Lite fler reflektioner på tråden...
(Läst 551 gånger.)Du måste vara inloggad för att skicka mail!
Det som diskuterats i denna och andra trådar angående bärgning gäller laglig bärgning från vrak yngre än 100 år. Vrak med kända ägare, skatter, vrak som är äldre än 100 år och rena fornminnen finns det ingen anledning att diskutera i just denna frågeställning.
Lag
Lagen säger att du kan bärga från övergivna vrak yngre än 100 år om du lämnar in sakerna till polisen för efterlysning av eventuell ägare. Vrak äldre än 100 år är kulturminnesskyddade. Vrak med känd ägare (som t ex nyligen förlist) får man inte bärga från utan tillstånd från ägaren. Man kommer långt med sunt förnuft. Huruvida ett vrak är övergivet eller ej kan vara svårt att se. Pågår bärgning eller sanering eller om vraket sjönk nyligen finns det skäl att anta att det inte är övergivet. Innehåller det silverskatter e dyl kan man också tänka sig att det finns ett eller flera ägar- och kulturminnesintressen och dessa vrak och föremål faller naturligtvis inte under det allmänna "övergivna yngre vrak utan ekonomiskt eller kulturhistoriskt värde"-kategorin som det är lönt att diskutera.
Moral
Det är en moralisk fråga om man ska bärga eller ej. Ingen förespråkar olaglig bärgning, men många tror eller tycker att all bärgning är olaglig. Så är det dock inte. Vår moral ligger till grund för vår lagstiftning i ett längre perspektiv, men allt som idag är lagligt *är* verkligen lagligt. Ingen har rätt att kalla någon annan kriminell utan anledning ens om man personligen anser att dagens lagstiftning fungerar dåligt eller bör förändras. Anser man att man jobbar med attitydförändringar hos dykare så är det viktigt att man håller sig till sanningen och undviker öknamn och antydningar om kriminalitet eller dålig moral.
Vrak och kulturhistoria
Vrak kan vara historiskt intressanta även innan de blir 100 år. Långt ifrån alla vrak är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv trots att de är 100 år gamla. Väldigt få förespråkar att man genom lagstiftning bör skydda *alla* vrak. Vill man "skydda" eller "bevara" vrak med hänvisning till "ägande" eller "kulturhistoria" så måste dessa begrepp definieras bättre än idag.
Man måste också utreda varför det är viktigt att t ex "skydda" ett vrak och bestämma sig för exakt vad som utgör ett "kulturminne". Det går inte att dra alla vrak över en kam och säga att inget vrak är övergivet, att alla vrak har en ägare eller att alla vrak utgör kulturhistoria. Det går inte att säga att alla vrak ska skyddas idag därför att de annars inte kommer att "hinna bli" kulturhistoria. Ingen annanstans sparas eller skyddas allt som tillverkas eller havererar och skulle man verkligen vilja bevara något så måste man först reda ut hur den ursprungliga lagstiftningen som hanterar ägande och återbördande till ytan ska fungera. Det måste fortfarande vara tillåtet att "rädda" hela eller delar av vrak. Det har förekommit kortsynta försök till politiska motioner som har dragits tillbaka när "kulturhistorie-ivrarna" inser att det inte går att se på vrak på detta enögda sätt.
Om vraket ska skyddas måste man dessutom bestämma sig för exakt hur mycket slitage och besök som ska tillåtas och under vilka former. Vilka regler ska gälla och vilka straff ska gälla om man bryter mot reglerna? Att bara "försvåra" bärgning genom någon form av opinionsbildning/smutskastning/skräckpropaganda räcker inte om man verkligen vill använda kulturhistoria som argument. Man måste anstränga sig lite mer. Jag anser inte att "fri dykning" som idag gäller går att applicera på vrak som bara undantas från regelverket för bärgning. Man kan inte bara plocka bort en enda företeelse som dessutom är större och svårare att reglera än de flesta inser bara för att förlänga en eventuell upplevelse för några få personer en begränsad tid, kanske inte ens en generation.
Man måste ställa sig frågan "Varför måste ett visst vrak skyddas"? Är det för att skydda kulturhistoria så måste vraket utgöra kulturhistoria. Är det för att skydda en ägare så måste en ägare finnas och samtidigt vara aktiv och intresserad. Annars skulle man faktiskt per definition kunna kalla det för övergivet. Finns det risk för kostnader i samband med miljösanering eller annan verksamhet? Finns det någon ev. vinst eller fördel med att hävda sitt ägarskap? Kom ihåg var vi pratar om: Yngre vrak utan värde. Inte Kronan eller DC3:an eller någon silverskatt. Träder ingen ägare fram så är vraket i praktiken övergivet.
Om nu ett övergivet vrak utan tydligt värde (ekonomiskt eller kulturhistoriskt) inte på annat sätt behandlas av dagens lagstiftning så måste man fråga sig: För vem ligger det här? Hur länge ligger det kvar här? Det är inte bara dykare som har rätt till det. Hade det ägts av någon så kan ingen säga något om vad ägaren vill göra med det. Därför påstår en del att alla vrak har en ägare (dvs ingen får bärga något från vraket utan ägarens tillåtelse). När ingen ägare någonsin ger sig till känna så säger samma personer att vraket därmed automatiskt bör betraktas som kulturhistoria. Så är det naturligtvis inte utan dessa argument kommer till bara för att skydda dessa dykares personliga intressen. Ingen lag eller moral kan användas för att rättfärdiga detta synsätt.
Lagarna som finns idag är till för att skydda ägarnas intresse och för att se till att värden inte förgås i havet. Föremål, gods, last eller hela vrak ska bärgas och återanvändas och lagen beskriver hur detta ska ske map ägande och ersättning (för t ex bärgningen). Någonstans möts ägande och kulturhistoria. Idag är det efter 100 år på botten. Det är en gräns som inte säger något om det verkliga värdet. Mer korrekt vore en individuell värdering.
Det finns många argument för ett bevarande ovan ytan. Det är inte alltid sant som vissa säger att bärgningar förstör både vrak och bärgade föremål. Vad som sällan nämns är att det faktiskt är ett ganska lokalt fenomen att vraken inte faller samman omgående! På svenska sydkusten slits vraken hårdare än längre upp i Östersjön, och på västkusten är det direkt löjligt att påstå att vrak bevaras bättre i havet än ovan ytan. Om man har en horisont för "bevarandet" som sträcker sig lika långt som sin egen dykkarriär så är det sant, men argumenten om att bevara för våra barn gäller enbart bärgning om man bara åker ut ur "badkaret" och upp för västkusten. Och Sveriges lag (och moral!) måste gälla i hela Sverige. Detta är ett stort problem som många inte tänker på. Man är hemmablind och saknar erfarenhet av varierad vrakdykning i olika vatten, där trålfiske, salthalt och stormar går hårdare åt vraken än alla bärgare sammantaget.
Vad göra för att tillgodose alla intressen?
1. Välj ut ett antal vrak (i Östersjön) i samråd med experter på kulturhistoria och skydda dessa antingen frivilligt eller genom förbud. En K-märkning av något slag (V-märkning?). Jag tror att det är svårt att få till formella förbud (mot t ex bärgning) men det är lättare att göra det för ett antal vrak med individuella motiveringar än att på något sätt försöka täcka in alla vrak i alla vatten. Det är omöjligt. Jag tror dessutom att väldigt många "bärgare" hade respekterat ett tydligt och väl motiverat beslut. Om man misstror allt och alla så gillar man naturligtvis inte denna tanke, men å andra sidan kan man aldrig slappna av om man har denna inställning, oavsett hur många vrak som "skyddas" och hur de än skyddas.
2. Förbjud i tur och ordning:
A - Bärgning
B - Dykning
Jag vet inte hur 2A skulle kunna realiseras med tanke på alla parametrar jag listat ovan. Det är om inte helt orealistiskt så i alla fall mycket svårt att utan att katalogisera alla vrak, undersöka ägarförhållanden och förstärka övervakning kunna göra detta med bra resultat.
Det enda sättet att komma till rätta med 2A vore att helt förbjuda all vrakdykning (i alla fall på vissa vrak) i skyddshänseende. Då hade man även sluppit andra former av slitage som kan förekomma. Allt från ofrivilliga fensparkar till ren vandalism. Detta har ju inget med bärgning att göra men drabbar vraken lika hårt och återigen, är "bevarandet" det övergripande målet så är det inte alls självklart att en massa amatörer sakta men säkert ska få lov slita ner vraken med utandningsluft i hålrum inne i vraket, ankringsskador och allmänt "riv och slit".
Att sälja "bärgningsrätter" som föreslagits ser jag som både helt omöjligt att realisera (pga den redan idag totala avsaknaden av "ägare") och även som direkt hyckleri. Säger man sig måna om vrak och kulturhistoria så förstår jag inte vad denna försäljning skulle förhindra eller förbättra.
Det enda rätta är att inse vilka begränsningar man faktiskt har att ta hänsyn till både geografiskt, naturligt, lagligt och moraliskt när det gäller bevarandet av vrak. Använd sunt förnuft och ta tillvara all kunskap och erfarenhet som olika personer och institutioner har. Inse att det finns olika intressen och olika värden, och att bevarande inte bara måste ske på ett sätt. Sportdykares upplevelser är INTE det viktigaste argumentet i denna debatt, och det kan aldrig motiveras vare sig genom att använda kulturhistoria eller ägande som argument.
Basta!
Visa alla svar
«TILLBAKA
Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:
Svar:
