Innnan bakgasen nått turning point ytterligare en gång, började kylan mana på oss att söka oss utåt och eftersom vi hade fullföljt vår mission, var det bara att lyfta på hatten och tacka för sig.

Decoflaskan hälsade välkommen i utgången men trilskades lite med mina vrålkalla fingrar, då jag skulle haka fast den i mig och jag blev tung som bly innan jag lyckades pytsa in lite gas i vingen och ta kommando över situationen. Det kändes ungefär som om kropp och hjärna stannat i kylan. Jag, som aldrig decat på 50% syrgas tidigare, blev en smula överrumplad över att det var dags att byta gas så tidigt men lyckades ändå hålla tidplanen för påbörjad uppstigning.

Strax (kring 10 meter) började blodet i systemet rinna lite varmare och snabbare igen och på tre meter fick vi behagliga 13 grader. Jag tog upp mina back-kick-övningar och där hade det rostat lite, ska jag säga. Sista minutrarna låg jag bara still och tittade på äcklig grönrosa mossa på bergväggen och blev lite tagen på sängen, då jag plötsligt fick flera mjuka klappar på huvudet. Fille fortsatte att ömt smeka mig över kissehuvudet och jag hade mycket svårt att hålla masken tom för allt skratt.

Väl på landbacken var vi båda mycket nöjda med vad vi åstadkommit och packade bilen med brett kluvna ansikten innan vi själva hoppade
in och dråg hemmåt igen.

VILKEN DAG!