Dyk nr: 197, Smedskär: "Tyr"

lt: 20, vt: 9 grader, medel: 20 meter, gas: EAN21, deco: 100% O2

Lelle har införskaffat en "Svea af Gålö" och det var dags att göra en Terese-invigning av den! Jättesöt liten rulta på 6 knop och hyttaket är som gjutet för att lägga paketen på, om det inte går alltför hög sjö. Det gjorde det inte, faktiskt sken SOLEN hela vägen ut på havet! Närvarande: Fille, Lelle, Tolle och Telle.

Väl på plats fick vi sällskap av "Emily" och Fille och jag snabbade oss i vattnet, för att ta det säkra före det osäkra. Man vet ju aldrig vilken elvispkapacitet ett gäng okända dykare kan ha...

Fipplade av oss decopavorna i lilla korgen vid linan i fören och grävde fram nya blinkljuset att märka ut dem med. Tyckte först att det inte tände men sen hoppade den igång i alla fall och vi påbörjade dyket med F i ledningen.

Planen var att undersöka tillståndet med Tyrskan, för att sedan kanske gå in lite, eftersom jag aldrig sett henne inifrån. Körde ett medsolsvarv och kom så till dörren med trappan upp till styrhytten och jag okejade intåget till Fille. Det var trångt och snart också utstuderat grumligt men innan de röda molnen tog över sikten, noterade jag en hel del skojiga saker som maskintelegrafen, t.ex. Jättespännande!
Filles ljus försvann så till höger framför mig och jag siktade på att gå samma väg. Snart kändes det som om någonting höll mig kvar och när jag började leta efter källan till problemet, tyckte jag att det verkade som om min lampsladd fastnat någonstans. Jag förde handen till kanistern, för att följa sladden men det var någonting som inte stämde. Joda, det fanns TVÅ likadana sladdar framför mig och det var den som tillhörde Tyr som jag fastnat i (tror jag). Då kom Filip tillbaka i sin något uppjagade undran vad som stod på. Själv kände jag mig faktiskt ganska lugn trots att jag knappt kunde röra mig och inte såg mer än två centimeter framför ögonen. Jag lyckades dock uppfatta hans signaler om att jag måste vända och trodde detta berodde på att han stött på patrull och inte kom ut på andra sidan, som beräknat.
Sagt och gjort, jag påbörjade en akrobatakt utan dess like och lyckades faktiskt vända på en femöring, bakom kaptensstolen, utan större problem. Jag fick känna mig för ner för den lilla lejdaren och slank sedan ut genom dörren till fritt vatten igen och Fille kom strax efter. Senare fick jag höra att F trott att jag varit på väg att bli hispig i virrvarret och därför tänkt att det vore bäst att försöka få mig att återvända samma väg jag kommit men det är VATTENSTRÖMAR som ger mig hybris. Inte trånga, siltiga utrymmen.

Efter styrhyttsrundan kände jag mig dock ganska mätt på att krypa och avböjde orientering i maskinrummet. Nog är nog.

Vi cirklade istället omkring vraket, som nu invaderades av svärmar av Emilydykare. Man hinner rätt många varv kring Tyr på 25 minuters bottentid...

Blinkfyren hade dessvärre lagt av med själva blinket, så det blir återfärd till O-Tech i veckan. Hoppas att de byter den utan kvitto, för det har jag försnillat.

Dyket avslutades med ett litet deco innan vi bröt ytan och klättrade upp på Svea igen.

Strax därpå utbröt regn och lite annat väder och efter lite bullkalas i sardinburken beslutade vi att fara inåt landet, för ett dyk på Riksäpplet.

Aspen, Fille och jag diskuterade torrdräkter (ett hett ämne som kan hålla dykare engagerade i timmar!) och kom fram till att det nog var svårt att undvika att bli våt i grenen, pga den gnagande grenremmen, oavsett vilket märke man väljer. Redan här borde jag varit på min vakt för att inte säga saker som kan misstolkas men istället stack jag ner handen och klämde om mitt underställ på redan nämnda ställe och sa att "jo, faktiskt var det nog lite vått" och fick genast en förolämpad blick av Tomas, som tyckte att jag kunde hålla den typen av information till mig själv, eller åtminstone begränsa mig till Fille.