9 - Statskontoret
(Läst 596 gånger.)Du måste vara inloggad för att skicka mail!
Diarienummer 2009/139-4
Genom lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ges bl.a. skydd för fasta fornlämningar. Till sådana räknas skeppsvrak, om minst 100 år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak. I promemorian föreslås att ett tillägg ska göras till lagen, med innebörden att Riksantikvarieämbetet ska kunna besluta att även ett utvalt, kulturhistoriskt särskilt värdefullt, skeppsvrak ska skyddas som fast fornlämning innan 100 år kan antas ha gått sedan skeppet blev vrak.
På uppdrag av regeringen utredde Statskontoret år 2008 vem som bör ha rätt eller skyldighet att omhänderta, sanera och flytta skeppsvrak och ägarlösa båtar. I rapporten konstaterades att skeppsvrak kan förorsaka olika typer av problem, bl.a. kan sjunkna fartyg till följd av tilltagande rost m.m. utgöra en potentiell fara för miljön, främst genom risk för utsläpp av olika slag. Utredningen visade dock att kunskapen om omfattningen av problemet med miljöfarliga vrak var otillräcklig – avseende såväl antal enskilda fall som vrakens skick och eventuell kvarvarande olja e.d. För att kunna avgöra vilka åtgärder som eventuellt behöver vidtas från samhällets sida för att lösa problemet, menade Statskontoret därför att kunskapsläget behövde förbättras. I rapporten förslogs mot denna bakgrund att regeringen borde ge Sjöfartsverket i uppdrag att inventera förekomsten av miljöfarliga vrak. I mars 2009 anmälde regeringen, i den s.k. havsmiljöpropositionen, att den avsåg att ge Sjöfartsverket ett sådant uppdrag.
I Statskontorets rapport konstaterades att de vrak som utgör potentiella miljöfaror främst är hänförliga till 1900-talet och framåt – detta då oljedrivna och oljetransporterande fartyg, som utgör en stor del av de tänkbara problemfallen, började förekomma först från tidigt 1900-tal. Många av fallen härrör från andra världskriget. Dagens regler om skydd för fasta fornlämningar omfattar således i praktiken inte merparten av de vrak som utgör potentiella miljöfaror. I takt med tiden, och i synnerhet om Riksantikvarieämbetets förslag till ändring i lagen om kulturminnen m.m. genomförs, kommer dock dessa regler att omfatta även sådana vrak.
Om miljöfarorna – som sjunkna oljedrivna och oljetransporterande fartyg potentiellt utgör – faktiskt realiseras, kan stora skador uppkomma på miljön. Samhället kan därför ha behov av att – i förebyggande syfte eller vid ett akut utsläpp – vidta saneringsåtgärder riktade mot sådana vrak. I de flesta fall torde sådana saneringsåtgärder medföra betydande ingrepp i vraken ifråga.
Statskontoret har inga principiella invändningar mot det förslag Riksantikvarieämbetet lämnar i promemorian. I promemorian nämns dock ingenting om den särskilda problematik som potentiellt miljöfarliga vrak kan innebära. Mot bakgrund av vad som ovan sagts om potentiellt miljöfarliga vrak, och om samhällets behov av att i vissa fall av miljöskäl kunna göra ingrepp i sådana vrak, menar Statskontoret dock att det är angeläget att Riksantikvarieämbetet i de beslut myndigheten föreslås få fatta, och i beredningen inför dessa, beaktar denna problematik, t.ex. genom kontakter med ansvariga myndigheter. Avsikten kan knappast vara att införa regler som försvårar för samhället att vid behov vidta saneringsåtgärder mot potentiellt miljöfarliga vrak.
Visa alla svar
«TILLBAKA
Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:
Svar:
