Klockprocessen - kring skeppsklocksmålet
Du måste vara inloggad för att skicka mail!
Förord
Jag kommer här att berätta en berättelse som säkerligen kommer av vissa att tolkas som försvar av fornminnesbrott – det är inte syftet. Mitt syfte är att visa hur en det kan bli när saker förlorar sina proportioner. Samt hur detta enligt min syn på saken sedan nyttjas i vad som rätteligen bör kallas politiska syften. I detta fall s.k. vrakskydd.
Det är två fall av s.k. vrakplundring. Fallen har mycket gemensamt vad gäller de inblandade. Ett fall läggs ned. Det andra fallet driver polis och åklagare fallet mot alla odds. Det borde stå fullkomligt klart att fallet inte kommer att hålla i domstol och skulle således inte drivas. Varför drivs det då?
Ryktesspridning och bristande kunskaper i detta ämne hos polis och åklagare ser jag som huvudorsakerna, möjligen så har det gått prestige i fallet. För P2 – som jag upplever ligger bakom mycket av detta så har det har skapats en win-win situation – vad åtalet egentligen leder till är inte det viktigaste. Det viktigaste är att hålla massmediaintresset uppe förmedla budskapet – restriktiv lagstiftning kring vrak – Ett ja till KTHs lagförslag.
För vad händer om det blir en fällande dom? Jo, men titta det är ju bevisat det fanns ju en vrakplundrare som hotade kulturarvet - då finns det säker fler – mer restriktiv lagstiftning!
Om det nu inte blir en fällande dom? Det finns för lite resurser och lagarna är inte tillräckligt restriktiva för att skydda kulturarvet – mer restriktiva lagar!
Jag upplever det som mycket olyckligt att polisiära resurser och domstols resurser används till att jaga skrot från 1884 och 1912. Medan man ger upp ett fall med en 1500-tals bronskanon som hittades i en pråm i Stockholmstrakten.
Det som gjort att jag engagerat mig i detta är framförallt det ointresse ifrån samhällets sida vad gäller KTH-härvan och alla dess förgreningar där 100 000 tals kanske miljontals kronor av skattemedel och medel från stiftelser i form av forskningspengar som gått till KTH anställdas egna bolag, oegentligheter i en stiftelse knuten till KTH och mygel med sjöbehörigheter på Sjöfartsverket. Då finns inga resurser – men nu finns det resurser till lite möjligt skrot från 1884 och 1912.
P2
P2 var en frimurarloge i Italien som ägnade sig i allt från ekonomiska bedrägerier till bombattentat. I logen ingick bankdirektörer, företagsledare, statliga tjänstemän, höga militärer, domare, mediachefer, m.m. Alla stöttade och hjälpe varandra för att dölja sina skumraskaffärer. Det är därför mycket förvånande att det i Sverige dyker upp en organisation med detta namn. Valdes namnet i provocerande syfte eller var de som antog namnet på sin organisation fullständigt ovetande om att namnet P2 i högsta grad är förknippat med illgärningar och allehanda odemokratiska och rättsvidriga förehavanden? Det riktiga svaret på denna fråga kommer vi aldrig att vara säkra på att ha fått, men onekligen kommer vi att skönja märkligheter som får oss att fundera över om vad detta nya P2 egentligen är.
Eftersom den här berättelsen kommer att var som hämtat från något ur Kafkas produktion, så finner jag det lämpligt att vi ger huvudpersonen namnet Herr L. I Kafkas berättelser så heter ju som bekant huvudpersonen Herr K. Så jag finner det lämplig att ta nästa bokstav i alfabetet - L. Sålunda får vår huvudperson heta Herr L. Kafka har säkert inget emot detta. Han ville ju för övrigt inte ens publicera sina verk - om jag är rätt underrättad. Dessvärre så är detta inget som är påhittat utan detta är i högsta grad något som bygger på verkliga händelser – som dessutom när detta skrivs ännu inte är avslutat.
Herr L
Herr L har så länge han kan minnas alltid varit intresserad av att dyka på vrak. Han har gjort många roliga fynd på vraken. Fynd som berättar om vilka fartyg dessa vrak en gång varit. Fynden har Herr L vårdat väl, det har konserverats och restaurerats och med åren blivit en fin liten samling. Herr L ”fartygsmuseum” har ännu vissa drag av ett vanligt hem – detta beroende på det faktum att det är Herr Ls hem. Det skulle bli ett hemma-hos-repotage hos Herr L, men detta var Herr L fortfarande ännu mycket lyckligt ovetande om. Herr L dök, restaurerade omsorgsfyllt sina fynd, letade i arkiven efter foto och historik kring de vrak han besökt eller tänk sig besöka. Kort sagt Herr L var en lycklig man och därtill i sina bästa år – vilket för övrigt män nästan alltid är oavsett ålder.
Det som skulle bli P2
Men bortom horisonten, cyberspace horisonten började mörka moln torna upp sig. Det var på Internetforumet dykarna.nu som det som senare skulle bli P2 först började visa sig. Än så länge hade inte de tankar och personer som skulle bli P2 organiserat sig. I alla fall inte officiellt utan ”for” till synes planlöst omkring på dykforumet. Onda tankar och idéer förekom i debattinlägg som önskade individer som Herr L en långsam och plågsam död under dykning. Det goda i Herr Ls och liknade individers långsamma och plågsamma död under dykning, resonerade man var att deras död skulle resultera i att det inte bärgades något mer från vraken. Av någon utgrundlig anledning så ville dessa individer se fartygsvraken långsamt förgås i det mörka djupa havet – inget skulle undgå förgängligheten. Inget skulle upp i ljuset och bevaras av de som intresserade sig för dessa ting och dess historia – allt skulle förgås.
Man hade lite svårt att förklara det kloka i sin åsikt, så man gjorde som politikerna - körde på känslorna och med demokratitugget. Alla skulle ha rätt att se vraken förgås. Slagordet kunde ha varit Förgänglighet i oändlighet – För alla. Att förgängligheten inte alls varade i oändlighet var det få som insåg eller ville inse. I själva verket är en oändlighet knappt mer än 100 år därefter var nästan allt av vraket förgånget. Att ”alla” i verkligheten endast var ett fåtal var det få som förstod eller ville förstå - för det lätt ju så bra. Rätt och riktigt på något sätt och så var det nått med kultur och det var ju klart bra.
Trots sina framgångar på forumet var man nog inte riktigt nöjd. Man hade bara synts på det här dykforumet. Man hade en del sympatisörer det var klart, men det hade mest varit prat och lite verkstad. Det krävdes handling. Den inspiration och stöd för sina tankegångar om vrak som man hade sett hos den etablerade seriösa ”forskningen” inom området, fanns på KTH undervattensteknik. Det som man sett i KTH - det bevis på riktighen i sina tankegångar, kom på skam. Det visade sig inte riktigt stå till som man trott. Det visade sig finnas för lite riktig forskning (om det överhuvudtaget fanns någon) på KTH, undervattensteknik. Det var för många märkligheter som tilldragit sig berättigat intresse från polisen, tidningar och Justitieombudsmannen. Även om inte alla missförhållanden inom den etablerade ”forskningen” på KTH kom fram så lämnade man nu detta sjunkande skepp.
Startskottet för P2
En händelse som oavsett vad som faktisk hänt, officiellt av P2 kom att betecknas som startskottet för P2 utspelar sig vid fyren Märket i Ålands hav. I området kring Märket har många fartyg förolyckats, en del av dessa har blivit vrak. Herr L åker på en dykresa till Märket med en dykutfärdsbåt. Man dyker vid Märket på resterna av ett fartyg. Det hävdas att det är resterna av den engelska ångaren ”Hesperus”. Det finns dock mycket lite källmaterial som styrker att det verkligen är ”Hesperus”. Den händelse, en grundstötning som ligger till grund för teorin att vraket är ”Hesperus” inträffade enligt en tidningsnotis år 1884, vilket tekniskt sett skulle göra fartygsresterna till en fornlämning om de är ett resultat av denna grundstötning.
Den blivande styrelseledamoten i P2, Charlotta Carlén hävdar att hon sett att Herr L haft en skeppsklocka i en fångst kasse när han kommer upp från dyket vid Märket. Detta påtalar Carlén först när man kommer iland efter att man dessförinnan ha dykt på ett annat vrak, för ägaren och skepparen på dykbåten. Ingen annan än Carlén och Carléns pojkvän hävdar sig ha sett att Herr L haft någon klocka med sig upp, enligt förundersökningen.
Ägaren till dykbåten anmäler dagen efter till polisen att Herr L har tagit upp en skeppsklocka under dykutfärden till Märket.
Ingen har tidigare sett någon klocka bland fartygsresterna vid Märket trots att det är ett välkänt dykmål. Herr L nekar till anklagelserna och hävdar att han haft en sten med sig i en fångstkasse för att inte bli för lätt i slutet av dyket.
Anmälan läggs först ned d.v.s. förundersökning inledes ej – detta beslutas samma dag som anmälan kommer in.
Den förblir nedlagd tills den 15 januari 2003 då tas anmälan från Märket upp igen.
Vi vet inte varför anmälan från Märket togs upp men, det kan inte uteslutas att det har att göra med de kontakter som P2 säger sig ha haft med myndigheterna. P2 har sagt att de faktiskt ha informerat myndigheterna om gällande regler – det vill säga P2 syn på gällande regler. Jag betvivlar inte detta utan jag har snarare all anledning att tro att så är fallet. Det har förekommit och förekommer en hel del oklarheter i regelverket kring vrak. – vilket inte blivit mindre oklart genom de motstridiga uppgifter och beteenden som man från KTHs sida har bidragit med. Som exempel, det visade sig i mina efterforskningar att man på rättsenheten i Mora läst i en riksdagsmotion om vrak och där funnit vissa påståenden röranden den nuvarande lagstiftning kring vrak. Dessa påståenden var felaktiga och detta bekräftas senare av den riksdagsledamot som lagt motionen och det hela redes ut. Men i Mora tog man innan dess påståenden i motionen för gällande lag!? Onekligen så upplever jag det som olustigt när tjänstemän inte stöder sina uttalanden eller beslut på gällande lag utan hittar stöd i påståenden ur en ännu inte behandlad riksdagsmotion. Det hela var klart väldigt pinsamt för polisen. Det visade sig vara någon i Mora som gjorde eller gjort alternativt läst en polisuppsats eller dylikt i ämnet och därför kontaktats som sakkunnig i frågan. Det hela är utrett men det är onekligen otrevligt när felaktigheter börjar fara runt i inom polismyndigheter.
Hemma-hos-repotage hos Herr L
En kväll i början av februari så företas en husrannsakan hos Herr L. En första märklighet är att beslutet om husrannsakan fattas av förundersökningsledaren dagen efter det att husrannsakan genomförts! En något märklig tåg ordning tycker jag och jag skulle tro att JO instämmer.
En polisman möts av en vacker syn - en liten lägenhet med många nautiska föremål. Polisen tycks nu vara full övertygad att han är brottslighet på spåren. Att pryda lägenheten med fotografier av fartyg och nautiska föremål är förvisso inte normalt – men är det kriminellt? Nej, om inte det är så att det är föremål som härstammar från ett fornminnesskyddat vrak då kan det ju dölja sig brottslighet bakom det man ser. Nu tycks det i alla fall vara så att polisen blev ”carried away” och såg fornminnen i allt.
Bland det första polisen finner är en träfigur av det slaget som man dekorerade örlogsfartygen med på 1600-talet. Den här är gammal, säger polisen och rycker ned träfiguren från väggen - på baksida satt märkningen från Vasamuseets souvenirbutik. Träfiguren hängdes tillbaka men resten av föremålen skulle beslagtas upplystes Herr L av den nu något snopne polisen. Han skulle komma tillbaka med personal från Sjöhistoriska och släpvagn.
Nu blev det inte så. Det fanns som tur var personer inom rättsväsendet som tydligen avstyrde de mest obalanserade tilltänkta handlingarna innan de sattes i verket. Dock så fotograferades lägenheten. Det är givetvis mycket oklar vad de fotografierna har att göra i en utredning rörande ett påstått tillgrep av en klocka från ett fornminnesskyddad vrak. Dessa foton blev sedan offentlig handling som inte sekrettesskyddades. Det kan inte uteslutas att tanken var – att via dessa foton så skulle det komma in mer ”information” mot Herr L. För det som fotona visade var inga fornminnen, likaså de beslag som gjordes - de var inte heller de fornminnen. Det enda var klockan som påstås vara ett fornminne. Vad hade det andra där att göra? Ingenting – förutom att visa på att Herr L var en person som bärgade och alltså då kunde vara en sådan skurk som anmälaren och vittnet P2 den blivande styrelseledamot Charlotta Carlén påstått. De offentliga fotografierna och det beslagtagna godset är avsett att visa på Herr Ls skuld. Nu är det så att vid en förundersökning så skall man även beakta förhållanden som visar att den misstänktes kan var oskyldig och/eller är till den misstänktes fördel. Detta är något som man i många fall har brustit i förundersökningen. Men just dessa fotografier och det beslagtagna godset visar faktiskt på att det inte alls förhåller sig som vittnet Charlotta Carlén påstår i ett telefonförhör.
Hon ”känner till” Herr L och att han i dykarkretsar brukar kallas Östersjöns dammsugare eftersom det bland dykare är ”känt” att han och vissa andra brukar plocka med sig föremål från skeppsvrak oaktat dessa är fornminnes skyddade eller ej.
Detta upplever jag närmast som en beskyllning som bör betraktas som förtal och ärekränkning. Fanns det då ingen grund för denna beskyllning – Nej, inte om man ser till vad förundersökningen kom fram till. Inget av det beslagtagna godset kunde härledas till någon förlisning som skett för mer än 100 år sedan. Det rörde sig framförallt om fartygsventiler där jag i många fall snarare upplever att tillverkningsåret är yngre än 100 år – det är givetvis svårt att exakt fastställa tillverkningsår för dessa. Än mindre om de suttit på något vrak och när detta då sjönk d.v.s. om det rör sig om fornfynd. Någon eller några av de beslagtagna ventilerna menade personal på Sjöhistoriska kunde mycket väl vara imitationer tillverkade för försäljning som prydnadsföremål och skulle således aldrig ha brukats på något fartyg.
Enligt Herr L så har godset kommit ifrån vrak där det funnits ensamrätt till bärgning ifrån samt från fartygsskrotningfirmor i Danmark samt inköpt utrikes på ”loppisar”.
Allt som var kvar av det stora tillslaget var bara en liten illa medfaren klocka. Det var det som man byggde sitt åtal på. Anmälan från Märket blev således till slut ett åtal mot Herr L för grovt fornminnesbrott. Det är som vi förstår ett mycket tunt åtal, dock så bättrade man på åtalet i sista stund med ett olovligt förfogande även de lika tunt. Vi tar först en titt på åtalet gällande fornminnesbrott.
Vi ser först på vad Åklagaren hävdar:
Herr L har olovligt med tillägnelseuppsåt tagit och tillägnat sig en skeppsklocka av brons, vars värde är okänt, från skeppsvraket ”Hesperus” som ligger på botten av Ålands hav vid Märket i Östhammar kommun. Herr L har senare putsat skeppsklockan och förvarat den i sin bostad. Skeppet Hesperus strandade den 28 april 1884, varför vraket utgör fast fornlämning och området vid vraket utgör fornlämningsområde. Skeppsklockan utgör fornfynd och tillhör staten.
Brottet är grovt då det begåtts uppsåtligen, då Herr L har använt särskild utrustning (dykutrustning) för att ta sig ned till fornlämningsområdet och då Herr L vissat särskild förslagenhet genom att ta med sig en nätkasse vid dyket till ”Hesperus”.
Lagrum 2 kap 21 § 1st 1 p och 2 st KLM (1988:868).
Det skulle onekligen vara mycket intressant att få veta vilket värde både ekonomiskt och kulturhistoriskt som denna skeppsklocka har. Detta för att vanligt folk skulle kunna få en uppfattning om proportionerna i detta. Det ev. brottet kontra samhällets insatts för att utreda och beivra detta brott.
Jag bedömer klockans ekonomiska värde som mycket lågt. Jag bedömer det kulturhistoriska värdet som obefintligt - den säger inget om det som vi redan vet det mesta om - så mycket lägre kulturhistoriskt värde är väl svårt att uppnå, speciellt eftersom ingen tidigare sett klockan på vraket.
Vi tar en titt på förarbetena till den lag som åklagaren hänvisar till. Det är i förarbetena till lagen som visar lagstiftarnas tankegångar och därigenom syftet med lagstiftning.
Lagens syfte
I Riksantikvarieämbetets skrift Kulturminneslagen, ""Skeppsvrak"". ISBN 91-7192-791-3 så
framkommer att lagen kom till i och med att man bärgade ""Vasa"" och att det under 1950-talet
förekom bärgning av svartek från äldre fartygsvrak. Man ville skydda dessa riktigt gamla
sjöfynd. Man talar uteslutande om trävrak
Systemet med 100 års gräns ger tyvärr den märkliga föreställningen om att tämligen
ointressanta vrak uppfattas som skyddsvärda oavsett skick och tidigare skrotbärgningar.
Intressant är också att man vid utformandet av lagen även tänkte sig en gräns på 150 år, detta
framkommer i Kungl. Maj:ts proposition nr 19, 1967 sid. 14 det blev dock
100 år eftersom man ville eftersträva enhetlighet i kulturminneslagstiftningen, d.v.s. skyddet
för byggnader etc. Ett intressant citat på sid. 14 är.
""Även om man ifråga om lösa fornfynd på och i jorden funnit att också ett fynd med en
ålder som föga överstiger 100 år skulle kunna vara ur intresse ur fornminnesvårdens
synpunkt, torde enligt promemorian en sådan tidsrymd för sjöfartens del vara för kort för
att konstituera ett kultur-historiskt-sjöhistoriskt värde som inte kan tillgodoses på annat
sätt.""
Var det lagstiftarnas intention när man skrev nuvarande lag 1967/68 att lagen skulle
""skydda"" en ångare som förlist 1884?
Mitt svar är NEJ.
År 1990 talar man i ""Skeppsvrak"" sid. 7-8 talar man om att om 100-årsregeln tas bort så
skulle endast KMLs allmänna kriterier avgöra vilka vrak som skyddas av lagen. Detta skulle
främst innebära en möjlighet att ge skydd at vissa yngre vrak av kulturhistoriskt värde men
även att nu vissa skyddade vrak utan sådant värde skulle kunna avfärdas som fasta
fornlämningar. Denna skrift är tryckt 1990 och jag är tämligen saker på att de vrak som man
då 1990 avsåg möjligen behövde skydd nu sedan länge är inom 100-årsgränsen.
Sålunda framkommer att lagstiftama redan 1967/68 ansåg att exempelvis en ångare förlist 1884 inte var något skyddsvärt vrak. Vidare så framkommer att den huvudansvariga myndigheten för kulturminnesvården i landet Riksantikvarieämbetet i utgiven skrift talar om att det nu (1990) d.v.s. det finns vrak från 1880 och tidigare utan kulturhistoriskt värde men som p.g.a. lagens konstruktion ändå ges skydd som om det fanns ett sådant värde.
Kan den av is och andra naturkrafter på ""Märket"" utsmetade och oidentifierade skrothögen
Vara just sådana rester av ett vrak utan kulturhistoriskt värde som Riksantikvarieämbetet avser
- svaret är JA.
Åklagaren hävdar att vraket är efter ”Hesperus”
Åklagarens tunna bevisning om att vraket skulle vara ""Hesperus""
Åklagaren stöder sig på ett dokument från SSHM. Detta dokument är inget annat än en kopia
ur den välkände vrakforskaren Björn Åkerlunds skrift. Åkerlunds källhänvisningar LR
(Lloyds register) och AB (Aftonbladet) har man inte bryt sig om att kolla. LR ger teknisk
data, samt möjligen även en indikation på om fartyget kan antas ha blivit vrak/huggits upp
genom att fartyget försvinner ur registret året efter. Att ett fartyg försvinner ur LR behöver således inte betyda att fartyget har blivit vrak, det kan ha bärgats för att huggas upp helt eller delvis den är många fartyg som blivit byggda med en del från ett bärgat vrak t.ex. så har många byggen bärgade akterskepp från haverister/bärgade vrak.
Därutöver så hänvisar Åkerlund till Aftonbladet (AB). Aftonbladet säger inte mer än att fartyget har gått på ""Märket"". Vilket inte bokstavligt behöver betyda den klippa där fyren nu står. Utan det kan vara i dess närhet – det är tidningsnotiser, information som kanske telegraferats och av den anledningen måste vara kort sedan har redaktion, kortat ned för att det skall få plats, för tidningsläsaren är inte den exakta positionen viktig. Av den anledningen så skall man vara försiktig med korta tidningsnotiser. Det framkommer i nästa notis att man har givit upp ett bärgningsförsök. Observare att positionsangivelsen är långt ifrån ”Märket”, det beror på att Åkerlund endast givit en ungefärlig position så att man skall kunna hitta ""Märket"" på sjökortet! Inget annat.
Det åklagaren fullständigt missat är att Åkerlunds skrifter är inga absoluta sanningar utan endast en ""ingång"" till vidare forskning kring en fartygsolycka som man kan anta har lett till att ett fartyg har blivit vrak. Detta framkommer också tydligt i förordet till dessa skrifter vilket i det har fallet finns i del 1 av ""Vrak"", ""Ostkusten med Öland och Gotland"".
Undersökningar runt förlisningen
Vädret. I de väderobservationer som gjorts vid Understen fyrplats så har det inte varit någon
storm under april eller maj 1884. Vinden har varit mycket måttlig, enligt vad jag förstår så har
en tiogradig skala använts. Enligt min bedömning efter att ha studerat väderobservationerna
från Understen maj & april 1884 så var det mycket gynnsamt väder för bärgning.
I tidningarna finns inte mycket upplysningar om händelsen, i AB står ju endast att man gett upp bärgningsförsöken och att främre lastrummet vattenfyllts. Finner det märkligt att inte denna händelse givits mer utrymme i tidningen.
Om Hesperus gått på där åklagaren hävdar att hon gått på så borde det ha funnits tecken på
bärgningsaktivitet efter det att Neptunbolaget gav upp. Skrotvärdet bör ha varit betydande.
Neptunbolagets arkivhandlingar
I Neptunbolagets arkivhandlingar kan framgå vad som hänt med ”Hesperus”.
Nepunbolagets arkivhandlingar finns nu hos Stockholms företagsminne en förening som har till syfte att bevara företagshistorik för eftervärden. Man har visst ekonomiskt stöd 1,5 miljoner från allmänna medel. Det är enligt uppgift så att allmänheten inte får till gång till Neptunbolagets arkivhandlingar, man menar att informationen i dessa kan användas av s.k. vrakplundrare. Jag finner det mycket märkligt och föga förenligt med demokratiska principer att allmänheten inte får tillgång till materialet när det är allmänheten som till stor del betalt för verksamheten. Det är en ideell förening och således går det inte att begära ut handlingar eller överklaga beslut. I detta fallet så skulle ju Herr L kunnat gå igenom handlingar som rört ”Hesperus” grundstötning och där funnit handlingar som talat till hans fördel. Därför kan man eftersom allmänheten inte får tillgång till materialet - om det finns något, bara spekulera om vad som bör vara troligt runt ”Hesperus” grundstötning.
De ekonomiska förutsättningarna för en bärgning
Fraktmarknaden hade haft en högkonjunktur som kulminerade 1874, därefter en
lågkonjunktur som varade fram till 1887 då det blev två goda år därefter lågkonjunktur fram
till 1885 med boerkriget 1899 -1902 som en kulmen. Sålunda så framkommer att det kan
antagas att efterfrågan på fartyg vid tiden för strandningen inte var så stor. Men fartyget var med dåtida mått rätt nytt - endast 13 år.
Visserligen var ""Hesperus"" utrustad med en compoundmaskin. Trippelmaskinen som
kom på 1880-talet erbjöd en bättre ekonomi. Det var dock vanligt att man byte ut
compoundmaskinerna mot tripplar, eller i många fall så byggde man om compoundmaskinen
till en trippel genom att montera in en ny mindre cylinder före den gamla högtryckscylindern
som nu fick bli mellantryckscylinder.
Vad beträffar fartygen i övrigt så var det så att 1870 och 1880-talsbyggena var nästintill odödliga, att de blev 70-80 år var inte ovanligt. Utöver detta så var det så att engelsmannen byggde nytt och skandinaver köpte begagnat - många gånger haverister som gjordes sjövärdiga till minsta möjliga kostnad. Så sammanfattningsvis talar det mesta för att det varit mycket intressant att bärga ""Hesperus"". Fartyget var ju så att säga redan levererat till second-handmarknaden - Skandinavien. Även om det nu inte gått att rädda hela fartyget bör vraket ha sålts till skrotbärgare som haft sommaren på sig att bärga.
Det mesta talar således för att vraket inte bara övergavs efter grundstöttningen, om det inte
sjunkit så djupt att det inte gick att nå med dåtidens utrustning, om det sjunkit så djupt att det inte gått att bärga/skrotbärga så kan det ju knappast var fråga om det vrak som man dykt på.
Gick Hesperus på exakt på Märket?
Uppgifterna är tämligen knappa. Hesperus har gått på ""Märket"" och man har gett upp ett
bärgningsförsök, det ar allt vi hittills vet. Detta är tidningsuppgifter d.v.s. det finns inga
exakta positionsuppgifter. I AB så beskrives ju Märkets läge med utgångspunkt från
Understen fyr - som troligtvis var mer känt då det var en bemannad fyrplats. Visserligen så
skrivs i tidningen ""å klippan Märket"" men skall detta läsas bokstavligt? - det bör man inte
göra. Kan inte de kringliggande grunden - många vilka inte hade/har något namn ingått i
tidningsuppgiften ""å klippan Märket"". Jo, det kan definitivt inte uteslutas.
Sålunda kan man inte med exakthet säga var Hesperus gick på.
Är det Hesperus?
Flera fartyg ångare har förlist i närområdet.
Det finns ju inget som bekräftar att vraket är - vraket efter Hesperus! Går ju inte ens att mäta upp vraket där det ligger utsmetat i sluttningen vid Märket. På Nidingen lär det ligga 3 vrak närmast på varandra! Vad kan isen flyttat runt och pressat fram och tillbaka?
Vittnenas trovärdighet
Vittnena tycks ju vara eller stå nära i (synen på bärgning) de personer som offentligt på
forumet på dykarna.nu på Internet önskat olycka och död över dykare som bärgar från vrak!
Det kan således uppkomma frågor om dessa personers opartiskhet och/eller om de gjort sina observationer förutsättningslöst. Huvudvittnena P2 ledamöten Carlén och troligtvis hennes pojkvän ”kände” ju sedan tidigare till Herr L via vad hon hört om Herr L via andra dykare. Såg hon vad hon trodde att hon skulle få se p.g.a. den ”information” hon tidigare hade om Herr L. – en vrakplundrare som plundrar vrak - kan det vara det som hon närmast väntat sig se och därför såg det. Ja, det är inte omöjligt. Rättshistorien är full av fall där det senare visat sig att fullt tillförlitliga vittnen sett saker som det omöjligt kan ha sett. Det är inte fråga om knäppgökar, mytomaner och lögnare utan det är vanliga tillförlitliga personer som inte haft skäl att ljuga men där det ändå framkommit att det dessa vittnat om inte stämmer – detta p.g.a. minnet och hjärnan, samt även lilla hjärtat fixar till saker och ting så att det blir logiskt och förståligt. Som exempel tar jag den bedragne hälften som inte vill se att han/hon blir bedragen och därför inte heller ser att han/hon blir bedragen fastän det är fullständigt uppenbart. Och dess motsats där svartsjukan råder och där otrohet och svek ses överallt fast inte ens tillstymmelse till detta finnes.
Onekligen så finns det ju ett starkt engagemang för vrakskydd hos två huvudvittnerna och vraken vilket gör att i mitt tycke Carléns och pojkvännens vittnesmål måste i viss mån betraktas i ljuset av detta.
Anmälaren, anordnaren av dykutfärden, är ägaren till en firma som bedriver bärgnings och dykutfärdsverksamhet. Han hade tydligen inte allt som krävs för den kommersiella verksamheten.
Giltig sjöbehörighet för passagerartrafik saknades. Han är nu föremål för en förundersökning rörande brott mot sjösäkerhetslagen. Herr L blev mycket förvånad när han fick veta att han stod som anmälare av detta brott. Verkligheten är allt bra mycket värre än vad Kafka kunnat fabulera.
Den sakkunnige – är han inte en s.k. vrakplundrare?!
Ulf Erikson som är en av innisiativtagarna till grundandet av P2 står enligt vad jag funnit ""rent tekniskt sett"" under hotet att bli åtalad för grovt fornminnesbrott. Den sakkunnige
Eriksson var med och hittade ett äldre fartygsvrak i maj 1995. Han var då med i ett löst sammanhållet gäng som kallade sig ""team 300 feet"". Det har framkommit att de letade efter vrak genom att dyka på platser där man kunde förmoda att fartyg förlist, även en viss eftersökning på SSHM efter förlisningsuppgifter förekom enligt de artiklar som behandlar händelsen i dyktidningar. I detta vrak som man kallade ""solstrålen"" så fann man runt 740 mynt de flesta av silver och något av koppar från 1664 till 1717. I handlingar från SSHM så framkommer att dykarna bärgade alla mynt bortsett från ett som senare bärgades av KBVs och SSHMs dykare. Det blev dock så att dykarna själva gick upp till SSHM och anmälde sitt fynd och lämnade in mynten. SSHM och KBV besiktade senare vraket och bärgade det tidigare nämnda myntet.
SSHM såg pragmatiskt på saken och ansåg inte att några åtgärder borde vidtagas mot sportdykarna. SSHM såg det visserligen som ett ingrepp i en lagskyddad fast fornlämning, men ansåg det vara en förmildrande omständighet att dykarna lämnade in fyndmaterialet och anmälde fyndet då de blev informerade om kulturminneslagens lydelse.
Ulf Erikson har enligt egen utsaga på Internet ""varit under vattnet sedan 1974"". Att han och De 7 andra dykare som regelbundet fyllde luft på samma dykbutik inte skulle känt till den gällande kulturminneslagstiftning - är närmast otroligt. KMLs delar om vrak berörs ju i de flesta läromedel i dykning och med jämna mellanrum i dyktidningar e.t.c.
I pressen framställdes saken så att dykarna endast bärgat ett mynt - Detta mynt som fick dem att inse att detta var ett fornminne och att de därefter anmälde sitt fynd. Dock skrivs att alla dykarna hoppat i vattnet efter det att detta första mynt hittades och simmat kors och tvärs över vraket så länge luftförrådet tillät. Därutöver så återvände tre av dykarna dagen efter och dök på vraket. Exakt när de omkring 740 mynten bärgades framgår inte någonstans i de handlingar jag funnit. Klart är att sådan av åklagarmyndigheten benämnd särskild utrustning (dykutrustning) har används, vidare är det mycket troligt att dykarna likaledes varit förslagna d.v.s. att en eller flera fångstkassar eller funktionsmässigt jämställbart ”redskap” har använts vid bärgningen av dessa ca. 740 mynt. Således uppfyller den sakkunnige Erikson kraven åtal för grovt fornminnesbrott för vilket preskibtionstiden är 10 år.
Verkligheten är allt bra mycket värre än vad Kafka kunnat fabulera.
Tidningen ""Dyk""s. artikelförfattaren tyckte att upphittarna borde ha fått någon
typ av belöning, vilket tyder på att han\hon och även övriga som skrev om detta myntfynd troligtvis var dåligt informerade om fakta. Jag har inte funnit något som tyder på att någon journalist medvetet försökt undanhålla fakta.
Det finns säkert de som nu tycker att SSHM gjort fel när man inte polisanmälde de dykarna eftersom de gjort ingrepp i en fast fornlämning. Vi måste dock då beakta de uppdrag som man har man har på SSHM i dessa frågor och som enklast kan förklaras genom en titt i KLM 1 Kap. Inledande bestämmelser 1§ Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.
Dessa rader kan man säga beskriver den anda och de övergripande mål som gäller för SSHM.
Den för SSHM nu uppkomna frågan var; Om vi nu anmäler detta ingrepp i en fast fornlämning som dessa dykare gjort sig skyldiga till. Vilka konsekvenser skulle detta medföra för vårt arbete att i framtiden arbeta för dessa övergripande mål. Svaret är att SSHM skulle uppfattas av framtida upptäckare av fornlämningar med mycket stor misstänksamhet. Detta eftersom historien om att de som hittade en myntskatt och lämnade in den till SSHM – blev polisanmälda och fick en massa tråkigheter som tack för att de lämnade in grejerna de hittat skulle sprida sig och troligtvis så skulle det bli otrevligt uppförstorat. Vilket närmast skulle vara en katastrof för SSHMs möjligheter att i framtiden ha goda relationer med Sveriges sportdykare – vilket är en förutsättning till viktig information om okända lämningar.
Jag måste dock säga att jag tycker att åklagaren har en ovanligt söt samling vittnen och sakkunniga att stöda sitt åtal på.
Är det en skeppsklocka ?
Jag menar att klockan är för liten för att vara den klocka som har suttit i fören på en 64 meterlång ångare. Möjligtvis så skulle klockan kunna ha suttit på bryggan. Ångaren skall ha sjunkit när den var endast 13 år gammal (vilket inte var någon hög ålder på ett fartyg vid den tiden) och hade tydligen inte haft några andra namn. Så de klockor man skulle kunna finna på vraket efter Hesperus borde ha namnet ingjutet (upphöjd text) eller ingraverat på båda klockorna. Har ett fartyg byt namn i samband med ägarbyte så kan man även ha ändrat namnet på klockorna. Alternativt bytt ut klockorna med fel namn till klockor med det nya namnet eller till klockor utan namn, eller till klockor som man råkar ha för handen med som då kan ha ett felaktigt namn. Ett nybygge förser man dock med en ny klocka med rätt namn, i alla fall i den storleksklass på fartyg som det här rör sig om. Att klockan var i mycket dåligt skick, tyder på att materialet i klockan har varit av dålig material, d.v.s. billig kvalitet. Vilket i sin tur gör det mindre troligt att det kan vara den klocka som man försåg sitt nybygge ”Hesperus” med när fartyget byggdes 1871 d.v.s. under den högkonjunktur som fransk-tyska kriget 1870-71 var upphov till. Högkonjunkturen varade till 1874. Inte snålade man väl då med materialet till en bryggklockan? ”Hesperus” har ju tydligen endast haft namnet ""Hesperus"". Medan Ariel fartyget som Herr L hävdar att klockan kommer ifrån hade haft följande namn innan hon sjönk; ""S:t Thomas"" , ""Stuart Prince"" , ""Falloden"" och slutligen ""Ariel"".
Förslagenhet ? - Jag är skeptisk !
Åklagaren hävdar att:
Herr L visat förslagenhet vid förövandet av det påstådda brottet. Att i den upphetsade antibärgnings miljö som finns ibland vissa delar av Stockholms dykmiljö bärga något olagligt i bland för Herr L okända dykare vittnar inte om förslagenhet - det vittnar om allt annat än förslagenhet.
Att medföra en fångstkasse - en produkt som säljs i var och varannan dykbutik är inte vad lagstiftarna till KLM kan ha menat med förslagenhet. Det lagstiftarna till KLM menat med förslagenhet är t.ex. när personer som efter att ha läst igenom vetenskapliga handlingar d.v.s. utgrävningsrapporter, anmälningar om fornlämningar, e.t.c. planerat och utfört brottet.
En fångstkasse har som bekant många användningsområden, för fisk (man får fånga fisk med händerna), musslor (vilket tydligen inte räknas som skaldjur i detta hänseende och får då alltså plockas - dock inte troligt vid Åland), upphittade föremål som inte berörs av KML såsom fiskedrag, dykutrustning, skräp, e.t.c. och som Herr L hävdar som ett sätt att avväga sig genom att ta med sig en sten i fångstkassen om man är osäker på om man kommer att vara för lätt vid dykets slut. Man behöver inte ha kriminella avsikter bara for att man tar med sig en fångstkasse på ett dyk även om dyket skall ske på ett vrak.
Utöver detta så kan man väl knappast åklagaren hävda att Herr L känt till den av åklagaren påstått bärgade klockans existens på vraket - för ingen hade ju förut sett denna klocka trots att många dykare förut dykt på vraket! Sålunda faller ju resonemanget om Herr L´s förslagenhet även här.
Den särskilda utrustningen
Vad beträffar den särskilda utrustning d.v.s. dykutrustning som åklagaren menar att Herr L använt sig av så har lagstiftarna avsett främst metalldetektorer med särskiljningsfunktion, även speciella grävredskap etc. Dykutrustning i sig är inte att betrakta som speciell utrustning lika lite som mygghatt eller gummistövlar. Det är bara lämplig utrustning för att kunna vistas i en viss miljö.
Den blyge målsägaren – i Kafka län
Eftersom det framkom ur handlingar i förundersökningen att staten var målsägare d.v.s. Länsstyrelsen i Uppsala län, så begärde jag kopia eller avskrift på allmän handling: diarieutdrag över inkomna till och upprättade handlingar vid Länsstyrelsen rörande fornminnesbrott vid vraket efter fartyget ""Hesperus"".
Länsstyrelsen hävdar att något ärende rörande ovan nämnda fornminnesbrott inte är känt vid Länsstyrelsen och min begäran föranledde ingen vidare åtgärd från Länsstyrelsen. Beslut med mottagningsbevis och hela köret!? Detta för ett enkelt ärende om utlämnade av handling!
Trots detta så framkom det ur förundersökningsmaterialet att;
1 Länsstyrelsen önskar talan förd av åklagaren.
2 Länsstyrelsen yrkar att godset en skeppsklocka skall tillfalla staten.
3 Samt att Länsstyrelsen kan ha ytterligare ersättningsanspråk.
Ovanstående tre punkter (vilket jag uppfattar som beslut av myndighet) har inte diarieförts -
men mitt enkla ärende blev diariefört.
Frågan jag ställer mig. Har polisen verkligen underrättat Länsstyrelsen i Uppsala län att Länsstyrelsen är målsägare och har Länsstyrelsen fattat dessa tre beslut? När man tittar hos Länsstyrelsen så finns ju ingenting i ärendet!?
Mer i Soppan – Ett olovligt förfogande
Som vi ser så är åtalet mot Herr L tunt jag misstänker att därför försöker man i sista stund nu bättra på sin soppa med ett olovligt förfogande rörande gods från ”Ariel”. Utredningen i dessa delar har sina brister, anser jag. En del uppseendeväckande handlingar presenterar åklagaren.
Lite bakgrund
Det är många som har erhållit ensamrätt till bärgning från flera kända vrak söder om Öland. Det har bärgats och troligtvis så har bärgarna sett Länsstyrelsens beslut om ensamrätt till bärgning som om att en kontroll av att vraket är övergivet av ägaren och att en ev. ägare inte har något anspråk. Det finns mycket som talar för ett sådant synsätt. Vraken har varit övergivna under lång tid och inga ansträngningar att finna vraken eller bärga något från dessa har gjorts. I många fall så har vrakens position vart känd sedan länge och i några fall så har bärgningar utförts på 60-70 talet och därefter. Även vrakexperten Grisell från KTH har haft ensamrätt till bärgning. Men ingenstans har jag kunnat finna att någon – någonsin lämnat in några sjöfynd. Jag har i alla fall inte kunnat hitta några.
Så inte undra på att polisen blir konfunderad när man kommer med saker från fartyg som sjunkit för många decennier sedan för att lämna in dessa som sjöfynd. I något av de fall jag varit med om så har man helt enkelt inte velat ta emot det inlämnade när jag visat upp länsstyrelsen beslut om ensamrätt till bärgning som jag fått för det aktuella vraket. Man har helt enkelt sagt att det framkommer att vraket är övergivet och att länsstyrelsen delar denna uppfattning, samt att kostnaderna för den utförda bärgningen överstiger det värde som det inlämnade uppgår till och att det inte är troligt att någon kommer att efterfråga det bärgade.
Detta resonemang är klart logiskt och är enligt samma tankegångar som samhället stöder sig på när man hämtar bilvrak som stått i skogen i något decennium - inget konstigt med det. Det är nämligen svårt att hävda äganderätt till något som man inte har brytt sig om under lång tid och inte visat att man besitter. Jag har inte hittills stött på något rederi, försäkringsbolag eller annan som hävdat äganderätt för något vrak – inte förrän nu. Det hart alltså inte funnits några upprörda redare eller försäkringsbolag som hävdat någon äganderätt till något fartygsvrak. De som haft synpunkter på att det bärgats från vrak har varit P2 och Bengt Grisell på KTH som själv har haft intressen i bärgningsverksamhet.
Inte förrän nu då det plötsligt dyker upp ett försäkringsbolag som möjligtvis kan vara ägare och det först efter det att åklagaren behöver något till sin tunna soppa. Detta hände:
Jag hade själv tänkt mig en tur till ”Ariel” i sommar och insåg att det vore bra att ha något papper att visa upp ifall det dyker upp några myndighetspersoner som hade synpunkter på ev. bärgade objekt. Dom är ju som bekant inte kloka på Ostkusten.
Jag skriver till Swedish Club d.v.s. det försäkringsbolag som förut hette svenska ångfartygsassuransföreningen den 27 april i år. Det var det försäkringsbolag som försäkrade ”Ariel”. Rederiet hade ju sedan länge upphört och Försäkringsbolaget var då det lämpligaste stället att leta efter en ev. ägare. Det är givetvis inget som säger att försäkringsbolaget nu var ägaren eller själva viste vem ägaren var. Det var vanligt att vraken såldes till skrotbärgare, i vissa fall i poster om flera fartyg. Det lär även ha funnits kontrakt. Där ett bärgningsbolag övertog för en förutbestämd procentsatts av försäkringsbeloppet samtliga haverister och vrak som ett försäkringsbolag via haveri blivit ägare till. Det är av naturliga skäl mycket svårt att säkert kunna bestämma en ägare till ett så gammalt vrak som ”Ariel” –92 år. Men någonstans måste man börja, så jag började med Swedish club.
Ang. Vraket efter S/S ”Ariel”
Ångfartyget ”Ariel” från Hudiksvall sjönk den 31/10 1912 efter kollision med den finska ångare ”Tammerfors”. Fartyget var försäkrat i svenska ångfartygs assurans föreningen.
Har Ni några ägaranspråk gällande detta fartyg eller några förpliktelser såsom ägare till detta vrak.
I brev daterat 18 maj i år svarar The Swedish club, Sveriges ångfartygs assurans förening.
Re: Vraket efter S/S ”Ariel”
Vi refererar till ert brev den 27 april 2004 avseende vraket efter S/S Ariel.
Vänligen notera att vi inte hävdar något äganderättsanspråk i detta sammanhang. Eventuella dykningar på vraket sker på egen risk utan ansvar för ägaren.
Detta är ett svar man kan räkna med vid en förfrågan av den enkla anledningen att
1 Försäkringsbolaget vill inte äga ett vrak eftersom det kan föra kostnader med sig krav på röjning av vraket, miljöaspekter, skadeståndskrav, etc.
2 Det är sällan som det skulle vara några värden i vraket som är större än ev. kostnader under punkt 1.
3 Man är inte säker på att man äger vraket om det gått lång tid sedan förlisningen. Detta p.g.a. bolagsombildningar, och försäljning av vraket. Det finns uppgifter på att försäkringsbolagens vraken såldes i poster med flera vrak per post för att på så sätt bli av med alla vraken och få åter lite av det utbetalda beloppet. I vissa fall så återgick vraket till rederiet efter skaderegleringen av den enkla anledningen att försäkringsbolaget inte vill ha problem med ett vrak som ligger på fel ställe. – det är inte alls säkert att ett försäkringsbolag var den siste ägaren.
4 Man vet att det är svårt att hävda äganderätt till något som man inte brytt sig om på lång tid.
Nu visar det sig att Swedish club när polisen frågar den 15 oktober då plötsligt säger sig ha äganderätt till vraket efter ”Ariel”. Man säger att man samlar på skeppsklockor. Vilket i och för sig är en trevlig hobby. Men jag finner det mycket märkligt att ena stunden hävdar att man inte äger vraket eller har något ansvar för det och i nästa stund så äger man vraket. Om man nu samlar på skeppsklockor så har man ju haft över 90 år på sig att ta hand om sin egendom. Har polisen fått svar som man ropat? – Det anser jag inte kan uteslutas.
Tolkningen av äldre sjöfynd
Samme tjänsteman på polisen har även telefonerat till Länsstyrelsen i Kalmar län angående tolkningen av en mening i beslutet om ensamrätt till bärgning för ”Ariel”.
”Ni erinras om skyldigheten att anmäla äldre sjöfynd till polismyndighet enligt sjöfyndslagen”
I avrapporterings PM:et skriver polisen: Det visade sig att ingen ville tolka betydelsen av ”äldre sjöfynd” men den allmänna meningen var att det nog avsågs vrakdetaljer som var så gamla att de snart skulle falla inom ramen för fornlämning.
Ett mycket märkligt PM tyckte jag. Skulle inte Länsstyrelsen kunna tolka sina egna beslut?! Hur skall då allmänheten som skall rätta sig efter besluten då kunna förväntas göra det!!
Jag ringde Länsstyrelsen och talade med en av de tjänstemän som fattat beslutet om ”ensamrätt till bärgning”. Jag fick ett klart besked. Med äldre sjöfynd avses sjöfynd är äldre än 100 år - alltså fornlämningar. Syftet med meningen;
”Ni erinras om skyldigheten att anmäla äldre sjöfynd till polismyndighet enligt sjöfyndslagen”
Var att visa på att om fornlämning upptäcktes så skall detta anmälas och att ensamrätten inte gällde fornlämningar. Det skall alltså inte gå att ge sig på fornlämningar med stöd av ett beslut ”om ensamrätt till bärgning”.
Sandhamnstillslaget
Herr L befinner sig på en dykutfärdsbåt i sandhamn. Återigen kommer Herr L att igen befinner sig i händelsernas centrum. Anmälaren i Sandhamn är anonym och lär nog så förbli. Detta trots att polisen varit i kontakt med många som i sin tur varit i kontakt med någon som de inte vet vem det är och som i sin tur haft kontakt med den anonyme anmälaren. Alla har något att berätta uppgifter som de fått från någon annan. På detta sätt får polisen en väldig mängd ”information” där källa och sanningshalt i informationen inte går att kolla eller är cirkelbevisning. Dock så framkommer att det ringts mycket vid tidpunkten runt Sandhamnstillslaget, då även till Narvik i Norge!? Vad kan någon i Narvik berätta om en händelse som utspelats i Sandhamn? En okänd Lotta är dock en central figur. Lotta – Charlotta?!?! Vidare så figurerar medlemmar i P2. Det visade sig i förundersökningen att en P2 anhängare tidigare anmält någon/några av de nu inblandade.
Vad som dock är klart är att vice ordföraren i P2 Anders Näsman befinner sig i sin båt som är förtöjd akter om den anmälda dykutfärdsbåten vid kajen i Sandhamn, när polis och KBV gör ett tillslag efter ett s.k. spaningstips. Anders Näsman arbetar på TV4. TV4 är också först på plats och ledande i det massmediedrev - om än det lilla massmediedrev som drar i gång.
Vad som sagts i anmälan är svårt att utröna men om det som sagts har haft för avsikt att skapa ett riktigt stort tillslag så lyckades det – innan kvällen var över hade 5 poliser och 4 kustbevakare med två fartyg engagerats. Det är sånt som drar till sig media och i med tanke på vad som den omfattande utredningen kom fram till så upplever jag det som troligt att detta var anmälarens huvudsyftet.
Jag fann i polisens PM från tillslaget att polisen talar om besättningens ”taktik” – den som menar att ”motståndaren” har en taktik borde rimligtvis själv ha en taktik, resonerar jag. Ingen vill ju vara sämre än motståndaren. Det är bara det att här fallet blev nog tjänstemännen i viss mån ”carried away” av sin egen taktik och började se brottslighet i allt. Tjänstemännens taktik vid tillslaget uppfattar jag som hade den självuppfyllande profetsian taktik. Vad sedan anmälan i sig bestod i och som möjliggjorde att detta fenomen uppstod är som jag tidigare sagt omöjligt att besvara. De resurser som sattes in tyder på att man från polisens sida trodde sig var nära något riktigt stort och agerade och dimensionerade insatsen därefter. Även om det kan tyckas att jag nu är ute efter att förlöjliga polisen och KBV, eller för den del andra tjänstemän lägre fram i min berättelse så är det inte det som är syftet. Jag vill endast förklara de fenomen som jag tycker mig se samspela så att det blev, så - att en fjäder blev en hel hönsgård.
Tjänstemännens taktik (om det nu fanns någon) var att genom att ställa tillräckligt oskyldiga men ändå frågor som kunde tänkas levereras ett lögnaktigt svar. Lögnen skulle givetvis var lätt att genomskåda och skulle i slutända leda till att man kunde fastställa att det fanns tillräckligt stark misstanke om brott., så att jouråklagaren skulle kunna fatta beslut om husrannsakan för dykutfärdsfartyget. Anmälan i sig var väl tydligen inte tillräckligt stark för att det skulle kunna fattas ett beslut om husrannsakan. Man ville väl ha lite mer på fötterna – och det fick man.
På kajen i Sandhamn träffade man på en av delägarna till dykutfärdsfartyget. Delägaren tyckte det var lite otrevligt att ha polisen hängande runt båten var liksom inte bra för båtens rykte. Han ville han därför bli av med uppvaktningen så fort som möjligt. Han svarade av den anledningen både lögnaktigt, avvikande, samt så ändrade han sina uppgifter. Detta i syfte att få kunna återgå till sängfösaren i mässen och därefter bingen - det var ju kväll.
Hade inte delägaren reagerad som han gjorde utan i stället för att i början ljuga om fynd och dykning etc. visat upp några rostbemängda fynd och tryckt upp det beslut om ensamrätt till bärgning man hade under nosen på uppvaktning så hade denna historia troligtvis aldrig behövt skrivas och polisiära resurser hade kunnat syssla med annat.
Nu blev det inte så.
Polisen upplevde nu att kunde misstänkas brott och kunde nu begära beslut om husrannsakan, vilket man fick.
Man gick igenom hela fartyget och förutom en del pappersmaterial som kunde innehålla uppgifter om positioner. Så beslagtogs 15 olika fynd. Dessa beslagtagna fynd skulle genomgå en mycket märklig förvandling men troligtvis vanlig förvandling i massmedia och på Internet.
Dessa fynd var:
En kork till en vinflaska Jo, det är riktigt - en svartnad vinkork
En dansk ölflaska Som jag misstänker passar i flaskpantningsmaskinen
Två tallrikar Dessa blir senare silverfat på nätet
En trasig malmklocka
En gaffel
Tre krus
En parfymflaska Blir parfym i tidningsartiklar
Ett oläsligt mynt
En vinflaska
En lanterna Denna bli senare flera lanternor i tidningsartiklar
Lins och lock till en tubkikare Blir senare kikare i tidningsartiklar
Resterna av en pistol Blir senare pistol och/eller vapen
En rund flaska av 1700- talsmodel
Utöver detta så sägs i tidningar att man även bärgat krut och i tidningarna;
De fem bli givetvis en liga.
Man livnär sig på att sälja bärgat gods.
Försäljningen sker till USA och går via antikhandlare i Stockholm.
Det förkommer kataloger över dessa bärgade skatter från havet?! – Jag fann en förklaring till dessa kataloger, den kommer längre fram.
Man talade också att det bedrivits en längre tids spaningsarbete mot detta fartyg
Kort sagt; Allt från sammanblandningar och missförstånd till sensationsjournalistik och rena lögner.
Den liga tidningarna talar om var knappast en liga. 2 ägare till fartyget och 3 betalande dykutfärdsgäster kan väl knappast ses som en liga. Med tidningarnas definitionen på liga så har undertecknad med stor sannolikhet varit med i både pizzamaffior och kinesiska brottsyndikat samt ytterligare ett icke föraktfullt antal kriminella organisationer av skiftande nationallitet och etnisk härstamning.
Livnär sig på att sälja bärgat gods– Det blir man inte rik på. Det visar bara på hur okunnig och hysteriskt uppgiftslämnaren till tidningen/polisen måste vara. I förundersökningen framkommer uppgifter om att den som livnärt sig på att bärga och att sälja vrakgods har gjort det i 10 år!?
Försäljningen sker till USA och går via antikhandlare i Stockholm. Om så vore fallet så skulle man väl göra tillslaget bland Stockholms antikhandlare för att se i fall de hade något gods som kunde härröra sig från några fornlämningskyddade vrak. Fördelen hade ju varit att då skulle det beslagtagna godset var värderat av proffs redan vid tillslaget och så hade man inte behövt fylla beslagsprotokollen med vinkorkar, pantflaskor och annat skräp.
Det förkommer kataloger över dessa bärgade skatter från havet. Det fick sin förklaring från en tjänsteman på SSHM. Det är så att personalen på SSHM gärna talar om de riktiga gamla fornlämningarna 1500 – 1600 tal när journalisterna intervjuar dem om det här med vrakplundring. De talar om Vasa, Kronan och bronskanoner. Den aktuella katalogen visade sig vara ett prospekt som ”riktiga” fornminnesförövare hade upprättat när de försökte sälja bronskanoner till ett norskt museum. Men det är en annan inte lika uppmärksammad historia, som inte har någon anknytning till denna på något sätt. Så kom det sig att det blandades in kataloger över vrakfynd i Sandhamnstillslaget. Överhuvudtaget så framkommer, om man läser tidningsartiklarna i dessa båda fallen noga och har lite bakgrundkunskap så ser att SSHM och arkeologer nästan alltid talar om de riktigt gamla vraken, de talar inte om ångare från sent 1800 tal.
Det spaningsarbete som bedrivits bör vara dels olika anmälningar och dels de många och täta överflygningar från KBV spaningsflygplan som dykfartyget blivit föremål för. Dessa över flygningar skedde en tid så gått som dagligen, och var många varje gång. Det rörde sig om låga inflygningar troligtvis för fotografering – tät ovan masttopparna. Till slut så fann någon eller några på fartyget som upplevde uppvaktningen som synnerligen påträngande och som närmast trakasserande. Varför skall båten behöva fotograferas/överflygas varje gång den visar sig på havet? Så vid den dagens 4:e överflygning på låg höjd så kunde KBVs flygbesättning beskåda en eller flera ändor s.k. mooning. Tjänsteanteckning betecknar tilltaget som ”Inget trevligt bemötande”. Överflygningarna avtog något efter denna händelse.
Bedömningen av objekten
Jag kontaktade den tjänsteman som enligt polis-PM:et skulle göra en bedömning av fynden dels vad gäller ålder, ursprung och värde i nuvarande skick.
Beträffande värdet i kronor och ören så var det inget som museer fick göra – en polisutredning ändrade tydligen inte på den bestämmelsen. Ursprung samma sak bortsett från ett fåtal objekt. Vi skall titta lite närmare på objekten men innan dess så skall vi se vad polisutredningen kom fram till vad gäller det dykställen man besökt och som det är rimligt att anta att fynden härrör ifrån. Det man kom fram och som kunde styrkas var att de vrak man hade dykt på de så kallade E-19 vraken, Ariel, King.
Det visade sig att man en endast kunnat bedöma föremålen med hjälp av form och den kunskap man har om under vilken tid dessa användes. Det visar i telefonsamtalet vad gäller keramiken och tallrikarna att dessa bedömts till sent 1600-tal till 1800-tal. I rapporten hade det då blivit 1700-tal eftersom det var i mitten den antydning till tidigare än 1700-tal som fanns i rapporten närmast försvann vid telefonsamtalet. Det fanns inga karakteristiska kännetecken som mer exakt kunde visa tidsålder utom i ett fåtal fall.
Det var resterna av pistolen som av en utomstående kännare daterades till 1780 som tillverkningperiod.
En flaska är onekligen från 1700-talet orent glas och form säger detta.
De misstänkta hävdar att de funnit dessa ting vid dykning på grunt vatten vid Utklippan vilket inte är osannolikt. Man kan mycket väl ha dykt på en gammal ankringsplats och där funnit dessa som lösfynd.
Den danska ölflaskan lär var från 1940-50 kan i viss mån styrka detta – då den inte hör hemma i något av de andra vraken som man dykt på.
Vad beträffar lantärnan så framkommer ur utredningsmaterialet att den bör ha bärgats från ”King” och således är den ej fornminne.
En vinflaska var av sent 1800-tal. Man tillverkade tubkikare för sjöfartsbruk fram till sent 1800-tal. Sålunda passa övrigt bärgat in rätt väl med fynd som man kan förväntas göra på de fartygsvrak från 1910-talet som man dykt på – Ariel och E-19 vraken.
Företagshemligheter till konkurrenten ? – med polisens hjälp
För att kunna göra en bedömning av ligans verksamhet så konsulterades en konkurrerande firma. Vilket ledde till att svaret blev - som man ropade.
Man kom fram till att fartyget och dess besättning yrkesmässigt arbetade med att lokalisera och att dyka på olika vrak i Östersjön.
Den konkurrerande firman kunde konstatera för att verksamheten var oseriös. Anledningen till att verksamheten var oseriös var att man använde en side scan sonar för att leta efter vrak!? Vari detta skulle vara oseriöst framgick inte. Jag upplever i alla fall en dykutfärdsbåt som använder side scan sonar för att leta vrak – som ytterst seriös. I förarbetena om Lagen om ensamrätt till bärgning så framkommer att det är viktigt att letande efter förlorade ting vari det även menas vrak skall uppmuntras.
Det var säkert en intressant titt i det konkurrerande företagets papper som man från Blekinge Dykcenter fick! – Med polisens hjälp!
Det är ju klar att skyddet för företagshemligheter måste stå tillbaka när man utreder så här tung brottslighet.
Sandhamnstillslaget läggs ned
Ja, Vad skulle man kunna grunda ett åtal på. Vad var värdet av det bärgade godset i pengar eller vetenskapligt? Det var inte mycket till bevisning eller beslagtaget gods att komma dragande till domstolen med, när pantflaskan, vinkorken och det som kunde misstänkas komma vrak sjunkna under tidigt 1900-tal var bortsorterat så var det inte mycket mer än resterna av en pistol och en flaska från 1700-talet som skulle föreställa ”ligans” byte. Var denna liga fått sitt rov ifrån gick inte heller att fastställa – är det lösfynd som man hävdar så är det legalt rov. Det var således bara för åklagaren att lägga ned.
Epilog
I förrgår hölls en jätterättegång rörande denna skeppsklockan som säges komma från ”Hesperus”. Den är nu definitivt Sveriges dyraste skeppsklocka det finns inget som helst kulturhistoriskt värde i den. Jag tror att polis domstolar och rättsväsendet i stort kommer att uppfattas som löjliga. När dessa obetydligheter får dra iväg som det här har gjort. Det är allvarligt eftersom det skadar tilltron till samhället i stort. Jag vet inte varför man gav upp när det gällde den bronskanon från 1500- talet som hittades i en pråm i Stockholm. Men det kan inte kompenseras med en fällande dom, för en illa medfaren klocka som säges komma ifrån ett vrak från 1884 – Det snarare förstärker det absurda.
Visa alla svar
«TILLBAKA
Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:
Svar:
