Är du redo?

"En 33-årig man omkom under dykning söder om Dalarö i Stockholms skärgård. Mannen och en kamrat dök vid vraket Ingrid Horn." Saxat ur Aftonbladet, 1994-05-08

Låt mig berätta en liten historia om ett dyk som mycket väl kunde ha slutat på samma sätt som ovan. Tyvärr är det många dykare som tar risker och utsätter sig för faror som de inte har den minsta aning om. Jag och min dykkompis var inget undantag...

Vi var två ganska färska dykare som hade bestämt oss för att ta en titt på det där Ingrid Horn som alla talade om. Det var på sensommaren och vattnet var fortfarande varmt efter sommarens hetta. Vi hade fått koordinaterna till vraket och enligt uppgift var hon dessutom markerad med en boj. Vi såg båda fram emot en härlig dykdag!

"Ingrid Horn är ett ganska välbevarat vrak. Hon förliste 1917 efter en sammanstötning där 19 män omkom. Nu ligger hon på botten, 90m lång, i en sluttning som börjar på 25m och går ner till drygt 40m. Hon är ett tyskt lastångfartyg, byggt i stål, och fraktade malm vid förlisningen. Ett populärt dykmål trots att hon ligger till hälften i farleden och trots att sikten brukar vara ganska dålig."


Solen sken, det var lugnt på sjön och en helt perfekt dag för dykning. Vi hade lastat ombord vår utrustning i min kompis båt. Fika och allt annat vi kunde tänkas behöva hade vi med oss. Planen var att göra två dyk på Ingrid och vi hade tagit med oss varsina två 10 liters 300bar flaskor, toppade till bristningsgränsen.

Detta skulle bli mitt 27e dyk. Jag hade tagit en PADI Open Water kurs i Key West, Florida som jag sedan kompletterat med torrdräktsutbildning och utedyk i Sverige (NAUI Scuba Diver). Därefter hade jag genomfört en NAUI Advanced Scuba Diver och en PADI EANx Diver (nitrox) kurs. Tillsammans hade vi gjort en hel del djupare dyk mellan 30m och 35m så vi kände oss ganska väl förberedda. Jag hade dessutom skaffat lite ny utrustning för att kunna genomföra dyket på ett säkert sätt.

1) Linrulle för att lägga ut lina på vraket så att vi kunde hitta tillbaka till nedstigningslinan.
2) Lyftsäck för att kunna göra en egen uppstigningslina, ifall vi ändå inte lyckade komma tillbaka till nedstigningslinan.

För säkerhets skull hade vi gjort ett träningsdyk innan, så vi visste hur man skulle använda linrullen och lyftsäcken.

Vi ankrade upp intill bojen och det var ganska lugnt på sjön, inga vågor och ingen direkt ström. Vi började montera ihop vår utrustning. Min kompis körde med en vanlig jackväst och själv hade jag vinge, platta och singeltank adapter. Våra lampor hade separat batteripack och så kallat goodman grip så att man kan ha lampan på handen utan att behöva hålla i den. Jag hade också skaffat en reservlampa ifall den vanliga lampan skulle sluta fungera av någon anledning. Som jag sa innan var våra flaskor välfyllda, kanske mest för att vi inte var riktigt säkra på hur länge luften skulle räcka. Normalt brukade vi planera så att det fanns minst 40 bar kvar i flaskan när vi kom upp. Efter lite kikande i tabellen försökte vi gissa hur länge vi kunde stanna på vraket men det berodde lite på hur långt vi lyckades simma eftersom vraket sluttade neråt. I vilket fall som helst skulle våra datorer säga till och det var bara att vända när tiden började ta slut.

Vi gjorde en parkontroll och hoppade i. Simmade ner för linan, tryckutjämningen gick bra och efter en stund landade vi på vraket. Trots att djupet var 25m lyckades en del av ytljuset ta sig ner till oss. Sikten var väl inte så där bra, runt 2m, men det gjorde absolut inget! Efter visst fumlande lyckades jag fästa linrullens lina runt uppstigningslinan och vi började simma neråt. Det tog inte lång tid innan ytljuset tycktes vara borta och sikten hade nu minskat till lite mindre än en meter. Datorn visade 33m och vi fortsatte vår färd. Efter en liten stund tappade jag kontakten med själva vraket men kompassen visade att vi simmade i rätt riktning. Jag tänkte att kanske vraket var delat på mitten eller nåt. Vi fortsatte framåt. Det var lite mer jobb än man kan tro, att både hålla i linrullen, kolla luft och djup samtidigt som man försökte se i den dåliga sikten. Dessutom vet man ju att luften tar slut bra mycket fortare när man är djupt så man vill ju kolla ofta.

Plötsligt såg jag vraket igen framför mig och jag simmade nästan rakt in i det för sikten var så dålig. Jag hade kommit till en vägg framför mig och skulle just stiga lite för att simma över den som jag slog i huvudet i taket. Taket? Var kom det ifrån? Mina utandningsbubblor steg uppåt, slog i taket och sikten försvann helt. Jag försökte se om jag kunde hitta min parkamrat men det gick inte. Pulsen började genast slå snabbare… Jag tittade en gång till efter honom. Han var inte där! Jag var ensam här nere på djupet och nu hade jag antagligen simmat in i något. Hur gick det till? Tänk om jag inte hittar ut igen? Jag tittade på manometern och den visade betydligt mindre än förra gången jag tittade. Undrar var min kompis är? Tänk om han råkat ut för något? Kanske fastnat i något? Datorn visade att jag var på 35m och det var inte många minuter kvar i dyktid. Jag stannade upp och sa till mig själv - "Tänk klart Peter, du har ju linrullen! Det är ju bara att rulla in linan så hittar du ju ut igen!"

Med ett krampaktigt tag om linrullen började jag rulla in linan och försökte jobba så snabbt som möjligt eftersom jag visste att annars skulle luften ta slut. Jag var fortfarande under taket och kunde inte se längre än linrullen jag hade i min hand. Plötsligt försvann linan upp i taket och där var det stopp. Det gick inte att rulla in mer. "Va fan??? Hur fan är det möjligt? Linan kan ju inte bara gå upp i taket - vi simmade ju inte genom taket på vägen hit! Helvete, jag kommer aldrig att ta mig ut från detta." Jag kände hur paniken ökade i takt med mina allt snabbare andetag. Jag kommer fan dö härnere, tänkte jag och började nästan lipa i masken. Jag kommer att dö…



Låt oss frysa detta ögonblick och fundera lite över situationen. Vi har en ensam, och stressad dykare på gränsen till panik. Han är på 35 meters djup, inne i ett vrak och har inte den minsta aning om hur han ska hitta ut. I normala fall hade luften räckt ca 8 minuter till. Under stress är det inte ovanligt att använda dubbelt eller till och med fyra gånger så mycket luft. I värsta fallet alltså 2 minuter kvar...

Än så länge har det egentligen inte hänt något. Ingen utrustning har krånglat, inga medicinska problem eller något sådant. Hur mycket skulle behövas för att historien skulle sluta här? En frysning i reggen? Dykaren trasslar in sig i sin egen lina? Lampan slocknar? Slår i huvudet och fyller masken med vatten? Tappar viktbältet?

Det krävs nog inte speciellt mycket eller hur?


Efter att ha varit helt uppjagad av panik och dödsångest tog snart känslan av uppgivenhet överhanden. Jag hade förlikat mig med tanken på att detta var min sista stund. Att det var här, nere i mörkret som slutet fanns. Att livet var helt enkelt slut redan och det var inte mer med det. Denna insikt var tydligen vad som behövdes eftersom anledningen till panik konstigt nog inte fanns längre. Varför bekymra sig så mycket om att hitta ut, när man ändå ska dö?

Efter ett par djupa andetag kändes allt bättre och huvudet kändes lite klarare. Jag tänkte "Varför inte göra ett sista försök i alla fall?". Det var ju kanske lite dumt att ge upp helt i onödan. Jag rullade ut några meter av linan och började simma runt och leta efter en annan väg ut. När jag sjönk lite djupare blev sikten genast bättre och bara 6-7 meter från platsen, där linan konstigt nog "gick genom taket", fann jag en öppning. Linan hade lyckats glida in hela vägen mellan två plankor i vad som antagligen var däcket och därför kunde jag inte hitta ut. Jag förstod varför linan hade kunnat "gå genom taket" trots att det verkade omöjligt vid första anblicken.

Jag simmade uppåt och började veva in linan. Plötsligt dök min kompis upp ur tomma intet och samtidigt som jag förbannade honom för att han inte var där när jag trodde min sista stund var kommen, så var jag glad att inget hade hänt honom. Vi hjälptes åt med linrullen sista biten och lossade den från nedstigningslinan. Konstigt nog kändes det som vägen tillbaka var mycket kortare än vägen dit. Vem vet, kanske var det bara inbillning?

Datorn visade att det var dags att gå upp vilket passade mig alldeles utmärkt. Jag hade mer luft kvar än jag trodde och det räckte till en långsam uppstigning och ett säkerhetsstopp. Därefter gick vi upp till ytan och klättrade upp på båten igen. "Fast mark" under fötterna kändes bra, mycket bra. Jag satte mig ner och pustade ut.

Efter dyket bytte vi flaskor och diskuterade vad som hänt. Jag berättade inte riktigt hela historien. Dels för att jag inte ville göra en alltför stor affär av det och dels för att vi hade ett dyk till att genomföra. Min kompis hade i varje fall aldrig uppfattat att jag haft problem och tyckte bara jag varit borta några minuter innan vi återfann varandra. Tydligen hade han följt relingen medan jag simmat rakt fram med linan som guide och därför hade vi lyckats komma ifrån varandra. Vi tog lite fika, pratade om ditt och datt samt förberedde oss för vårt andra dyk. Jag kände en viss osäkerhet men tänkte samtidigt att det är bara att resa sig igen och göra ett nytt försök. Det andra dyket gick helt utan problem.


Jag tror att alla dykare som gjort ett liknande dyk börjar fundera. Men vad gjorde vi egentligen fel? Kanske var det bara olyckliga omständigheter, otur helt enkelt? Vad kunde vi gjort annorlunda? Var vi redo för detta och hur vet man när man är redo? Hur vet man vad man inte vet?

Svaret är enkelt – man kan inte veta! Tänk själv, bara för att man har gjort ett antal liknande dyk tidigare så betyder inte det att man vet vad man gör eller är förberedd på det oväntade. Det enda sättet är att dra lärdom av andras kunskap och tidigare erfarenheter. Man kan göra det genom att dyka med mer erfarna dykare men risken är alltid att de glömmer berätta vissa saker eller kanske inte har all kunskap som behövs. Går man en kurs däremot så vet förhoppningsvis instruktören vad han talar om. Tyvärr är en del utbildningar ganska tunna och får nog snarare ses som en introduktion till ämnet och en klapp på axeln.

Det är också viktigt att inse att förutom kunskap så krävs det träning och färdighet. Om man till exempel vill lägga ut en lina, hålla den sträckt och leta efter lämpliga fästpunkter samtidigt som man måste lysa med lampan, hålla koll på sin parkamrat och navigera ett vrak man aldrig dykt på - så blir det en del att göra. Om det dessutom sker i begränsad sikt och på ett djup där luftmängd och tid snabbt går åt så krävs det ganska mycket träning för att inte bli stressad.

Till sist så behövs det också erfarenhet. Inte nödvändigtvis erfarenhet av en massa dyk där allt går bra, utan erfarenhet av de få gånger då det går åt pipan. För även om man har hört, läst och tränat inför olika situationer som kan uppstå, så är det bara en blek kopia av när det händer på riktigt. Det är egentligen bara då man verkligen inser vad man håller på med. Så tänk på vad ni gör och fråga er själva om ni verkligen VET att ni är redo. Det är ni skyldiga både er själva och era anhöriga.


Peter Steinhoff
Numera utbildad vrakdykare, grottdykare och instruktör inom både sport- och teknisk dykning.