Namn: Lösen:

Kom ihåg mig

Bokrecension: ”DYKHUSET PÅ GALÄRVARVET”

(Läst 5 870 gånger.)

Fullständig titel: ”Dykhuset på galärvarvet – Sjöhistoriska Museets rapport 33”

Författare: Claes Lindemark, 1996

Fakta: 134 sidor, 152x230x14 mm, ISBN 91-85268-66-6

Boken är en liten redovisning av historian kring ett litet hus mellan Wasamuseet och nöjesfältet Gröna Lund på Djurgården i Stockholm – nämligen dyktankhuset. Huset användes mellan 1934 och 1979 för vetenskapliga tester, övning av personal och utprovning av utrustning för räddning från sjunkna u-båtar och marinens dykeriverksamhet. I boken får man också en hel del kringuppgifter rörande u-båtstjänst och dykning. Genom det lilla husets centrala roll inom dykutvecklingen i främst Sverige, men även världen, så får man läsa om intressanta episoder från dykningens utveckling och även ta del av personliga skildringar från personer som under pionjärtiden var med i den så kallade "dykerimaffian".
Författaren har själv tjänstgjort vid experiment i dyktankhuset i egenskap av marinläkare, och flera andra personer har också bidragit med egna skildringar i boken, vilket gör den till en intressant läsning och bjuder på insikt i arbetet hos pionjärerna inom Marinens dykning. En tid då man kunde få höra: "Eftersom du är närsynt får du egentligen inte hålla på med det här. Men allt är ju frivilligt så var med på det du vill."

Ingående kapitel:
- Förord av Sibylla Haasum
- Inledning av Åke Lindemalm
- Förhistoria
- Utbildning
- Faktorer av betydelse vid ubåtsolyckor
- Övningstanken får ny uppgift
- Ubåtsräddning av idag
- De medverkande minns
- Glimtar från mitt eget arbete
- Epilog av Hans Örnhagen

I boken får man bland annat läsa om det lilla huset som fastighet, vad det användes till, men man får även läsa en del om utvecklingen av det svenska u-båtsvapnet och dess inverkan på utvecklingen inom den marina dykningen. Man kan bland annat läsa om de andningsapparater som skulle användas för att evakuera en sjunken u-båt, men även om dykarklockor och marinens u-båtsräddningsfartyg och tekniker. Självklart finns det också en hel del att läsa om dykeriutvecklingen, bland annat så kan man läsa om primitiva heliox och nitrox försök på 60-talet, hur man genom tester kom fram till att 60 meter borde vara maximalt dykdjup på luft (men ändock ansåg att 72 meter i undantagsfall kunde vara acceptabelt), hur man testade den blivande storsäljande torrdräkten Unisuit på 90 meters djup (och där betecknar den komprimerade dräkten som "rakbladstunn"), om när chefen för marinen sätter målet till att man skall klara en timmes exponering på 150 meters dykdjup (och på sikt vill öka djupet till 300 meter), om försök där etiska nämnden bestämmer att försöksledarna själva skall vara försökspersoner för att humanförsök skall få genomföras, och hur man försöker dämpa ljudet från röjdykarnas regulatorer med en dunkudde. Kort sagt, boken är en salig röra av smakprov från dykeriverksamhetens barndom.

Smakprov från boken:

Kommendörkapten Gunnar Rasmusson minns tester under sin tid som tankledare:
"De mätningar, som gjordes av koldioxidretentionen utfördes medelst en tunn mätslang, som leddes in genom näsan och fördes ned i svalget. Sprayning med Xylocain föregick manövern för att bl a minska kräkreflexen. Vid alla sådana "nya" försök var alltid tankledaren första försöksperson."

Dykeriingenjör Stig Lundin minns höjdpunkter i arbetet:
"Efter 100-tals operativa dykningar till 100 meter och några 150-metersdykningar i Landsortsdjupet uppnåddes målsättningen 1975. Svenska marinen fick då ett telegram från världens ledande dykföretag COMEX, Frankrike, med texten : 'Vi gratulerar till de lyckade genomförda dykningarna och att med stor entusiasm och med små resurser uppnå stora resultat.' "

Kommendörkapten Jan Sundlöf minns försöksverksamhet:
"Att beskriva hur det var att bli trycksatt från 0 till 100 meter på 20 sekunder (17,5 sekunder var målsättningen, men kammarens och rörens kapacitet medgav endast 20 sekunder) är inte lätt. Jag minns dock att luften "försvann" i lungorna och flera snabba inandningar fick göras för att få luft till tryckutjämning av öronen. Att det dessutom var en ett öronbedövande oväsen, som från ett reaplan, förhöjde spänningen ytterligare."

Claes Lindemark minns test med andningsapparat för u-båtsevakuering i inomhustanken:
"Vi stoppade in munstyckena och släppte på oxygen, vädrade igenom systemet och signalerade klart. Bo Cassel dök in under trumman, gick upp på lejden, öppnade luckan, släppte upp uppstigningsbojen med sin lina och kom ner igen. Så dök Jan Vinberg in under trumma och försvann. Sedan blev det min tur. Jag dök ned under trumman och började klättra upp för lejden. När jag stod med huvudet i höjd med luckan inträffande något egendomligt. Grenbandet lossande och andningsapparaten stack iväg ensam till ytan!"

Claes Lindemark minns en utbildning av utländska elever:
"Jag klättrade därför ner i den stående tryckkammaren med honom och en grupp VOS elever från Colombia. Det var inte lätt att få dem att förstå hur utjämning skulle gå till. Trycket ökade långsamt och tryckökningen stannade upp vid ett par tillfällen och vi försökte igen. Det var särskilt en elev, som pekade på sin bröstkort i stället för på öronen eller på näsans bihålor och han såg påtagligt sjuk ut. Jag fick ordern: "gå ut med den där killen och ta reda på vad det är för fel på honom!" Trycksänkningen skedde och vi klev upp ur kammaren. Inne på dykläkarrummet lyssnade jag på hans lungor och tyckte att det lär onormalt. Jag beslöt att sända honom till Karolinska sjukhuset för en lungröntgenundersökning. Det visade sig att eleven hade en lungtuberkulos i smittsamt skede.!"

Sist i boken så finns bilagan med en del olika tabeller med anekdotisk information rörande u-båtar, där man bland annat kan se att lilla Sverige var världens 11:e största u-båtsnation 1914, och att den olycksdrabbade U4 sjönk 1911 efter att i u-läge blivit påkörd för att redan nästa år råka ut för att okontrollerat sjunka till 70 meters djup och 1916 åter igen bli påkörd i u-läge.

Boken är ganska lättsamt skriven, och inte alls så tungläst och detaljerad som man kanske skulle kunna tro, den är dessutom rikt illustrerad med svartvita bilder från hela 1900-talet. Boken är därför mycket lätt- och snabbläst. Säkert till stor besvikelse för alla som gärna hade läst mer om olika personliga skildringar, eller kanske om forskningens resultat (vilket ur en mer vetenskaplig synvinkel utelämnas nästan helt).

Boken är en upptagen som en del av Sjöhistoriska Muséets rapportserie.

Personligen tyckte jag att avsnittet med de olika ögonvittnesskildringarna var ett av de bästa delarna i boken, där man kunde få läsa om hur primitivt, hårresande och jävlaranamma det kunde gå till förr under pionjäråren. För den som är intresserad av u-båtar och svensk dykerihistoria så finns det en hel del att ta del av i boken.

Betyg: 3 av 5, för att den enkelt bjuder på intressant dykerihistoria och är lättläst, men är lite för kortfattad och nog går in lite för mycket på u-båtar ur ett rent sportdykarperspektiv.

Relaterade länkar:
Svensk dykerihistorisk förening, SDHF, håller till i huset idag:
http://www.sdhf.se

INFORMATION OM DYKARNA.NU
Om dykarna.nu
Vanliga frågor och svar
Medlemsvillkor & Cookies
Kontakta oss

ANNONSERING | SAMARBETE
Annonsera
Länka till oss

---

Copyright © 1999-2024 dykarna punkt nu AB | Sajten om dykning, av dykare, för dykare.