34 - Västra Götalandsregionen (Västarvet)
(Läst 506 gånger.)Du måste vara inloggad för att skicka mail!
Diarienummer NOK 628-2009
Sammanfattning
Den föreslagna ändringen i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., vars syfte är att möjliggöra skydd av vissa skeppsvrak yngre än 100 år, harmoniserar dåligt med annan lagstiftning på området vilken verkar i motsatt riktning. Västarvet bedömer att en lagändring i enlighet med förslaget visserligen är bättre än att inte göra något alls, men att den inte innebär någon långsiktigt hållbar lösning på frågan om skyddet av kulturhistoriskt värdefulla yngre vrak. Lagförslaget bedöms därtill som verkningslöst om det inte samtidigt införs bestämmelser som innebär att nyupptäckta vrak per automatik beläggs med anmälningsplikt och förbud mot bärgning och exploatering. Västarvet anser därför att en översyn av hela det regelverk som omgärdar skeppsvrak och bärgning av sjunket gods i första hand bör göras.
I stället för den föreslagna ändringen föreslår Västarvet att riksdagen lagstiftar om att äganderätten till alla vrak som kan betraktas som övergivna eller ägarlösa överförs till staten. Vidare föreslår Västarvet att den 100årsgräns som idag gäller som kriterium för när ett skeppsvrak räknas som fast fornlämning avskaffas, och att vraken i stället hanteras inom ramen för ett selektivt fornminnesbegrepp. Slutligen anser Västarvet att beslutanderätten kring skeppsvrak bör ligga hos länsstyrelserna och inte hos Riksantikvarieämbetet.
Synpunkter på lagförslaget
Västarvet instämmer i Riksantikvarieämbetets uppfattning att skyddet av kulturhistoriskt värdefulla skeppsvrak yngre än 100 år är problematiskt och att frågan är i behov av en mycket snar lösning. Vrak efter fartyg som kan antas ha förlist för mer än 100 år sedan skyddas genom lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., medan lämningar efter fartyg som förlist för mindre än 100 år sedan i dagsläget helt saknar antikvariskt skydd. Likväl representerar också många av de yngre vraken betydande vetenskapliga och publika värden. Västarvet välkomnar därför en översyn av kulturminneslagstiftningen i denna fråga.
Möjligheten att skydda yngre vrak motverkas emellertid även av annan befintlig lagstiftning, i synnerhet lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, lagen (1938:121) om hittegods, samt lagen (1984:983) om ensamrätt till bärgning, vilka samtliga uppmuntrar bärgning av vrak och sjunket gods oavsett eventuellt kulturhistoriskt värde. Som den föreslagna lagändringen är formulerad blir det snarast frågan om att skydda vissa utvalda vrak mot annan lagstiftning på området, vilket ter sig något märkligt.
Problemet ligger som framgått dels i att lagstiftningen kring vrak och sjunket gods inte är harmoniserad, dels i att synen på vad som är kulturhistoriskt värdefullt har förändrats sedan lagtillägget om skydd för skeppsvrak äldre än 100 år infördes i den dåvarande fornminneslagen år 1967 (SFS 1961:11). En lagändring i enlighet med förslaget är visserligen bättre än att inget görs alls, men innebär inte någon långsiktigt hållbar lösning på frågan om skyddet av kulturhistoriskt värdefulla yngre vrak. Västarvet anser i stället att en översyn och genomlysning bör göras av hela det regelverk som omgärdar skeppsvrak och bärgning av sjunket gods.
Av Riksantikvarieämbetets promemoria kan man visserligen utläsa att det föreslagna tillägget till kulturminneslagen närmast är tänkt som en temporär åtgärd till dess en översyn av nämnda slag kommer till stånd. Man säger sig också vara medveten om att ”någon omfattande krets av skepp: vrak” inte kommer att kunna skyddas på detta sätt, men menar att även ett selektivt skydd ändå kan komma att resultera i ett större hänsynstagande mera allmänt, liksom en ökad medvetenhet om de yngre vrakens kulturhistoriska värde.
Västarvet befarar dock att konsekvensen av en lagändring kan komma att bli den rakt motsatta än den önskade. Risken är stor att det bland allmänheten kan komma att uppfattas som att de yngre vrak som inte getts särskilt skydd helt saknar kulturhistoriskt värde och därför är ointressanta ur antikvarisk synvinkel.
Lagförslaget bedöms därtill som verkningslöst om det inte samtidigt införs bestämmelser som innebär att nyupptäckta vrak per automatik beläggs med anmälningsplikt och förbud mot bärgning och exploatering. I annat fall kan bärgning liksom tidigare ske med hänvisning till rådande sjöfynds- och hittegodslagstiftning, utan antikvariska myndigheters vetskap och möjlighet att agera. Det skisserade lagförslaget ter sig mot denna bakgrund som ofärdigt och illa genomtänkt.
Västarvet anser att den bästa långsiktiga lösningen på problemet med skyddet av yngre vrak vore att, såsom föreslagits i flera tidigare motioner till riksdagen (se t.ex. motion 2004/05:Kr217), lagstifta om att äganderätten till alla vrak som kan betraktas som övergivna eller ägarlösa skall överföras till staten. En sådan lösning ter sig i sammanhanget naturlig, då det är staten som i slutänden ändå tvingas svara för de kostnader som är förknippade med exempelvis sanering av läckande olja och andra miljöfarliga ämnen från dessa vrak (jfr utredningen Vrak och ägarlösa båtar. Statskontorets rapport 2008:6).
Vidare föreslår Västarvet att den 100-årsgräns som idag gäller som kriterium för när ett skeppsvrak räknas som fast fornlämning helt avskaffas, och att vraken i stället hanteras inom ramen för ett selektivt fornminnesbegrepp. Den antikvariska hanteringen av skeppsvraken skulle därmed ligga i linje med hur man valt att bedöma vissa kategorier av lämningar på land, exempelvis torplämningar. 1 klartext skulle det innebära att en bedömning av eventuell fornlämningsstatus måste göras i varje enskilt fall utifrån ett antal på förhand uppställda värderingskriterier. Härigenom skulle troligen en stor del av de vrak som idag utgör fornlämningar kunna bibehålla sitt lagskydd, samtidigt som ett större antal yngre vrak än vad som medges i lagförslaget kunde få skydd.
Om lagtillägget ändå införs i sin nuvarande form anser Västarvet att beslutanderätten bör ligga på regional nivå, det vill säga hos länsstyrelserna och inte hos Riksantikvarieämbetet, i likhet med hur övriga typer av fornlämningar hanteras inom kulturmiljövården. Som Riksantikvarieämbetets förslag är formulerat skulle skeppsvraken vara den enda fornlämningskategori där beslutsfattandet sker på central, statlig nivå. Genom en decentraliserad beslutsordning skulle större hänsyn kunna tas till faktorer som regional särart och regionala kunskapsbehov. En sådan lösning kräver dock att en omfördelning av resurser görs, från de centrala kulturmiljö vårdande myndigheterna till länsstyrelserna ute i landet.
Visa alla svar
«TILLBAKA
Svara på detta inlägg
Vi ber dig följa de riktlinjer som beskrivs under Netiquette. Rubrik:
Svar:
