Dyk nr: 23, Harm, Lillsved, Stockholm

Lagom grå söndag morgon, och sista dagen på årets regniga semester.
Vi möttes upp på Grodmansskolan där en lagom trött och virrig Maria fyllde våra flaskor (Ingen fylldes helt full visade det sig sen.. suck).
Nåväl, vi styrde ut i varsin bil och provianterade på Shell i Hemmesta.

Efter att ha kört halvvägs till Åland kom vi så fram till Lillsved.
Vi lastade ur bilarna och parkerade dem sen en halvseg promenad bort.

Det första som vi ser när vi slutligen släpat ett ton utrustning till stranden är en nakenbadande kvinna, trevligt.
Allt går inte helt snabbt idag, och när klockan passerat 1200 påbörjar vi ytsimmet ut till vraket.
Våra kompassriktningar skall visa sig vara onödiga, för dykbåten som verkar ligga över vraket ligger kvar, och vi tar sikte på den.

Väl framme så pustar vi ut lite, och ger sedan ok för nedstigning.
Vi följer ankarlinan neråt, och strax skymtar vi masten där nere.
Mitt första vrakdyk! Wow... det verkar ju riktigt cool det här. :-)
Sikten visar sig vara cirka tre meter, vilket är två meter mer än jag trodde det skulle vara. Jag tänder min lampa, och upptäcker att Ludde vill ha min uppmärksamhet. Jag förstår att han inte hittar sin lampa och ber mig leta efter den. Jag lyser upp skrevet på honom där den borde hänga, och Micke som inte vet vad vi gör undrar förvånat vad fan jag håller på med. Lampan hade trasslat in sig i nåt, och Ludde hittar den själv. Vi påbörjar vår utforskning av vraket och simmar runt aktern och över mot babord.
Exakt vad vi ser har jag ingen aning om, men en häftig skuta är det i alla fall.
När vi har 100 kvar bestämmer vi oss för att tänka på refrängen, och börjar leta upp ankarlinan igen.
Den borde vara på andra sidan tycker jag, och blir lite förvånad när jag plötsligt hittar den.
Jag tar tag i linan och märker att den ger med sig.
Fan, antingen drar jag ner dykbåten där uppe vilket inte är så troligt, eller så är det fel lina.
Två ryck till och jag har ändstumpen i näven. Fel lina alltså...
Jaja, fri uppstigning ska väl inte vara nåt, så vi börjat så sakta ta oss uppåt. Ludde skjuter iväg sin nya fina Halycon-markör, och gör det med värsta rutinen. Skitsnyggt!
Strax når vi sju meter, och jag börjar hålla ordentlig koll på vänsterarmen för att stanna på fem.
Det visar sig vara lättare sagt än gjort.
Mitt säkerhetsstopp gjordes med displayen visande allt mellan sju och fyra meter, men den visade fan aldrig fem komma noll.
Snacka om jojo.... Åh vad trött jag blir..
Försökte att göra resten av uppstigningen väldigt långsamt, men det var ta mig tusan inte lätt. Hur jag än gjorde fick jag inte avvägningen perfekt.
Ytan bröts till slut, och efter en stunds vila påbörjade vi ytsimmet mot stranden igen. Nu hade vi ju "medvåg", så det var inte så farligt.

Sådär, första vraket avklarat. Det gick ju bra..