Bokrecension "SHADOW DIVERS"
Du måste vara inloggad för att skicka mail!
För en som söker lite spännande bokläsning och inte räds det engelska språket, så rekommenderar jag "Shadow Divers"
https://www.dykarna.nu/photoAlbum/showPhoto.asp?albumId=1471&photoId=55077
Håll till godo med en recension så här på fredagen:
-------------------------------------
Fullständig titel: ”Shadow Divers - The True Adventure of Two Americans Who Risked Everything to Solve One of the Last Mysteries of World War II”
Av Robert Kurson, 2004
377 sidor, 160x238x31 mm, ISBN 0-375-50858-9 (hardcover), andra versioner ISBN 0-375-43387-2 (hardcover large print, 600 sidor 170x238x30 mm), ISBN 0-739-31198-0 (ljudkassett), ISBN 0-739-31199-9 (ljud-CD).
Ännu en bok om dykningen skriven av icke dykare – hur bra kan det bli? Efter denna bok så är svaret uppenbart – underbart bra! Trots sin bristande insikt i dykningens värld har Robert Kurson lyckats skriva en mycket bra redogörelse om dykning. Detta säkerligen inte utan besvär, då han har lagt mycket tid på förundersökningar, studieresor, korresponsdens och intervjuer med otaliga människor. Till skillnad från många andra böcker så innehåller boken färre tekniska dykdetaljer, vilket säkerligen beror på Robert avsaknad av egen dykerfarenhet, och säkerligen gör att boken är lättare att uppskatta för icke dykande läsare. Dock så har han lyckas beskriva de viktigaste faktorerna som påverkar dykningen, så läsaren kan få nödvändig uppfattning om vilka problem som dykarna i boken brottas med. I vissa fall skulle man dock som dykare själv ha uppskattat lite mer dyktekniska detaljer kring vissa händelser.
En av bokens svagheter för oss som inte har engelska som modersmål, är dock att Kurson gärna använder ord och uttryck som vi kanske inte är vana vid, vilket kan göra boken aningen mer svårläst än exempelvis ” Last Dive” eller ” Fathal Depth”. Språket är dock inte så svårt att man skall avstå från att läsa den, men känner man sig lite osäker så kan det vara idé att ha ett lexikon i närheten när man läser, samt att det kanske inte skall vara den första boken som man läser på engelska.
Handlingen i boken rör sig i kretsarna av det som i USA kallas ” northeast wreck diving”, och läsaren kommer i kontakt med flera olika vrak, bland annat vraket, Andea Doria och dykbåtarna Seeker och Wahoo – som alla är kända från andra böcker från samma kretsar. Bokens fokus är dock arbetet med att identifiera vraket efter en tidigare okänd ubåt, som ligger på en plats där det inte enligt några uppgifter skall finnas någon ubåt. Ubåten väcker stor förvåning i alla led, den finns uppenbart där, men inte ens de gamla ägarna förväntar sig att de skulle ha ett vrak ens i närheten – vraket får det vitsiga arbetsnamnet U-Who.
Den förste dykaren på vraket är John Chatterton som blir besatt av tanken att identifiera vraket – en besatthet som får honom att göra och riskera allt för att lösa gåtan. Längs vägen så möter Chatterton en annan dykare som han föraktar – Richie Kohler. Kohler och Chatterton förvandlas tack vare U-Who till varandras kanske bästa vänner och boken handlar om deras gemensamma sökande efter ubåtens identitet.
I arbetet med att försöka identifiera vraket får läsaren följa med Chatterton och Kohler i deras framgång och motgång genom en resa ner i havets mörker där ubåten vilar på 70 m djup, med på mödosamt sökande i stora arkiv, och möten med udda människor, mytomaner, anhöriga, myndigheter. Samtidigt får också läsaren insikt i historieförvanskning, verkligheten för deltagarna i ubåtskriget i Atlanten, vikten av arkivarbete, och vilken skillnad ett målmedvetet arbete kan åstadkomma. Allt under pressen att någon annan skall hinna före med att identifiera arbetet – fasan att någon nybörjare med limegröna fenor skulle råka komma upp efter dyket med ett identifierande föremål som fastnat av en slump på fenorna – och värst av allt…om det skulle ske från, gud förbjude, Steve Bielenda's rivaliserande båt Wahoo!
I boken får läsaren lära en hel del om Chatterton och Kohler, både i direkta skildringar av deras liv, men även genom de handlingar de utför i boken – men vi får även i varierande omfattning möta Bill Nagle, Steve Bielenda, Chris Rouse, Chrissy Rouse, Steve Gatto, John Yurga, Brian Skerry, Steve Feldman och Dan Crowell. Alla verksamma i miljön där man får smeknamn som ”Tonnage King” och ”King of the Deep”. Läsaren får även ta del av utvecklingen om dykningen de senaste dryga tio åren, från 1991 då alla dyk genomfördes på luft, till hur man sedan över gick till heliumbaserade trimixblandningar för att motverka djupberusningen. En övergång som inte verkade självklar när den kom, då några kallade trimix för voodoo och trodde det var en säker död, samtidigt som Chatterton blandade trimix i garaget ståendes på utsidan med vänster hand insträckt genom fönstret för att vrida om kranarna – eftersom han som högerhänt skulle ha lättare att klara sig utan vänsterhanden om det hela exploderade
Tidigt i boken så citeras Brian Skerry som 1991 tackar nej till att följa med på den första utfärd till U-Who, som då bara var några koordinater man fått på ett möjligt okänt vrak:
”You know what, man? I was born too late. All the really cool wrecks have been found. The age of exploration for shipwrecks is over.” Något som skulle bevisa sig vara fel flera gånger om.
Den verksamhet som beskrivs i boken är uppenbart livsfarlig, och precis som i andra böcker på området så är det gott om olycksfall i denna lilla undergrupp som "norhteast wreck diving" utgör inom dykningen:
- George Place slås medvetslös efter dyket när han skall klättra upp på dykbåten i den grova sjön och får dykstegen i huvudet, och drivet iväg – båten man skicker ut för att söka efter honom får motorstopp…
- Joe Drodz dyker ner i ”Gimble's Hole” på Andrea Doria och fastnar på dryga 60 m i en penetrationslina, när han skär sig fri så råkar han dumpa luft i torrdräkten genom att komma åt dumpventilen och rasar ännu djupare ner i hålet, varvid hans första luftflaska (dubbla oberoende) tar slut, och han av misstag byter till en liten pony-flaska istället för sin andra ordinarie stora flaska…
- Steve Feldman och Paul Skibinski letar souvenirer på U-Who. Skibinski inser att det är dags att avbryta dyket. Han tecknar till Feldman att det är dags att gå upp, som bekräftar. Skibinski simmar fram till uppstigningslinan och vänder sig om. Feldman är fortfarande kvar där de nyss rotade. Skibinski tänker först att Feldman måste sluta rota, men noterar sedan att det inte kommer några utandningsbubblor från Feldman. Skibinski simmar fram till kamraten och vänder på honom för att se honom i ögonen, varvid Feldman's regulator ramlar ut munnen och hans ögon stirrar blint utan att blinka. De är nu 70 meter under havsytan…
- Lew Kohl har glömt kontrollavväga sig med sin nya utrustning innan han hoppar i vattnet mitt ute på Atlanten. För tung för att kunna avväga sig så rullar han över relingen på båten, men kommer inte upp till ytan igen, utan blir han en så kallad ”dirt dart” och rasar rakt ner till botten på 70 m djup utan att kunna på stopp – han är allt för tung för att kunna få flytkraft med sin nya tyngre utrustning…
För ett ge några smakprov på alla de intressanta episoder och det skrivspråk som används i boken, så kommer här några utdrag från texten:
Mark McMahon gör ett linsök efter en borttappad dykare på ett 70 meters luftdyk där djupberusningen gör sig minst sagt påmind:
”He let out another twenty-five feet and began drifting backward. The wreck faded into wavy shadow, then disappeared. Now, wherever he looked, McMahon saw only dirty green water, sideways white particulates, and his one-eighth-inch white line stretching into the darkness. But no body. The jungle drums beat louder. He let out another twenty-five feet. A crab popped out of the sand and poke to him.
'Keep coming, Mark,' the crab said. 'Keep coming man.'
McMahon was startled. But he was also enchanted. He stopped sweeping and looked closer. More crabs popped out of the sand. They all waved their claws to him. Each of them spoke perfect English.
'Over here, Mark, over here,' they said. 'Keep coming…'”
John Chatterton gör det första dyket på en position man fått på ett möjligt vrak. Han simmar ensam ner för att säkra ankarlinans infästning i det utslag man fått på ekolodet, och passar på att göra den första besiktningen av vraket som man är rädd skall vara någon sänkt soppråm:
”Much of the mass lay covered in white and orange anemones, dulling the shape of whatever lay beneath. A few seconds later, Chatterton pulled himself to an area overgrown in bent and rusted pipes, a tangle of chopped and frayed electric cables a sudden haircut around it. Beneath this nest of broken equipment, bolted to the wreck, lay four undamaged cylinders, each perhaps six feet in length.
'Those are pipes,' Chatterton thought. 'This is a pipe barge. Damn, this is probably a tanker or sludge barge.'
Chatterton continued along the top of the wreck. Narcosis began to hum as Muzak from the background of his brain. A few seconds later, he spotted a hatch. He stopped. Barges did not have hatches like this. He swam closer. The hatch was angled into the mass. Hatches are not supposed to be built at angles; they are meant to allow people and things to enter ships, so they are supposed to open straight down. Who would build a hatch that angled into a ship? Chatterton pushed his head inside the hatch. The interior of the mass lit white under his headlight. This was a room. He was sure because the walls were still there. A startled fish with a wide face and fang whiskers swam past Chatterton's mask, looked him briefly in the eye, then U-turned and disappeared back into the wreck. Visibility was excellent in this enclosed space protected from ocean particlutates. Against one of the walls lay a shape. Chatterton stayed motionless and took it in. 'This shape,' he thought, 'is unlike any other shape in the world.' Chatterton's heart pounded. Was he seeing things? Was he more narced than he believed? He closed his eyes for a moment and opened them again. The shape was still there.
Fins. Propeller. Cigar body. A shape from scary books and terrifying movies. A shape left over from childhood's imagination. A shape of power.
A torpedo.”
John Chatterton letar artefakter på ett vrak:
”A cabinet shape appeared before him as if from a vapor. He still did not move. The rims of bowls and plates seemed to protrude from the cabinet. He swam forward and reached for the china. Two bowls came loose. He brought them to his face. The fronts were white with green rims. On the backs, engraved in black, was the year 1942. Above that marking were the eagle and the swastika, the symbol of Hitler's Third Reich.”
Richie Kohler prövar för första gången på vrakdykning i norra Atlanten, från att tidigare bara dykt i Florida:
”That weekend, Kohler set sail for the San Diego. When the dive boat reached the wreck site, he began to gear up. The other divers snickered and coughed. Kohler had no gloves, no hood, no boots – just a Farmer John-style wet suit that did not even cover his arms. Someone asked if he had plated corn that morning.
'It's freezing down there,' a diver told him. 'Florida's a long way off, kid.'
'Ah, I'll be all right,' Kohler said.
A minute into the dive, Kohler was shivering. The green-gray water was no more than fifty degrees, When he reached the wreck he realized it was upside down, or a 'turtle.' He swam along the side, looking for a way in, and finally found a compartment open to the ocean. Kohler had no training in digging or sifting or the other fine arts of excavation. He just stuffed his hand into the silt and came out with dozens of bullets. Amazing. His body began to shake from the cold. He checked his watch – he had been down only five minutes. He began his ascent lest he die of exposure. On the way up he stared at the bullets. The ammunition had traveled directly from World War I into his hand. He was hooked.”
John Chatterton letar åter igen artefakter på ett vrak enligt en plan han noggrant gjort upp före dyket:
”Chatterton remembered from Chicago, that there might be dishes and other artifacts in the compartment. He scanned the debris and sediment piled on the port-side floor area for he familiar white of china. He saw the white. He inched closer. This was a different white. He moved still closer, until the white became a round shape with eye sockets and cheekbones and a nasal cavity and an upper jaw. This was a skull.”
John Chatterton penetrerar ett vrak och har blivit kvar inne i vraket längre än planerat:
”Chatterton ripped off his tank and shoved it through the crack near the ceiling, then lunged through the space himself. As he reached the other side, he inhaled, but nothing came from his tank. He was entirely out of gas.”
Till boken får helt klart en stjärna i kanten för den grundliga redovisning av källfakta, som bland annat kan ge lästips för den intresserade. Den har även ett mycket omfattande register där man kan söka på detaljer i boken, och via det hitta enskilda händelser som man vill gå tillbaka till. Till boken minussidor hör att den förmedlar en del av den machoattityd som finns inom de dykkretsar som beskrivs i boken – riktiga dykare dyker djupt, dödsfall får man acceptera i den här sporten, och den som kommer upp med det bästa bärgningsföremålet är ballast.
En intressant sak med boken är att den skiljer sig i detaljerna mot vad som återges i exempelvis boken "Last Dive", bland annat rörande "Closed for inventory"-incidenten på vraket Andrea Doria, men även i detaljerna kring Chris och Chrissy Rouse's död på U-Who.
Författaren Robert Kurson är amerikan och har tidigare främst skrivit tidningsartiklar i bland annat Sun-Times, Chicago, Esquire, Rolling Stones och The New York Times Magazine. Han har även skrivit böcker om The Three Stooges!
Betyg: Fem av fem, för att den är mycket välskrivet och ger insikt i arbetet kring U-Who.
Relaterade länkar:
Amazon (hardcover-versionen), recensioner, urdrag ur boken, mm:
http://www.amazon.com/exec/obidos/tg/detail/-/0375508589/ref=ed_oe_h/102-1790895-9466569?v=glance&s=books&st=*
Amazon (hardcover large print-versionen), recensioner, urdrag ur boken, mm:
http://www.amazon.com/exec/obidos/tg/detail/-/0375433872/ref=ed_oe_h/102-1790895-9466569?v=glance&s=books&st=*
Amazon (ljudkassett -versionen), recensioner, urdrag ur boken, mm:
http://www.amazon.com/exec/obidos/tg/detail/-/0739311980/ref=ed_oe_a/102-1790895-9466569?v=glance&s=books&st=*
Amazon (CD-versionen), recensioner, urdrag ur boken, mm:
http://www.amazon.com/exec/obidos/tg/detail/-/0739311999/ref=ed_oe_a/102-1790895-9466569?v=glance&s=books&st=*
Författarens webbsida om boken och sig själv:
http://www.robertkurson.com
PBS sida om sitt program om ubåten, innehåller även en del annat om ubåtar och dykning:
http://pbs.org/wgbh/nova/lostsub
-------------------------------------
Dyk & Läs Väl!
Pär Ahlgren
Visa alla svar
«TILLBAKA
Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:
Svar:
