Namn: Lösen:

Dyk nr: 169, TYR


DYKARE :
PARKAMRAT :
Lelle  
DATUM :
2004-08-01
MAXDJUP :
32,6 meter
DYKTID :
43 minuter

Lelle ringde en dag och bjöd in mig på en seglats samt dykutfärd tillsammans med Fille och Terese i Lelles båt. Det är klart man tackar ja till såna anbud, skulle JAG få dyka från båten istället för att vara ytorg?!

Jag lade mig i tid då det skulle bli tidigt. Jag försöker somna då min kropp skälver till som om jag fått en stor stöt. Det ringer i mina öron. Jag ligger chockad i sängen och undrar ett tag vad fan som hände innan jag till sist somnar.
Min kropp är nog helt slut, bara att kasta.
Kan lika gärna riva mitt medlemskap i Tobiasregistret och organdonationsregistret. Patienterna lär ju dö knall fall även om dom får en hornhinna av mig.
Stackars jävlar.

Jag var lite negativ sådär på semesterns sista dag när jag tittade ut över den dimmiga nejden. Kanske utfärden reganr inne hoppades jag för mig själv när jag satt och tryckte ut gårdagens middag genom därför avsett kroppshål.

Jag hoppade in i bilen tillsammans med min bedagade utrustning, köpte sportdrycker på OK sedan var det gasen i botten till Gålö. På Dalarövägen såg jag ngt oformligt ligga på vägen och anade att det var ett djurkadaver.

Till min förskräckelse så började kadavret vifta på svansen eller ett ben när jag närmade mig. Jag höll undan från kreaturet som senare visade sig vara en katt. Jag fick mycket dåligt samvete att jag inte slaktade djuret men jag hade en tid att passa, ville inte stänka ner bilen och var helt enkelt lite byxis för att göra det.
Katten ska dock ha en eloge, ligga där överkörd men ändå ta sig tiden att vifta med svansen för mig. Artig kisse.

Väl på Gålö visade det sig att Lelle glömt torrisen hemma i hallen. Han hade ju lagt fram allting så ordentligt skröt han för oss men ändå så åkte den inte med. Han hann skylla en hel del på sin dotter innan han åkte hem till VH för att hämta den.
Ungefär femton minuter senare så kom Fille fram till att han glömt sin huva hemma så med skrikande däck åkte han hem och hämtade den. När Lelle kom tillbaka så gick vi och tog en kopp kaffe för att komma i stämning.

Fille dök upp och vi drog iväg, nja puttrade lite sakta. Lelle är enormt stolt över att det är tre knop vid en passage han åker igenom med båten. Det är det enda stället i Sthlms skärgård han behöver sänka farten. Målet blev TYR. Efter kanske två timmar så kom vi fram i ett strålande solsken. Fille la fast oss i tampen ner till vraket. I samma stund så kom Emily tuffande mot oss. När Tony kom närmare så sa han i högtalarna att ”det var fasligt en så stor och blå boj som ligger där framme”. Vi skrattade gott åt det hela förutom Lelle som såg lite sårad ut.

Fille och Terese hoppade i och några minuter senare så hoppade sju stycken Emilykunder efter. Då Tony höll ett öga på Svea (Lelles båt) så kom vi i efter ett tag. Det hade då börjat regna satan i havet.

Vi bestämde på ytan att målet med dyket var att först och främst se tuffa ut och att jag skulle gå först.
Vi gled ner bredvid linan, jag med nybytt SS-Halcyoninflator och fnös föraktfullt så högt vi kunde i reggarna åt de andra ”sportdykarna”. Här kommer två skitatuffa ”techwannabies”, flytta på er annars stoppar vi upp er i våra storage packs!

För böfvelen!

Vi gled ner längs de andra som då redan var på väg upp. Dom hängde i linan i klasar om två och två.
Längst ner låg två tuffingar med blickstilla i vattnet utan att nudda linan, Fille och Terese så klart.

Vi kom fram och började gå längs styrbordssidan. Sikten var ganska ok med tanke på att det varit nio dykare där minutrarna innan. Vi tittade in i lite utrymmen. Jag tittade in i köket. Det är där det är ett litet hål till något annat rum.
Vi gled vidare och tittade ner i fartygets inre, maskinrummet tror jag att det var.
Längst bak så är det en nergång till en korridor tror jag. Där var sikten väldigt dålig så jag antog att det var F+T som grottat omkring därnere men tydligen hade en av Emilydykarna dråsat ner i silten och därnere så tar det väl ett tag innan den lägger sig. Vidare längs med babordssidan framåt. Fastnar i en av vajrarna men det är bara att backa lite så är man loss. Kom fram till dörren som leder till utymmet under styranrättningen. Lelle gå igenom visar han och jag ville också det. En titt på manometern bara tänker jag. Jag får inte fast den igen konstigt nog.

Nåja med fladdrande manometer så tittar jag på telefonen och lådorna som är utdragna. Väl igenom så tar det (för mig) en jäkla tid så jag tror att Lelle antingen ångrat sig eller gått uppför trappan innan jag ser 18 watt komma glidande. Jag inser att jag lyckats vända min webbing ut och in och försöker fixa det genom att lossa den och sedan sätta fast spännet igen. Det gick inte så jag vänder mig mot Lelle som gör sitt bästa. Det var först efteråt jag insåg att han är ju handikappad med tanke på sitt stela finger. Bra jobbat ändå. Tyvärr så var webbingen återigen åt fel håll och dessutom så var spännet vänt inåt så jag lät eländesmanometern dingla.
Vi gick tillbaka och då och jag det lugnare, läste på ett klistermärke att man kan avlyssna mobiltelefontrafik. Inte härnere grabben tänker jag medans jag låter mina ben paddla mig ut till blåleran.

Vi går upp en våning och tittar in i styrhytten. Den har jag aldrig riktigt tittat in i. Det har sina fördelar att gå som etta, då bestämmer man va som ska ses.
Jag noterar att ratten var för j-a ful att och den som har gjort den ska ha spöstraff. Jag skriver lite i silten och sedan bakåt för ett snabbt varv runt. Tittar in i akterlanternan ett tag innan Lelle kommer fram och försöker tända den. Vi ligger och tittar på varandra ett tag innan vi enas om att det nu räckte, upp till regnet och käket.

På linan märker jag att den blir helt slack och ändrar riktning och ionser att Emily lagt loss. Uppstigningen gick hyfsat.

Under hela dyket så övade jag att backa så fort Lelle kollade på något så att jag blev liggande. Det går men jäkligt sakta. Jag tittade på DIR-F-videon häromdagen och fick några tips.