Bland vrak och sköldpaddor på Curaçao

Alla som någon gång har spelat det gamla goda dataspelet Pirates vet inte bara var Curaçao ligger, de har även intagit dess huvudstad, fäktats med guvernören och druckit te med hans dotter. För de flesta andra tycks det vara en likör eller en Povel Ramel-sång.

På ett föredrag med Micke från Dyk- och resespecialisten fick Peter och jag uppfattningen att det nog är ett bra dykställe också. Vi bestämde oss för att testa, eftersom vi har åkt till Röda havet flera gånger de senaste åren och nu tyckte att det var dags för lite variation. Vi fick med oss två kompisar, Per och Håkan, och drog iväg från höstrusket i slutet av september med fullpackade dykväskor.

Att flyga är aldrig särskilt kul, och att flyga över Atlanten är faktiskt riktigt mördande tråkigt. Det tog dryga nio timmar att korsa pölen och då hade vi först flugit från Arlanda till Amsterdam och sedan stått i kö på Schiphol i tre timmar för att visa pass och bli muddrade innan vi fick borda planet. Vi var med andra ord ruggigt möra när vi klev av på Hato Airport på den lilla ön strax norr om Venezuela.
Lägenhetshotellet Sun Reef i fiskarbyn Sint Michiel var över all förväntan, och den första halvtimmen gick vi bara omkring och stirrade och undrade ”Är allt det här vårt?”.. Lägenheten var enorm och hade dessutom en stor utegård som vette mot havet. Där fanns en trappa ned till en solaltan som låg på klipporna ca tre meter rakt över det inbjudande varma blå. Altanen hade en stege ned i havet så det var inga problem att komma både i och ur med dykutrustning på.

På grund av jetlag och den långa resan somnade vi redan vid åttatiden och vaknade följaktligen ohälsosamt tidigt nästa morgon. Efter att ha tagit ett morgondopp började vi bli rätt desperata efter frukost, men om det var något som hotellet saknade så var det en restaurang. Hungriga drog vi ner till dykcentret bara för att konstatera att ingen med förståndet i behåll håller öppet halv åtta på morgonen. Vi fick vackert vänta tills hotellreceptionen öppnade och sålde oss ett ”första-hjälpen-frukostkit”. Sedan fick vi även nycklarna till den hyrbil som ingick i resans pris. Vi hade varit lite oroliga, vi var ju fyra stycken med stora dykutrustningar - skulle vi verkligen få plats i en enda bil? Det hade den holländska hotellmadamen också tänkt på och hon gav oss den största bilen de hade, en minibuss av märket Suzuki Super Carry. Den döptes snabbt till The Eggmobile, eftersom den var högre än den var lång och mest liknande ett svart, dammigt ägg. Bilen blev något av ett kultföremål under resan: vänster backspegel hängde och dinglade, man fick ta kurvor varsamt för att inte välta, den hade aldrig ens hört talas om servo och den tog sig med möda och svårartade protester upp i 110 km/h, men den var helt klart en värdig dykbil. Åtta flaskor och fyra dykväskor gick utan problem in i skuffen tillsammans med reservhjulet.

Vi dök i stort sett helt på egen hand. Vi hämtade så många flaskor vi behövde på dykcentret, lastade bilen och drog iväg. Vi hade köpt en karta, Drive & Dive Curaçao Roadmap, och personalen på dykcentret berättade en del om dykplatserna och markerade de bästa. I de flesta fall låg dykplatsen vid en strand, ofta där man fick betala inträde, och var markerad med en röd- och vitmålad sten så det var lätt att hitta.
Curaçao är en avlång ö, ca 6 mil lång, och dykningen sker på den södra kusten som ligger i lä. Vi bodde ungefär mitt på sydkusten, så det var nära till allt. Att köra till öns nordvästspets tog 45 minuter. Till sydöstspetsen åkte vi aldrig eftersom det just inte fanns några vägar där enligt kartan och alla dykplatser var markerade som båtdyk.
Vi började med att utforska den västliga delen av kusten och åkte till Playa Kalki nästan längst i nordväst. Vi hade tittat på kartan och tänkt oss en stor, turistfylld strand med parasoller och solstolar och barn i drivor, ja ni vet. När vi kom fram möttes vi av en tom och vit strand mellan klippväggarna, där det visserligen fanns ett dykcenter, men det såg inte ut att ha varit öppet på länge. En ensam pelikan bevakade oss på avstånd och några andra dykare kom och gick medan vi var där, men annars var det förvånansvärt lugnt och skönt. Vi turades om att dyka så att ett par kunde hålla koll på bilen och prylarna och fungera som dykledare medan det andra paret dök. Vattnet höll gudomliga 28 grader och en shorty räckte bra, till och med för mig som är en riktig fryslort. Jag är inget vidare på att bedöma avstånd, men sikten var väl ungefär 20-25 meter. Korallerna var väldigt fina, fast inte lika färggranna som i Röda havet. Många av dem påminde om ormbunkar eller små träd som vajade i den svaga strömmen, men det fanns även hårdkoraller i stora svampliknande formationer. Om färgerna var något mindre slående här än i Röda havet så var fisklivet desto mäktigare. Det fanns visserligen inte så mycket stor fisk, men överallt simmade jättelika stim av småfiskar som ibland omslöt oss helt. Det var en lika härlig känsla varje gång att se dem.
Vi testade även att dyka på ”husrevet”, dvs rakt utanför hotellet. Det var inte ens markerat som en dykplats på kartan, men visade sig faktiskt vara ett suveränt dykställe. Efter ett ganska långt ytsim gick vi ned vid revkanten där det fanns en vägg som sluttade från 10-15 meters djup till en bra bit över 30. Här fanns gott om små muränor, papegojfisk, skorpionfisk, trumpetfisk, plattfisk och blåsfisk. Dessutom såg vi flera gånger en übersöt liten Hawksbill-sköldpadda på husrevet, ungefär en halvmeter lång. Vi försökte komma så nära den som möjligt utan att skrämma den för att få några bra bilder, men det var svårt. Peter kom dock så nära vid ett tillfälle att han kunde röra vid den. Senare hämnades havsgudarna på honom för detta otillbörliga tafsande genom att lägga ut en stor hummer i hans väg när han snorklade. Den satt under en sten och Peter som aldrig kan hålla fingrarna i styr försökte locka ut den på sandbottnen genom att peta med snorkeln mot hummerns stjärt. Det måste ha legat något slags klägg med nässelceller där bakom hummern, för när han satte snorkeln i munnen igen sved det som satan och svedan gick inte över förrän sent på kvällen.

Vi gjorde oftast två dyk om dagen, mer orkade vi inte. Det jobbiga med den här sporten är ju allt kånkande och bärande och rengörande av utrustning. På kvällarna åkte vi antingen ned till dykcentret och åt på deras utmärkta restaurang eller så tog vi bilen in till huvudstaden Willemstad och försökte hitta någon annanstans att äta. Vi visste att det skulle vara ganska dyrt på Curaçao, men vi fick ändå en chock när vi skulle äta första gången. 10 dollar för en hamburgare var ungefär det billigaste man kom undan med! Efter den upplevelsen blev det rätt mycket Burger King och liknande, och lunch lagade vi själva på hotellet.

Hela den första veckan undrade vi var alla människor var. På stränderna var det tomt och barer och restauranger var stängda, inne i Willemstad syntes knappt en själ på kvällstid. Visste lokalbefolkningen något som inte vi visste? Var hela ön egentligen bara en kuliss som byggts upp för att slippa ha oss på den riktiga varan? Vår hotellmadam förklarade att det dels var lågsäsong, dels gick folk till speciella inneställen (som vi uppenbarligen hade missat) och dessutom har ju folk ett eller till och med flera jobb att sköta. Till helgen blev det 300-årsjubileum i vår lilla by och då dök det upp folk i drivor istället. De partade på ett tämligen lågmält sätt från förmiddagen till sena natten i ruinerna av ett gammalt fort.
Befolkningen på Curaçao består till stor del av slavättlingar, de allra flesta är svarta. Ön har varit en holländsk koloni och de flesta turister är holländare, så blekfisar som vi antogs oftast vara holländare och tilltalades på holländska tills vi protesterade på engelska. Man klarar sig bra på engelska eller spanska, tack och lov. Det officiella språket är dock papiamentu, en skön blandning av spanska, portugisiska, holländska, engelska och franska med något västafrikanskt språk som grund. Curaçao har ungefär lika många invånare som Uppsala, och huvudstaden med förorter täcker nästan en tredjedel av ön. Resten består av kaktusar, taggbuskar, klippor, grus, saltsjöar, spetsiga berg och småbyar lite här och var. Fint men kargt, och ingen natur man vill ut och vandra i direkt. Överallt finns små ”landhuis”, plantagegårdar. Man tänker sig ju att en plantage ska ha ett stort och vackert vitt hus där små damer i krinolin springer omkring ungefär, men de här plantagegårdarna var pyttesmå och färggranna och såg ut att kunna hysa två personer och en get. Jag vet faktiskt inte vad det var man odlade på Curaçao förr, men med tanke på det hårda landskapet kan det inte ha gått så otroligt bra.

Vi tycks inte kunna åka på en resa utan att något elände händer, och den här gången drabbade det Håkan. Efter en vecka fick han ont i örat en natt och kunde inte dyka nästa morgon. ”Undertryck”, sa doktorn och skrev ut några svindyra droppar som tyvärr inte hjälpte förrän vi redan kommit hem till Sverige igen. Det blev ingen mer dykning för Håkan den semestern, och det var på något vis extra tragiskt att det drabbade honom som hade tagit dykcert samma sommar bara för att kunna följa med på den här resan. Efter det dök vi i trojka med Håkan som bilvakt och det fungerade bra det också.

Den bästa dykningen på Curaçao var vrakdykningen. Jag har aldrig varit någon stor vrakfantast, men efter det här känner jag att jag nog skulle kunna bli en. Vi dök dels på vraket efter ett litet fyrsitsigt sportplan och dels på två skeppsvrak. Flygplansvraket låg i Santa Marthabaai på 6 meters djup, med vingarna på 15 meter. Själva kroppen var tämligen hel och man såg verkligen formerna på planet som fortfarande stod på landningsstället. På samma ställe hade någon dessutom sänkt flera ankare, en kvinnostaty och en Heineken-skylt i form av en gubbe i naturlig storlek.
Det första skeppsvraket vi dök på var Superior Producer, ett ca 60 meter långt lastfartyg som sjönk för 24 år sedan (på dagen vi var där till och med). Den sjönk alldeles utanför Willemstad och plundrades omgående på allt innehåll, och då menar jag verkligen allt. Inte en pryl fanns kvar, vilket ju är toppen för oss dykare, eftersom det innebär att det inte finns något skräp man kan fastna i. Första gången vi dök där gick vi till vårt dykcenter och bad att få följa med på en utfärd. Vi visste ju inte exakt var det låg, bara att igångsplatsen låg nästan mitt inne i staden. Vi åkte med dykcentrets ägarinna, Yolanda Wederfoort, och fyra divemasters från Holland. Det vågade riktigt rejält vid igångsplatsen, men Yolanda sa ”Ni har tur, det är lugnare än vanligt”. Jättevågorna slog in över stranden och tre svenska dykare började undra vad de gett sig in på. Att ta sig ut till bojen som visade var skeppet låg var dock inte så besvärligt som det såg ut. Vi höll i varandra hela tiden och simmade lugnt konverserande ut. Yolanda hade dessutom en pondus som var stor som en valhaj, och det var bara att lyda när hon kommenderade. Vi gick ned vid bojen och på 10 meters djup började man se konturerna av ett vrak. Vi kom ned vid fören och sikten var god nog att man kunde ana hela resten av skeppet. Det var precis hur läckert som helst! Vi simmade runt fören och sedan ner i lastutrymmet som numera bara hade några bjälkar som tak. På 28 meter fanns en liten luftficka där man kunde stanna och prata med varandra en stund. Eftersom vi inte kunde vara på det här djupet så länge simmade vi snabbt vidare mot aktern och in i navigationshytten. Där fanns det gott om plats och fem personer kunde utan problem samsas där inne. En i taget simmade vi sedan upp genom en lucka i taket till nästa hytt, styrhytten, som också var stor och rymlig. Våra 15 minuter började nu ta slut och det var dags att bege sig upp igen. På väg bort från vraket fick Peter syn på en gigantisk Jewfish som nog kunde ha vägt sina modiga 300 kg. Den låg vid skeppets köl och tittade ointresserat på oss, men vi kunde inte stanna och bekanta oss med den, utan var tvungna att sätta kurs mot revet. Vi simmade över revet in mot land i maklig takt och lovade oss själva att det här skulle vi göra om. Det gjorde vi också två gånger, men tyvärr fick vi aldrig se den feta fisken igen.
Det andra vraket var en liten bogserbåt som tycktes ha kört rakt in i klippväggen bredvid karantänhamnen söder om Willemstads centrum. Den låg på 4 meters djup och var väl egentligen bättre att snorkla än att dyka på, men det fanns en ganska maffig vägg en bit bort att dyka på där vi bland annat såg resans enda stora muräna, en grön rackare. Det fanns väldigt mycket fisk runt vraket, och inte var de blyga heller. Förmodligen matades de av dykare rätt ofta. Vraket stod rätt upp på sin köl och var otroligt gulligt, men sikten var lite sämre här än på andra ställen.

Förutom dykning finns det inte så jättemycket att göra på Curaçao, om man inte kan tänka sig att klättra i berg med taggbuskar på i 35-gradig hetta förstås. Ett besök i huvudstaden är ett måste. Den har ett fint och färggrant centrum i holländsk stil (smala, höga hus) som finns med på Unescos världsarvslista. Dessutom finns det en gammal öppningsbar flytbro, en modernare hög bro som ser helt fel ut i sammanhanget och ett gatsystem som får den mest ihärdige bilist att börja svettas. Shoppingen var dock väldigt begränsad. Det fanns i stort sett bara kläder att köpa, men de var för all del rätt billiga. Centrum är uppdelat i två stadsdelar, Punda med litet finare affärsgator och Otrobanda där folk faktiskt bodde. I Otrobanda hittade vi vattenhålet med stort V: Batidos - en liten kiosk där man sålde ”fruit shakes”. De bestod av färsk frukt av valfri sort, krossad is och en blandning av mjölk och socker som kördes i en mixer och hälldes upp i halvlitermuggar. Mums och mättande!

Vi tog även en liten tur till destilleriet där den berömda likören tillverkas och till några grottor i närheten av flygplatsen som innehöll öns enda snygga elsystem. (Fula kabeldragningar får Peter att rysa på samma sätt som särskrivningar får mig att göra det.) Den stora sevärdheten annars, som vi ägnade nästan en hel dag åt, var akvariet Sea Aquarium. Där kunde man se ett sjölejon, sköterskehajar och citronhajar, stora havssköldpaddor, mantor, flamingos, pelikaner och en massa andra djur i utomhusbassängerna och på land. Om man var villig att hosta upp 600 kr kunde man dessutom få dyka med dem (inte hajarna tyvärr). I inomhustankarna fanns alla mindre fiskar och andra havsdjur som vi hade sett under våra dyk, och nu fick vi veta vad de hette också. Personalen var kunnig och berättade gärna om allt man undrade över så det var verkligen en givande upplevelse.

Tanken på att byta ut ett turkost hav mot mörker och regn var inte särskilt tilltalande, men efter två veckor började solen och dykningen tära på oss och det kändes ändå lite skönt att vi skulle åka hem. Så vi packade våra saker och fick skjuts till flygplatsen. Där ställde vi oss än en gång i det smått sovjetryska kösystemet för att visa biljetter, visa pass, springa tillbaka och betala flygplatsskatt, visa pass en gång till, få ett nytt boardingkort och stå i olika färgmarkerade köer som sedan grötades ihop till en enda kö ut till planet. Efter ytterligare några tröttsamma timmar var resan slut och det var bara att säga hej till verkligheten igen och börja fundera på nästa dykresa.

Bilder från resan finns i fotoalbumet Curacao 2001.
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/75.html