Namn: Lösen:

Recension "HAVET DYKAREN FYNDEN"

(Läst 3 786 gånger.)

Stäng »

Du måste vara inloggad för att skicka mail!
Anmäl detta inlägg till våra moderatorer

Fullständig titel: "Havet Dykaren Fynden under 2000 år"

Författare: Bo Cassel, 1967

Förlag: P.A. Norstedt & Söners Förlag

Fakta: 167 (147) sidor, 199x215x17 mm, ISBN saknas

Omslag på boken:

http://www.dykarna.nu/photos/2012/499420120223214430.jpg

http://www.dykarna.nu/fotoalbum/1471/308189.html


Allmänt:

Boken ärantikvarisk och enligt författarens egna ord en "exposé över dykeri och bärning i forna tider och i nutid". Den är en historisk beskrivning av hur dykningen har utvecklats genom historien, både i Sverige och utomlands, fram tills 1960-talet då boken skrevs.
Målgrupp för boken är definitivt dykare och andra med ett stort intresse för dykning och dykerihistoria. För den som söker uppgifter om dykerihistoria på svenska borde boken fortfarande vara det självklara valet.

Författaren Bo Cassel (1920-2004) var officer och dykare i Marinen och tjänstgjorde exempelvis som fartygschef på HMS Belos under bärgningsarbetet med regalskeppet Vasa, han var även med och bildade Svensk Dykerihistorisk Förening (SDHF) och var därmed direkt delaktig till att rädda Dyktankhuset på Djurgården till eftervärlden. Han var mycket engagerad kring dykerihistoria och skrev tidigare boken "Dykning Och Dykare" (1957) och har bidragit med texter till andra publikationer, bland annat med en uppsats om Mårten Triewald som finns publicerad på engelska i "The Art Of Living Under Water" (2004)


Innehållet:

Boken har i stort ett kronologiskt upplägg och inleds med gamla tiders fridykare och går sedan in på upptäckterna inom dykfysiologin. Därefter fortsätter bok in på tidig dykutrustning i form av dykarklockor och sedan utvecklingen av tungdykaren med slang innan den går över till utvecklingen av den lätta frisimmande dykaren med miniubåtar och deras roll under andra världskriget innan den går in på djuphavsfarkoster. Efter genomgång av dykningens utveckling, övergår boken till att beskriva relaterade ämnen som marinarkeologi och bärgningsarbeten, samt hur bilddokumentationen av undervattensvärlden har utvecklats.

Genom boken får man läsa om dykare i mytologin, den grekiska kvinnliga dykaren Kyane (480 f.Kr), hur Robert Boyle upptäcke gasbubblan i ögat på en orm, om Alphonse Gal som var den förste läkaren som själv dök för att studera dykningens påverkan på människan, hur J.S. Haldane tog fram de första dyktabellerna och hans son J.B.S Haldane fortsatte i faderns spår och bland annat forskade kring syrgasförgiftning, svenska pionjärer som Treileben, Triewald, Fahnehjelm och Zetterström, Alexander den Stores glasklocka, om 1500-talets bärningar i italienska Nemisjön med Lorenas dykarklocka, Edmund Halleys dykarklocka på 1600-talet, Lethbridges dykartunna på 1700-talet, H.W. Taylors pansardräkt 1838, bröderna Carmagnolle pansardräkt från 1882, Neufeldt & Kuhnkes pansardräkt från 1913, Klingerts dykarutrustning på 1700-talet, August Siebes första hjälmdykardräkt 1819, Yves Le Prieurs lättdykarutrustning 1926, Émile Gagnan och Jacques-Yves Cousteaus framtagning av Agualungan som öppnade upp dörren till lättdykningen, uppkomsten av enheten G.E.R.S inom franska marinen till följd av Cousteaus verk, hur italienarna uppfinner attackdykaren och hur både britter och tyskar tar lärdom under andra världskriget, hur torpedfarkoster och miniubåtar utvecklas som direkt följd av attackdykarna, hur William Beebe tar steget ner i djuphavet med sin batysfär, och hur batyskaferna F.N.R.S och Trieste fortsätter utforskningen av djuphavet under 40-, 50- och 60-talen, hur svampdykare 1907 hittade stenpelare från antiken utanför Tunisien, hur det berömda vraket efter Nuestra Señora de la Concepción kanske utsatts för bärgning så tidigt som på 1600-talet, Anders Franzens arbete kring marinarkeologi, om vraket efter den skattlastade Grosvenor i Sydafrika, bärgningsarbetet av franska Télémaque under loppet av hundra år, den Wallerska Tuben och bärgningen av Södra Sverige, den banbrytande bärgningen av guld och silver från Egypt på 120 m djup på 1930-talet och den efterföljande bärgningen av guld från Niagara på 133 m djup 1941, Louis Boutans första undervattensbilder, den förste undervattensfilmaren John Ernest Williamson, samt Cousteaus tidiga undervattenshabitat. Sist i boken finns en kort lista med viktiga årtal för dykerihistorien.
Kort sagt finns de många historiska personer att läsa om i boken, liksom många fantastiska apparater som idag är bortglömda bland allmänheten. Många av uppgifterna saknas dessutom i andra böcker med avsnitt om dykerihistoria.

För den praktiska sportdykningen av idag, så finns inga egentliga saker att lära, utan bokens behållning är den fina översikten över dykeriets historia.

För den som exempelvis är intresserad av gamla dykmetoder, detaljer i gammal dykutrustning eller dykberättelser från äldre tider så finns inte mycket att hämta i boken, då den är ganska översiktlig och försöker få ihop en omfattande dykerihistoria på ganska få sidor. Detaljer kring utrustning får bara översiktlig återgivning, anekdoter återges bara i korthet och förfarande för dykerimetoder nämns bara i korthet.


Ingående kapitel:

Primitivt dykeri
(om fridykare i historien, exempelvis antiken, ama-folket, svampfiskare, Kyane, mm)
Bubblan i ormens öga
(berör olika vetenskapliga framsteg av Robert Boyle, Paul Bert, far och son Haldane, mfl)
Dykarklockan
(om dykarklockor från Alexander den Store, Guglielmo de Lorena, von Treileben, mfl)
Den tunga dykarutrustningen
(utvecklingen från Lethbridges tunna, till senare tiders pansar- och tungdykare)
Vägen till den lätte dykaren
(utvecklingen från antikens idéer, fram till den första fungerande 1837 och senare Cousteau)
Dykare i krigets tjänst
(lättdykare och miniubåtar i Italien, Storbritannien och Tyskland underi andra världskriget)
Djuphavsfarkoster
(från Williams Beebes batysfär, till batyskafer och andra undervattenskammare)
Frän Mahdia till Beckholmen
(beskriver olika arkeologiska undersökningar och skattjakter från 1600-talet och framåt)
Guld och vrak
(olika bärgningsföretag av last och fartyg internationellt och nationellt)
Foto, film och TV under vattnet
(om pionjärer inom uv-foto och uv-film som exempelvis Boutan, Williamson och Cousteau)
Staden under vattnet — en framtidsvision
(spekulationer kring exploatering av havet i en tid då uv-habitat var nytt och populärt)

(Se separat inlägg nedan för fullständig innehållsförteckning.)


Smakprov ur boken:

Utdrag från kapitlet "Dykarklockan" och avsnittet "Renässansens dykarklockor" om tidiga dykningar, s 33:
"Det är betecknande att den första dykarklocka som är dokumenterad, konstruerades under renässansen, det tidevarv då människorna breddade 1 basen för sin verksamhet på alla områden. Italienaren Francesco de Marchi (i 490-1574) skrev i mitten på 1500-talet ”Architettura militare”, publicerad 1599. Där berättas om bärgningsförsök 1535 i Nemisjön. Objektet var Caligulas sjunkna > praktgalärer. (På senare tid har man ansett att det rört sig om Tiberius galärer.) Man använde. Berättar de Marchi, en maskin som uppfunnits av Guglielmo de Lorena (fig. 7). De Marchi beskriver maskinen som en tunna, lagom stor för att en man kunde få plats med överkroppen. Tunnan vilade på dykarens axlar till en del av sin vikt. I övrigt bars den upp av en lina från ytan. Ett glasfönster gav sikt framåt, och händerna kunde sträckas ut under tunnans kant så att dykaren kunde utföra nödiga handgrepp. Det var alltså en dykarklocka av mindre typ. De Lorena kunde stanna en timme under vattnet, säger de Marchi. Tyvärr beskriver han inte det system som användes för att förnya luftförrådet i klockan under denna relativt långa tid. De Marchi hade lovat de Lorena att inte yppa denna hemlighet. Galarerna kunde emellertid inte bärgas under försöken. Säkert var detta de första dykningar som gjorts med klocka. Inom parentes kan nämnas att dessa galärer bärgades under Mussolinis regeringstid genom torrläggning av sjön. Fynden som gjordes var skäligen magra."

Utdrag från kapitlet "Vägen till den lätte dykaren" och avsnittet "Anton Ludvig Fahnehjelm" om den svenska dykarpionjären, s 62-63:
"Den 10 september fick Fahnehjelm sitt patent och redan samma höst började dykningarna. Någon uppgift om dykdjup eller arbeten finns inte, men ögonvittnen omtalar att dykaren stannade under ytan en timmes tid. Den i april 1840 demonstrerades Fahnehjelms dykapparat för storamiralen kronprins Oscar vid Riddarholmen ’nedanför Norstedts tryckeri’. År 1841 arbetade Fahnehjehn ’vid grundet Nyckeln i Kalmars lotsfarvatten, varest ett av svenska kronans örlogsskepp i forna tider sjunkit’ (det svenska linjeskeppet Nyckeln, sjunket 1679), står det i det nödvändiga årliga intyget på att den patenterade apparaten kommit till användning. Avsikten med dykningen var ’att upptaga vad av fartyget, dess inventarier eller annat där befintligt gods möjligen kunde upphämtas’."

Utdrag från kapitel "Djuphavsfarkoster" och avsnittet "Trieste erövrar Amerika" om när batyskafen går ännu djupare, s 94
"Men Trieste skulle gå mot nya djupa mål. Redan 1958 hade Jacques Piccard blivit tillfrågad om möjligheterna att dyka med henne till det största kända djupet på nära 11 000 meter. Han svarade att han inte tvivlade på att sfären skulle tåla detta enorma tryck, men han rekommenderade ändå att man för en sådan dykning lät bygga i en sfär med ännu större hållfasthet än den nuvarande. En ny observationsfär beställdes hos Krupp och placerades i land i San Diego i april 1959. Projektet Necton sattes igång. Sitt namn fick det av de marina smådjur som i likhet med Trieste hade förmåga att förflytta sig själva och inte som plankton bara driva hit och dit förda av strömmarna. Företaget hemlighölls. Man ville undvika publicitet tills allt var klart för historiens märkligaste djupdykning – 10 910 meter ned till djupgraven ’Challengerdjupet’, uppkallad efter det brittiska havsforskningsfartyget Challenger som upptäckte det 1951."

Utdrag från kapitel "Från Mahdia till Beckholmen" och avsnittet "Vår Fru av Bebådelsen" om tidiga bärgningar från vraket efter Nuestra Señora de la Concepción, s 101:
"Phips skötte efterforskningarna på ett mycket diplomatiskt sätt utan att väcka de spanska myndigheternas uppmärksamhet. Han lät det mindre fartyget, Henry of London, söka efter vraket, medan James and Mary låg till ankars utanför Puerto Platå, och Phips underhöll vänskapliga förbindelser med den spanske guvernören. Sökandet utfördes med skeppsbåtar, medan fartyget låg till ankars på betryggande avstånd från korallreven. Alla korallformationer som avvek från det normala undersöktes av dykare, indianer av abenakisstammen från Phips födelsetrakt. Vraket påträffades av en ren händelse. Efter en resultatlös dag var båten på väg tillbaka, då någon upptäckte ovanligt vackert exemplar av Venussolfjäder, ett slags korall. En av dykarna dök för att hämta korallen och upptäckte samtidigt ett föremål som vid närmare granskning visade sig vara en silvertacka. I närheten reste sig vraket helt inbäddat i ett tjockt lager av korall.
Under två månader arbetade dykarna träget. Och när Phips i mitten av maj 1687 återkom till London hade han med sig 26 ton guld, silver och ädla stenar. ’Gentlemannaäventyrarna’ var mycket belåtna, kungen fick sin andel, och f.d. fåraherden William Phips prisades för sin hederlighet och adlades.
"

Utdrag från kapitel "Från Mahdia till Beckholmen" och avsnittet "Anders Franzéns vrakkarta" om pionjärarbetet inom svensk marinarkeologi, s 104:
"Så småningom koncentrerade Anders Franzén sin uppmärksamhet på vrak från 1500- och 1600- 1 talen. Om äldre skepp fanns ju inga uppgifter i arkiven, och beträffande skepp från 1700-talet och senare tider fanns ritningar och andra upplysningar. Vidare ville han bara ägna sig åt vrak som kunde identifieras och – i varje fall teoretiskt – var möjliga att lokalisera. De skulle även tillhöra en speciellt intressant historisk period och ha sjunkit under pågående expedition – då kunde man nämligen förmoda att vraket dragit med sig i djupet allt det som fanns ombord vid olyckan. Slutligen satte han som villkor för sitt engagemang att vraket låg på sådant djup att dykare kunde arbeta, men inte så grunt och nära stranden att kustbefolkningen under tidemas lopp haft möjlighet att plundra.
I början av 1950-talet hade Anders Franzén tolv vrak på sin ’vrakkarta’ (fig. 34). Ett par av dem,
Riksäpplet och Gröne Jägaren utanför Dalarö, hade delvis utforskats av dykare. Ett av objekten var Vasa, som till en början hade låg prioritetsgrad."


Kommentarer:

Boken är mycket lättläst och därmed tillgänglig för alla läsare, även om det förekommer en del äldre uttryck som kanske kan förvilla för främst yngre läsare.
Det måttsystem som används i boken är det metriska.

Boken har en överskådlig innehållsförteckning med alla förekommande rubriker, samt ett register med 111 sökord som underlättar för den som söker att hitta önskade uppgifter i boken. Som komplement till registret så finns precis efter innehållsförteckningen en lista med sidhänvisningar till 148 personnamn och en motsvarande lista till 75 farkoster som förekommer i texten, vilket ytterligare underlättar för den som söker uppgifter i boken.

Samtliga illustrationer i boken är i svart-vitt och består både av fotografier och teckningar. Tyvärr så ligger inte alla illustrationer på samma plats som texten, utan det finns vissa fotosidor (fotoplanscher) på speciellt papper där man tryckt fotografier, vilket gör att vissa bilder hamnar en bit ifrån tillhörande textavsnitt. Teckningarna i boken är gjorda av Bo Mossberg.

Boken består av 147 sidor text och ytterligare 20 sidor med de onumrerade fotoplanscherna som är insprängda på olika ställen i boken, vilket totalt ger boken 167 sidor.

Betyg: fyra av fem, för att den är välbearbetad och berättar omfattande dykerihistoria i ett enkelt och kompakt format med många svenska inslag, även om den inte är helt aktuell.


Relaterade länkar:
Boken kommenteras kort på dykarna.nu:
http://www.dykarna.nu/forum/nagon-som-har-58707/58719.html
Bokens innehåll kommenteras kort på dykarna.nu:
http://www.dykarna.nu/forum/tankvart-om-dykarsjuka-88922/89040.html
Google Books korta information om boken:
http://books.google.se/books/about/Havet_dykaren_fynden_under_2000_%C3%A5r.html?id=fsVoGQAACAAJ&redir_esc=y
En av författarens andra böcker recenseras på dykarna.nu:
http://www.dykarna.nu/forum/recension-dykning-och-dykare-1957-336421



Pär Ahlgren
Pär Ahlgren
2012-02-23 21:57:18
2 606 postningar

mail 
Stäng »

Du måste vara inloggad för att skicka mail!

 Visa alla svar

Huvudinlägg Recension "HAVET DYKAREN FYNDEN" Pär Ahlgren 2012-02-23 21:57
svara Fullständig innehållsförteckningPär Ahlgren2012-02-23 21:58
svara I boken förekommande vrakPär Ahlgren2012-02-23 21:59

«TILLBAKA

Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:

Svar: