Recension "SJUNKNA SKEPP"
(Läst 5 337 gånger.)Du måste vara inloggad för att skicka mail!
Fullständig titel: "Sjunkna Skepp"
Författare: Christian Ahlström, 1979
Fakta: 128 sidor, 209x200x13 mm, ISBN 91-27-00938-6
Omslag på boken:
https://www.dykarna.nu/fotoalbum/1471/291779.html
Allmänt:
Boken är kortfattat en beskrivning av identifieringsarbete med ett antal 1700-talsvrak i Sverige och Finland, som erbjuder insikt i både 1700-talets Sverige, 1700-talets sjöfart, Internationella politiska relationer, bärgningsarbete på 1700-talet och framförallt det svåra identifieringsarbetet med gamla vrak. Boken kan med sitt upplägg tilltala både historiskt intresserade, precis som vrakintresserade, men framförallt för de personer som vill försöka identifiera gamla vrak eller veta mer om de vrak som specifikt nämns i boken.
Författaren Christian Ahlström är finländare och arbetade för Helsingfors Universitet, bland annat vid ekonomisk-historiska instutitionen. Han har även gett ut andra böcker på både finska och svenska: "Karjala 3 : Karjalan yhteiskunta ja talous" (1982), "Syvyyksien sylistä" (1982), "Spår av hav, yxa och penna" (1995), "Looking for Leads" (1997), "Viestejä syvyyksien sylistä" (2000), samt är medförfattare till "Fyra fartyg och ett vrak, sjöhistorisk årsbok 1993-1994" (1994) och "S:t Mikael 1747" (2005).
Innehållet:
Boken fokuserar på 1700-talet och vrak runt Stockholm och finska viken, då författaren främst varit aktiv i dessa områden, och berättar främst om arbetet med att identifiera gamla vrak, vilket har varit en passion för författaren. Boken är framförallt en beskrivning av författarens egna efterforskningar kring ett antal vrak, med några mindre utsvävningar kopplat till detta.
I dessa efterforskningar tar författaren med läsaren till arkiv och reser runt i Europa i jakt på mer information, och läsaren får ta del av utdrag ur flera olika texter på gammal svenska och får därigenom insikt i 1700-talets Sverige. Boken kan beskrivas både som en vrakbok och en historiebok.
För den som är intresserad av att identifiera gamla vrak, så borde denna lilla anspråkslösa bok ha en sin egen plats i bokhyllan, då den kan ge bra information om hur och vart man kan leta information, samt även detaljer som kan vara bra att känna till när man letar i arkiv.
Helt omedvetet har författaren i boken även gett exempel på hur lätt det är att felidentifiera ett vrak, genom att vilja identifiera Älvsnabbenvraket utanför Muskö i Stockholmsskärgård som vraket efter Ulrika Eleonora, vilket senare efterforskningar har gjort gällande mer sannolikt är vraket efter Concordia – trots att alla uppgifter som författaren vid tiden för bokens skrivande hade fått fram tydde på att det skulle vara just Ulrika Eleonora.
För personer med intresse för vraken: Jutholmsvraket, Limpanvraket, Vrouw Maria, St Mikael, Älvsnabbenvraket och det ännu olokaliserade/oidentifierade Ulrika Eleonora så har boken en hel del information om identifieringsarbetet kring vraken.
Sist i boken är finns ett utdrag från den på 1700-talet uppdaterade utgåvan av Johan Månssons sjöbok som gavs ut 1644 med beskrivningar av hur man tog sig mellan stapelstäderna i Sverige, dvs de hamnar som fick ha internationell trafik. Avsnittet sträcker sig från Landsort söder om Stockholm, upp till Gävle och vidare över till Åbo i Finland, och delger på en ålderdomlig svenska en rad svårtydda beskrivningar av hur man skall ta sig mellan olika platser, dels för att hitta, dels för att undvika att gå på grund. Ett avsnitt som säkert kan vara intressant för de som själv färdas i dessa områden och är bekanta med farvattnen. Bland annat kan man se gamla varianter på namn som blivit förändrade med tiden, och även se hur den lokala farleden gick förr i tiden.
Längst bak i boken hittar man en kort ordförklaring för att hjälpa till vid läsning av de i boken citerade texterna som kan vara av intresse för den som vill tolka gamla svenska texter.
Boken har dock inget dykande perspektiv, så läsare skall inte förvänta sig att få bra dykbeskrivningar, utan det man som dykare främst kan ta del är att placera vraken i ett historiskt sammanhang.
Ingående kapitel:
- Förord
- Ett Gammalt Sjökort
(Harmanus van Loon’s sjökort över Östersjön och lotsens Johan Månssons lotsguide)
- Kejsarinnans Tavlor
(Om fartyger Vrouw Maria och dess värdefulla last)
- Dykare
(En beskrivning av bärgningsverksamhet under 1700-talet)
- Med Vagn Över Havet
(En redogörelse av författarens omfattande arbete att identifiera Bostövraket)
- Skuggor Under Vattnet
(En beskrivning av hur svårt det kan vara att identifiera vrak som Jutholmsvraket)
- Några Havrekorn
(Författarens arbete med att försöka identifiera Älvsnabbenvraket)
- Gåspennornas Skrift
(Kort text om att söka information i gamla handlingar med gammal skrivstil)
- Anmärkningar
(Några noteringar om personer och texter som nämns i boken)
- Från Landsort Till Åbo
(Utdrag från på 1700-taletsutgåvan av Johan Månssons sjöbok från 1644)
- Litteratur
- Källförteckning
- Använda förkortningar
- Ordförklaring
Smakprov ur boken:
Utdrag från kapitlet "Ett Gammalt Sjökort" där författaren beskriver informationen som 1700-talets navigatörer hade till hjälp, s 17:
"Nästa ort som van Loon satt ut på sitt sjökort är "Somerhaven" vilket måste vara holländarnas uppfattning av namnet Simrishamn. Om inseglingen heter det hos Månsson: »Märket på Långgrundet är ett lummigt toppigt trä och en wäderqvarn» och vidare »söderom staden äro 2 kyrckor/den södersta av dem är högst med ett fyrkantigt torn och lummiga trän/söderom kyrckan. Söder om samma kyrckan wisa sig sju små kullar på backen och wid den andra kullen Norr ifrån räknadt äro 2 à 3 trän vid samma kulle, och när man håller samma en vindboms längd söder om kullen ankrar man.»
Kyrktornen spelar en stor roll för den tidens navigation, liksom väderkvarnar, »toppiga trän», borgar, berg och skogar. Sådana landmärken har också avbildats på van Loons sjökort. Söder om Simrishamn strax utanför Sandhammaren finns sålunda ett mäktigt berg avbildat, som knappast kan ha funnits i verkligheten, men en serie kullar kan mycket väl ha avtecknat sig mot himlen, skiljande sig från det i övrigt låga skånska landskapet. Ett stycke norr om Simrishamn begynner skogen att dominera i bilden av kusten, som hittills varit nästan bar. Detta noterar van Loon genom en linje, som utmärker skogsbrynet samt genom att sätta ut upplysningen »bois»."
(Notering: "bois" är franska för "skog".)
Utdrag från kapitlet "Dykare" som beskriver bärgningsverksamhet under 1700-talet, s 57-58:
"Dessa dykerikompanier blev sedan bestående genom hela sjuttonhundratalet. Mårten Triewald dog redan 1747 men dykerikompanierna upplöstes först 1825. En gång i kvartalet under alla dessa år skulle kompanierna, som ju egentligen var privata organisationer som kronan delegerat sina privilegier åt, rapporterat till amiralitetskollegium vilka fartyg de bärgat. De skulle tillfoga korta upplysningar om bl a var, hur och när detta skett. De flesta av dessa »bärgningsfall» finns kvar och bevaras på Krigsarkivet."
Utdrag från kapitlet "Med Vagn Över Havet" om författarens identifieringsarbetet av ett litet mystiskt vrak utanför Bostön söder om Åbo, s 66-67:
"På väg hem till mitt nordliga fädernesland mellanlandade jag i Amsterdam. På sjöfartsmuseet där upptäckte jag till min förvåning ovanför entrédörren en relief i form av ett stort emblem av sandsten, som frånsett material och format tycktes vara likadant som ett av lacksigillen från Borstövraket. Där fanns ankaret med två P:n. Kanske detta var en ledtråd?"
Utdrag från "Från Landsort Till Åbo" som är ett utdrag från på 1700-talet uppdaterade utgåvan av Johan Månssons sjöbok (lotsguide) från 1644, s 111-112:
"At inlöpa til Landsort/ ställer man först/ då man får båken i sigte/ den samma rätt N.O.t.O och ½ strek Nordligare an/ och seglar rätt på båken stäfwandes; då blir man fri från alla farligheter/ både om styrbord och bagbord/ och löper berget/ det båken står på/ helt när om bagbord på en half Cabellängd: då passeras uti styrbord en hel hop med grund/ näml. en liten swart upwatns klippa/ kallad Inra Karwasen/ jämt med watnet/ som har från sig uti Syd en klippa af 12 fot/ Yttra Karwasen benämnd/ och uti S.O. några brytande klippor uti watnsqwalpet/ kallade Roxen/ i N.O. Löndbådan af 3 fot/ och i N.W. Säbogrinden af 12 fot/ samt i Ost til Syden längst til sjös et upwatns skär/ kalladt Gunnarsten/ som ligger från båken uti S.O. 2 mil til sjös; då löper man rätt öfwer en bank/ kallad Knöserne/ af 10.12.24 famnar ojämna botn/ och måste man wid lowerandet intet komma de beskrefna Karwaserne eller Roxen med des Widhängande grund närmare / än at båken är N.O.t.O löpandes Båklandet/ som sagt är/ på en half Cabellängd när intil/ och när båken är på sidan passerad/ styres N.O. an/ til des Lotsen kommer om bord.
Denna N.O. Coursen går rätt på en bergsholme/ med et platt kummel på/ kallad Wiksten; imedlertid paserar man om styrbord en liten låg klippa/ kallad Skrapan/ samt med Wiksten om bagbord/ då blir Coursen N.O.t.O något Nordligare/ til des man har passerat en klippa med et kummel på/ kallad Mellsten/ som är hög/ och ligger utmed den samma en liten hwit och rödspräcklig brandt klippa/ kallad Måseknufwen; hwilka bägge bliva om styrbord. Sedan styres N.O. til udden af Elfsnabben/ och passerar då en röd klippa/ kallas Röda Kon/ om styrbord/ under Nåtarölandet/ som ligger N.O.t.O från Mellsten/ och derifrån til Elfsnabben är N.O. så Ostel. halvannan mil: När man har passerad Röda Kon om styrbord/ har man under Rånö landet klippa på 4 fots djup/ hwarföre prisar man Elfsnabbslandet/ som är en hög brandt grå bergsudd af bogbords wallen och Muskön: derinnanföre är en god hamn/ och jämväl en god redd utanföre."
(Notering: en svensk sjömil på den här tiden var 7420 m.)
I boken förekommande vrak:
Okända vrak (från Johan Månssons lotsguide), Landskrona, s 16
Nemivraken (första århundradet e-Kr) dvs Caligulas lustfartyg, Nemisjön, Italien, s 54-55
Vasa (1628), Stockholm, Sverige, s 55
Jutholmsvraket (mitten 1700-talet), Dalarö, Sverige, s 56, 81-85
Limpanvraket (1700-tal) misstänktes vara Baners Silverskepp, Stora Värtan, Stockholm, Sverige, s 58-59
Dana (1361) dvs Valdemar Atterdags skattskepp , s 58
Vrouw Maria (1771), Bostö (7 mil söder Åbo), Finland, s 21-52, 90
St Mikael alias Borstövraket (1747), Bostö (7 mil söder Åbo), Finland, s 60-78, 85-87, 90, bild s 61
Birger Jarl (1813), Faxebukten, Danmark, s 83, bild s 87
Älvsnabbenvraketv (1754) alias Concordia, Älvsnabben, s 88-103, bild s 88, 89, 90
Ulrika Eleonora (1724), Älvsnabben, s 95-103
Kommentarer:
Boken är ganska lättsam att läsa om man har intresse för temat, men utdragen från gamla dokument kan vara väl så svårlästa trots att de i boken är skrivna med moderna typsnitt, så gör det gamla språket det dock tolkat många gånger.
Boken är ganska väl illustrerad med teckningar, foton, kopior på dokument, avbildningar av gamla tavlor och kartor – det mesta i svart-vit, men en del även i färg.
Boken har en bristfällig innehållsförteckning för den som söker information, och saknar helt register, dock finns det en litteraturhänvisning för den som vill läsa mer och en ordlista för att förklara olika begrepp som förekommer i boken.
Boken är antikvarisk, och går endast att få tag på begagnad. Priset varierar från några tio till ett par hundralappar.
Boken skall inte förväxlas med den snarlikt titelerade "Östersjöns Sjunkna Skepp" (
1994, ISBN 91-550-4095-0) av Johan Rönnby & Jonathan Adams.
Betyg: fem av fem, för alla som är intresserade av historia kring gamla 1700-talsvrak och arbetet med att identifiera dem – en bok som har potential att göra "gamla brädhögar" mer intressanta för sportdykaren.
Relaterade länkar:
En sida om författaren (på finska):
http://www.karisto.fi/portal/suomi/kustannusliike/kirjailijat/?action=kirjailija&aid=4
«TILLBAKA
Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:
Svar:
