Dyk nr: 199, "Ingrid Horn" (helikopterkvällen)
lt: 25 och vt: 9 grader, medel: 17,1, gas: EAN21 och deco: 100% O2
Det råkade bli sommarens finaste kväll, då vi planerat en kvällsutfärd med Lelles lilla Svea till Ingrid Horn. Varmt, soligt och i princip stilla.
Det var Fofilolipop, Totomomasos, Rorichocharordod, Lollellollolle och jojagog som skulle dodykoka. (Nä, det blir för jobbigt...)
T.o.m. ankringen verkade lyckas utan större problem på den annars omöjliga stenbottnen och det kändes verkligen som om denna kväll skulle komma att bli lyckad på alla de sätt. Bortåt Dalarö skans till brummade en vit helikopter mot en sommarstugetät ö utanför och sportbåtar var det gott om. Redan då vi svängde av mot Gålö hade vi mött allehanda grönmålade fordon och när vi såg en Stridsbåt 90 angöra en klippa på andra sidan farleden insåg vi att det pågick någon form av militärövning i krokarna. "Låt pojkarna leka!" tänkte jag.
Jag och Fille fick äran att begynna och hade för kvällen planerat 32 minuters bottentid och 20 minuters deco, utifall att Ingrid händelsevis skulle visa sig från sin trevligare sida. Jag var snart i vattnet och skulle just få min decoflaska och min parkamrat nerskickad, då Tomas plötsligt utbrister "Helikoptern! Den störtade!". "Nääää?!", sa grabbarna skeptiskt men snart hördes hårresande skrik och klagan över fjärden och vi insåg alla att det faktiskt var verklighet. Tomas och Richard kastade sig över respektive mobiltelefon och jag kände mig hyfsat vilsen i vattnet. Vi bestämde oss efter kontakt med Larmcentralen för att åka bort till olycksplatsen för att finnas till hands vid eventuella behov och jag har nog aldrig kommit upp för en dykstege så fort.
Vi har skojat mycket om Sveas ringa framfart och idag kändes hon snigligare än någonsin med sina sex knop men så fort vi kommit iväg, dundrade två "dubbelhelikoptrar" av militär modell förbi över våra huvuden och det kändes redan som om vi inte skulle kunna vara till mycket hjälp. Och den hjälp vi skulle kunna vara till visste jag inte om jag var beredd att ge. Fille och jag satt nämligen fortfarande fullt riggade och för dykning...
(Funderar ofta på hur jag skulle reagera i skarpa situationer, där liv står på spel och vet av erfarenhet att jag ingriper utan vidare eftertanke, när jag är den enda som finns till hands och livhankar hänger på min insats. Men vad skulle jag i så fall få se i djupet?)
Väl framme i tumultet bland militärhelikoptrar och dito båtar, ambulans- och polishelikoptrar, läkar- och polisbåtar, samt klasar av nyfikna åskådare, kände vi snart att vi inte alls hade nånting där att göra mer än att gotta oss i det makabra i situationen. Vi riktade således uppmärksamheten mot Ingrid igen och styrde kosan dithän. På vägen blev vi upphunna av en sportbåtägare, som troligen varit i kontakt med räddningsstyrkan (?) och frågade om vi hade lust att boja helikoptervraket. Med tanke på den minst sagt potenta styrka som redan fanns på plats och på hur enkelt det torde vara att dragga ett dylikt vrak, ställde jag mig lite undrande till förfrågan. Med tanke på att viken badade i flygbränsle och att de som eventuellt följt med helikoptern ner, nu inte längre förväntades vara vid liv, kände jag att det fanns folk som var bättre lämpade för uppgiften och avböjde.
Vi lyckades med ankringen ännu en gång och eftersom F och jag redan var färdigklädda (ja, vi hade förstås tagit av oss paketen under den ganska långa stund allt detta pågått), så var vi strax i vattnet, dock med en lite nedkortad plan, eftersom solen börjat gå ner.
Dyket blev precis så harmoniskt som jag önskat mig efter allt som hänt. Strömmen var för en gångs skull helt obefintlig och sikten på aktern bättre än på länge. Fick nattdyksvibbar i det karaktäristiska skumma ljus som rådde och vi simmade långsamt, med en nästan överjordisk (eller undervattnisk) känsla förut på styrbords sida. En bit ner på relingen blev sikten, som vanligt, sämre och Fille vände dyket med tecknet att jag fick ta täten. På aktern satte Fille upp en scen utan dess like med ljusriggning kring Ingrids ratt. Vi hovrade på varsin sida om det vackra föremålet och njöt avslappnat av synen. Vi svävade också länge över reservpropellern. På vägen till linan, under decot, dolde vi våra ljuskällor och såg stenbottnen torna upp sig framför oss i vackert men sparsamt ytljus....
Då vi kom upp hann verkligheten i kapp och mitt i stanken av flygbränsle låg nästa gäng och guppade för nedstigning. Att lapa sånt vatten är ingenting jag rekommenderar.
Återvägen till Gålö och hem färden till Söder, var också den lugn och mörk och underbart apelsinmånig men kännetecknades framför allt av två röda trådar som tvinnades samman till en: "Richard" och "starkt ljus i ögonen".
Aspen återgav hur han under dyket gång på gång försökt tyda teckenspråk med en Åhnbergsk 18-watts-HID riktad rätt i nunan, något som undertecknad vet PRECIIIS hur det känns. När vi närmade oss hamn ville RÅ (i all välmening, det ska erkännas!) bana väg för kapten och detta gjorde han med hjälp av Sveas strålkastare, som inte är en HID men ändå sticker fint i ögonen, även från sidan. Då vi alla packat ur båt och i bil, tackat av Lelle för ett härligt spännande event och kört iväg i våra bilar inser jag snart att jag via backspegeln bländas å det grönjävligaste av bilen bakom och Fille muttrar något om helljus. Detta pågår ända till motorvägen, då den lilla silverfärgade bilen kör om mot Solna. Jo, Richard...
Jag vill tillägga att jag under kvällen fick reda på att alla som befunnit sig i helikoptern, tre vuxna och två barn, fantastiskt nog lyckats ta sig ur helikoptern och klarat sig hyfsat oskadda undan.
