Namn: Lösen:

Dyk nr: 185, "Ingrid Horn"


DYKARE :
PARKAMRAT :
DATUM :
2004-07-10
MAXDJUP :
37,5 meter
DYKTID :
40 minuter

lt: 15, vt: 5 grader, medel:18,5
Luft med restmix från förra dyket + 100% O2.

Med vindgudarnas vrede liggandes fast över gamla Svedala (i kombination med allehanda midsommarfiranden o. dyl.) riskerar man bli fullständigt uttorkad som dykare. För att slippa börja om med OW-kurs kände vi att det var dags att i alla fall bli blöta och det fick lixom duga med vad som helst. Tio sekundmeter till trots, så kunde vi i alla fall ta oss ut till Ingrid med "Viola". Men tro inte att det skulle bli ens hyffsad dykning, bara för att vi nu råkade komma i vattnet!

Dagens stora mission utöver ovan nämnda, var att få Filip att kissa i sin pee-valve. En liten gärning, kan tyckas men en ren bedrift för någon som har betydliga problem att kasta vatten från en båt...

Redan i ytan blev man nästan avskalad av strömmarna kring nedstigningslinan och det var fullt sjå med att genomföra ytchecken av varandra, utan att spolas in under Violas för. Jag höll på att dränka mig själv med en kallsup, då jag stack ner nunan för att kolla Filles manometer, eftersom jag tjongade in i hans decopava och nästintill tappade masken. Strax kom team Hansson & co upp ur det gröna och lät meddela att sikten var katastrofal och då kände jag faktiskt en liten impuls att klättra tillbaka upp på stegen igen och krypa in i värmen. Men vi satsade allt på ett kort och halade oss ner på linan, fladdrandes som små vantar.

Väl nere på aktern, hade strömmen faktiskt givit med sig men sikten var alldeles för dålig för att vi skulle känna oss bekväma med att haka av flaskorna, så vi simmade utmed babords reling akterut med dem på magen. Sikten blev bara sämre och när vi kom ner i mörkret kollade jag hela tiden att jag hade min team- och livskamrat inom synhåll, samt att relingen inte var längre ifrån mig än 3 dec. Vi ett tillfälle vände jag skallen åt höger för att om möjligt kunna skönja Ingrids däck, lastrum eller bygge men det var helt omöjligt att avgöra position och då jag vände tillbaka huvudet framåt var Filles lampa inte synlig längre. Jag dolde min egen ljuskälla mot kroppen men såg endast en svag grön ljusning ovanifrån, hur jag än kisade mot det håll där han borde vara. Lugnade mig själv med att han förmodligen inte heller kände någon större lust att lämna relingen, så jag tog ett par rejäla grodor och simmade rätt in i baken på min älskling. (I think I know that ass from Gistad!) Skrevkänning och möjlighet att se lampljuset eller inte se nånting alls, det var bara att välja.

Funderade på om jag tyckte det var jobbigt alls, att inte se längre än näsan räcker (nåja..) men kom fram till att jag troligen är lite skadad, eftersom jag upplevde det hela som ganska behagligt. Det var ju i alla fall inte strömt!

Vi kom så ner till bygget (jo, det gick faktiskt att se det!) och Fille checkade i dörren men fortsatte sedan förut. Jag, som brukar känna en markant kvävesnurr på 34 meter, uppskattade den lilla dosen helium, som gav END på knappa 30 vid detta djup. Planen var att titta på fören men eftersom en stor del av den ligger under dyn, nöjde vi oss med att vända där däcket försvann ner i botten. Annars vetegudarna om vi hade hittat tillbaka och att gå upp på säck i den strömmen...

Relingen blev inte så mycket mer spännande på tillbakavägen och de planerade 40 minutrarna bottentid kändes väl tilltagna i överkant. Då vi kom tillbaka till uppstigningslinan ryckte båda på axlarna åt frågan om vidare önskemål och vi tummade dyket på knappt halva tiden och decot blev därefter.

Kissade Fille? Nej...