Incidentrapport från Zenobia Augusti 09

Det var en glödhet dag på Cypern, solen stekte när vi åkte ut med RIB;en på morgonen för dagens första dyk på Zenobia. Jag, Guiden Peter och Andy (fingerade namn) skulle dyka ”the eight”, en rutt som går in på cargo deck, genom ett hisschakt till hyttsektionen, ut i det fria där vi vänder tillbaka in på cargo deck, genom hisshaktet, via hyttsektionen och ut i det fria. Man simmar alltså i en åtta.
Detta är min tredje dykresa till ”The Zen”, jag är alltså väl bekant med vraket och har även dykt tillsammans med Peter vid ett flertal tillfällen. Jag har sett alla delar av vraket och varit ända nere i maskinrummet. Andy däremot är jag lite tveksam till, han har bara ett tjugofemtal dyk i ryggen och skall hänga med på ett ganska långt overheaddyk, jag litar dock till Peters omdöme och han förklarar att vi kommer bara att vara ur lightzone väldigt korta bitar av dyket. Eftersom vi bara kommer att göra genomsimmningar och inte in – ut dyk så dyker vi med enkel 15 och longhose. Jag har förutom min vanliga utrustning en kamera med mig för första gången på 17 år.

Jag sänder en tanke till familjen därhemma. Jag och frugan delade upp semestrarna i år och då hon väntar vårt andra barn får hon vackert stå över dykningen. Jag saknar henne och dottern men å andra sidan behöver jag vila. Jobbet med många övertidstimmar har tärt på mig, ett större festarrangemang har käkat upp en bit av semestern och ett par veckor innan avresan dog en mycket god vän till mig oväntat. Den totala kravlösheten under en vecka för mig själv är precis vad jag behöver.

Vi plumsar i på bogen och strax under ytan träder den välbekanta synen av detta fantastiska vrak fram. Vi hushåller med Nitroxen och glider direkt från bojen ner mot vår point of entry.
Jag knäpper några bilder av en manöverpanel inne på cargodeck, den ser ut att ha något med ballastsystemet att göra, tanken på att den kunde ha med förlisningen att göra slår mig men jag måste skynda vidare. Peter visar ingången till hisschaktet och simmar in, Andy följer och de viker av in på ett hyttdäck. De väntar på mig på var sin sida av utgången så när jag simmar igenom hamnar jag först, jag knäpper en bild av en liggande dörr och när jag ser en öppning pekar jag mot den med tummen, tittar på Peter och rycker på axlarna ”-Är det den vägen?”. Peter tvekar en sekund men nickar sedan. Det var här det sket sig!
Vi fortsätter igenom det ganska trånga utrymmet och jag är inte riktigt bekväm med Andys sätt att paddla upp all silt på sin framfart men som väl är så är det ju bara en genomsimmning och vi skall inte tillbaka samma väg, jag ser snart en ljusning och känner mig lättad över att vi snart är ute. Vi kommer fram i ett större öppet utrymme med stora fönster men INGEN VÄG UT!!!
Alla larmklockor ringer i min hjärna. Guiden är helt uppenbart vilse säger min instinkt. Jag biter tag i munstycket och tvingar mig till lugn. Jag tecknar till Peter att jag är rädd, att jag har ökad andning och visar att jag vill att han visar vägen ut (förståndet säger det)
Nu kommer all utbildning till sin rätt, jag tvingar fram Johans (Candert) ord ur minnet.
- Lugn till varje pris.
- Aldrig ge efter för panikkänslan.
- Jobba förståndigt mot lösningen.

Jag simmar efter Peter genom ärtsoppan på vägen ut. Jag är så rädd att jag skakar men jag håller mig lugn och tvingar mig att andas korrekt, kollar min gas, simmar förståndigt, accepterar tankarna i huvudet men följer dem inte. Efter ett tag vinkar Peter förbi mig och pekar upp mot lightzone. Jag känner en viss lättnad men vill till varje pris ut ur overheadmiljön, snart visar sig en öppning och jag simmar ut i det fria. En känsla av äntligen hemma sprider sig i kroppen och jag ler brett mot mina buddies och visar att jag är okej igen. Vi tillbringar resten av dyket på utsidan och jag tar några fler bilder på vägen tillbaka.

I båten har jag svårt att få någon samlad bild av vad som hände men vid debriefingen blev allt solklart. Jag och Peter har gjort ett antal dyk tillsammans, han uppfattar mig som nästan en i crew och jag får göra nästan som jag vill under dyken. När jag pekade, undrandes om det var rätt väg, uppfattade han det som om jag ville göra en avstickare från rutten och kolla den passagen jag pekade mot… och eftersom han hade full tillit till mig så sa han okej.
Vad han inte visste var att jag är notorisk ifråga om dykplanering och att jag starkt ogillar att någon bryter den, själv återvänder jag hellre vid ett senare tillfälle med rätt utrustning om jag hittar något som verkar värt att titta närmare på. Eller som Tom Rose uttrycker det ”Det här dyket är oviktigt, det är de tusen kommande som är viktiga”

På kvällen satte jag mig på en uteservering med en gigantisk glass, en latte och min laptop och funderade över vad som egentligen hände. Varför blev jag så in i helvete rädd? Det hände ju egentligen inget farligt… Hur går jag vidare och hur undviker jag att hamna i samma situation igen?

Jag började med att konstatera att jag varit bra jäkla narkad, djupet var ”bara” 36 meter så varför? Jag har fungerat väl på 60+ ”back in the days” så vad har hänt? Svaret är inte enkelt men en teori är att jag har en ökad känslighet numera. Jag är nykter alkoholist /drogfri narkoman sedan mer än sju år tillbaka och tar inga sinnes eller stämningsförändrande substanser mer än nikotin, koffein och socker(inte ens i samband med kirurgi). Jag har mao ingen som helst tolerans mot något rusmedel, en vanlig kvarting som jag förr drack på väg hem från jobbet skulle döda mig idag. Det hade varit underligt om jag inte fått en ökad känslighet för kväve också…

Jag var inte ”hemma” i utrustningen. Efter åratal med mitt dubbelpaket så känner jag mig osäker utan dubbla system. Jag var dum nog att låta mig övertalas att bara köra med enkelflaska. Helpuckat och mitt eget korkade fel. Aldrig mer!

Falsk tillit till mig. Jag underlät att låta guiden vara guide, det får ALDRIG vara otydligt vem som leder ett OH dyk. Om guiden släpper ledningen ifrån sig på ett avancerat dyk får man fan i mig trycka tillbaka den i halsen på honom/henne.

Och nu då…
Ja vad gör jag nu? Jag vill aldrig mer vara ur daylight zone under vattnet. Som tur var så hade jag detta samma dyk hittat en ny passion, fotograferingen. Jag bestämde mig för att ägna resten av semestern åt att plåta och bara på utsidan vraket.

Dagen efter tog jag ett snack med dykcentrets manager och förklarade läget. Jag blev ytterst respektfullt bemött och i slutet av veckan hade han bjudit mig på en kamerahyra och även lånat mig en videokamera under ett dyk.

Under de kommande dagarna så testade jag min mentala förmåga att vistas inne i vraket men kände en obehaglig stress direkt då jag fick något över huvudet. Vid ett tillfälle dök jag även djupt för att fota bogpropellern underifrån, min guide frågade efteråt om jag var narkad då och det var jag… koordinationssvårigheter kallas det… på 41meter… pinsamt.

Så här efteråt har jag försökt att leva med händelsen men stressen och ångesten har gett sig tillkänna med jämna mellanrum och det kallas posttraumatisk stress berättade min terapeut idag. Det beror sannolikt på att jag inte hade människor som stod mig nära att tala med de närmaste dagarna efter händelsen så hjärnan fick inte fritt utrymme att bearbeta upplevelsen på normalt vis. Rekommendationen är att tala om händelsen men också att skriva ner den. Jag skriver den alltså i första hand för mig själv men jag hoppas att det kan finnas något för andra att lära likaväl.

Hur går jag vidare med dykningen?

Till att börja med skall jag införskaffa en kamera. Sedan är det dags att damma av RB-bygget i garderoben och börja plaska runt med den på grunda lugna dyk och ta de där bilderna som jag missat under åren… djupdykningen känns långt borta och väldigt ointressant.
Fast först skall jag renovera köket, vardagsrummet, sovrummet och ha en kotte till.

En sak är dock helt säker

Jag kommer aldrig att sluta dyka.

Och slutligen detaljerna för den som undrar vad stroken har för bakgrund:
- PADI OWSI
- IANTD normoxic trimix
- TDI SCR
- Någonstans mellan 800 och 1000 dyk i ryggen, några femmeters på tre timmar, några 60+ på luft, några på trimix, några i tropikerna, några under is, några utan sikt, alla underbara.
- 40 år ung.

Daniel Larsson 2009-11-17 03:28:25
258 postningar

mail 

Du måste vara inloggad för att skicka mail!

 Visa alla svar

Incidentrapport från Zenobia Augusti 09	Daniel Larsson	2009-11-17 03:28
Sv: Incidentrapport från Zenobia Augusti 09	Nick Bonnedahl	2009-11-17 07:03
Kanoninlägg!	Kjell Nylund	2009-11-17 07:10
Sv: Kanoninlägg!	Linda Haglund	2009-11-17 08:18
Sv: Kanoninlägg!	Andrej Hoffmann	2009-11-17 08:24
Förstå...	Mikael Rönnkvist	2009-11-17 08:58
Sv: Förstå...	Fredrik Eriksson	2009-11-17 21:57
Sv: Incidentrapport från Zenobia Augusti 09	Carl Tosterud	2009-11-17 21:20
Sv: Incidentrapport från Zenobia Augusti 09	Tomas Persson	2009-11-18 00:21
Sv: Incidentrapport från Zenobia Augusti 09	Calle Lundin	2009-11-18 08:47
Sv: Incidentrapport från Zenobia Augusti 09	Johan Sandberg	2009-11-18 09:06
Fem fenor i betyg.	Max Kjelstrup	2009-11-18 16:19

«TILLBAKA

Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:

Svar:
DU MÅSTE VARA INLOGGAD FÖR ATT DELTA I DISKUSSIONEN.