Cocos Island, hajarnas ö
2008-02-12
Av: William Hemberg
Läst: 7 903 gånger.
Efter ännu ett dyk vid Grundvik och den sedvanliga efterdiskussionen som låter ungefär så här: ’- Såg Du abborren? - Nä, jag måste ha missat den’, kändes det som det åter var dags att styra kosan till en dykplats där vi var mer eller mindre garanterade att få se lite liv under ytan. Efter att ha snurrat på jordgloben några gånger, ökat på checkkrediten och förträngt alla räkningar föll valet till slut på Cocos Island som ligger ca 50 mil utanför Costa Ricas Stillahavskust.
Grön, vacker och med massor av vattenfall
Anibal och Charlie, våra båtgrabbar, vid
briefingen
Onekligen ett väldigt märkligt ställe att ha
sina ögon på
Om vi inte kollade efter haj fanns ju mycket
annat att se, snappers t ex
Det var sälland det var en firre, oftast var
de sanslöst många
Men här är faktiskt bara EN firre. Han fick
vara med mest för sin fina mittand
Så kom det in vatten i blixten och då ser
man så här glad ut
Snapper och ekorrfisk
På ett ställe, och bara där, samlades de för
att jaga på natten
Ön upptäcktes år 1526 av spanjoren Juan Cabezas. Med sitt svårtillgängliga läge blev den snabbt ett populärt tillhåll för pirater och sjö-rövare. Enligt legenderna finns där tonvis med nedgrävda skatter, men trots hundratals expeditioner har ännu inga skatter återfunnits (det kan ju bero på att den verkliga skatten där är livet ute i havet). 1980 blev Cocos Island en nationalpark och idag gör man allt för att skydda ön. Den är ca åtta kilometer lång och tre kilometer bred, och med sina 24 kvadratkilometer är den världens största obebodda ö. De enda invånarna är parkvakterna, vilket gör att isoleringen är i det närmaste total där ute. Inte ens mobiltelefonerna fungerar. Parkvakternas viktigaste uppgifter är att förhindra tjuvfiske och korallplockning i nationalparkens marina del, som sträcker sig några mil ut i havet. Ön, som ligger där likt en grön klick ensam i ett oändligt blått hav mellan Polynesien och Centralamerika, skapar ett eget vädersystem vilket ger den mängder av regn. Det förklarar den djungelliknande växtligheten på ön. Om man vill kan man ta sig upp till dess högsta top, 634 meter över havet, och njuta av synen då himmel och hav flyter ihop till en jättelik azurblå rymd. Men eftersom det också innebär att man får avstå från ett helt dyk, valde vi att bara göra en kort promenad i land. Men nu har vi gått händelserna lite i förväg…
För det är ju inte helt lätt att ta sig dit och det tog längre tid än vi tänkt oss. Först var anslutningsplanet i Amsterdam försenat och när det väl kom flög en fågel (art okänd) in i ena jetmotorn vid landningen. Det i sin tur betydde att motorn var tvungen att plockas isär och kontrolleras innan det gick att flyga vidare till mellanlandningen i Orlando dit vi kom mitt i natten. Trötta, lite irriterade och med jetlag tvingades vi nu att ta av oss skor, slänga alla tändare för att sedan fotas och lämna våra fingeravtryck. Frihetens högborg tycktes mig nu vackla en smula, vi var ju trots alla bara transitpassagerare. Intressant var att det inte var något problem alls att ha med den stora bombliknande dyklampan med sitt canister i handbaggaget. Till slut, vid 2-tiden på natten lokal tid, landade vi äntligen i San Jose, Costa Rica. Väl där stöp vi snabbt i säng eftersom vi skulle hämtas kl 7 nästa morgon för vidare transport mot havet där vi tänkte vila några dagar innan dykningen tog vid. Costa Rica är definitivt värt ett besök även utan dykning. Det är ett litet och bergigt land med mycket djungel och ett lättillgängligt djurliv. Vi såg t ex flera arapapegojor, enorma leguaner och några krokodiler bara under biltransporten. Här finns också vulkaner, färska frukter (t o m jordgubbsodlingar), vänliga människor och det viktigaste av allt; - de har ett fantastiskt gott kaffe. Enda problemet, som på så många andra ställen i Central och Sydamerika, är att engelska inte alltid är gångbar vilket gör att den som har spanska språkkunskaper (vilket vi inte har) klarar sig be-tydligt bättre. Jaja, det gick ju bra ändå och vi lyckades hinna med såväl bad och djungelpromenader som att åka canopy, att glida längst en vajer högt upp mellan de jättelika djungelträden, innan det var dags för dyken.
Själva dykturen började med en transport till hamnstaden Puntarenas. Vid en liten skum pir fick vi tillsammans med ett gäng amerikaner packa oss ombord på båten Okenanos där vi skulle bo i 10 dagar. Det gällde att passa tiden för båten kan bara gå in och ut från kaj när det är högvatten och missar man båten så blir det en låååång näsa. Själva båtturen ut till ön tog ca 30 timmar där vi större delen av tiden var ensamma på ett väldigt stort hav. Ibland fick vi sällskap med några leksugna delfiner, men i övrigt var det äta, bekanta sig med de övriga passagerarna och mickla med dyksakerna som gällde. En fantastisk besättning gjorde hela tiden allt vad de kunde för att vi skulle må bra och ha det trevligt under hela turen. Till slut kom vi så ut till Cocos och fick äntligen hoppa i, för första och enda gången från stora båten, för ett check-out-dive. Då, när man ser ända från båten till botten och en stor marmor-rocka ligger och väntar vid ankaret släppte äntligen ångesten från Grundvik, för här fanns det fisk!
Cocos sticker upp som ett jättelikt torn från djupet och om det inte är en El Ninjo på gång flyttas det kalla och näringsrika bottenvattnet upp till ljuset och värmen runt ön. Näringen omvandlas i solljuset till alger och plankton som i sin tur är föda för de större djuren. Det här betyder att det är god chans att både få se stora stim av fisk, och att få se stora fiskar. Trots 7 dykdagar med 4 dyk per dag hinner man inte med att se allt som finns därute, men för oss blev det mer än vi hann smälta. Det relativt kalla vattnet, vi hade runt 24 grader, gör att det inte är så mycket koraller vid Cocos. Men vad gör det när man på i stort sett varje dyk ser stim av snappers, jagande taggmakrill och de ständigt närvarande vitfenade revhajarna. Till slut blir man så bortskämd att man knappt brydde sig om dem längre, vilket känns väldigt märkligt när man nu tänker tillbaka och känner att kunde jag bara få se en enda liten revhaj på mitt nästa dyk så skulle jag bli mer än nöjd och lycklig.
Dyken gjordes från bekväma gummibåtar som hade en enkel och bra dykstege där man t o m kunde ställa sig upp innan man började klättra upp i båten. Här hade någon tänkt till, mer sånt tack! De hade två gummbiåtar och vi hade turen att hamna i den med bara 7 dykare (i den andra var de 12) och eftersom båtarna gick till olika dykplatser hade vi det relativt ensamt och lugnt på våra dyk. En lurig sak ute på Cocos är strömmarna som kan ändra sig från väldigt svaga till full fart på några timmar. Dyker man på ställen där ön inte når ytan har de därför en extra lina som är fastbunden ett par meter ner på ankarlinan och som sedan går i en båge under båten och upp till aktern igen. När man rullat överbord gällde det därför att snabbt se efter vart linan går och försöka grabba tag i den innan man förs iväg av strömmen. Missade man var det bara att gå upp till ytan igen för att bli upplockad av gummibåten för ett nytt försök. Jag har en instruktör här hemma, Micke B, som brukar hävda att man inte ska hålla i linan vid ner och uppgång. Blir jag rik ska jag bjuda ner honom till Cocos för att se hur han bär sig åt i en sån där situation. Nåväl, när man väl har fått tag i linan gällde det så att dra sig ner meter för meter och hoppas att strömmen var lite svagare längre ner, vilket den dessbättre oftast var. Men ibland fick man snabbt ta sig i lä bakom klipporna och försöka hålla sig fast i någon stenformation medan man spanade ut i det blå för att se vad som kunde tänkas dyka upp ur djupet på det här dyket.
Ni som har sett den Blå Planeten vet vad det är för specialitet som gjort att Cocos lockat så många dykare, och framför allt filmteam, att ta sig omaket och besväret att fara sig ända ut dit. Det är de enorma stim av hammarhajar som kan visa sig där ute. Och det är en obeskrivlig känsla när man hänger där nere och hela synfältet är fyllt av simmande hammarhajar. Som andra firrar är de oförutsägbara och man vet aldrig var de kan finnas vid varje givet tillfälle. Vid de berömda dykplatserna Dos Amigos såg vi t ex inte en enda hammar-haj, medan vi på Alcyon såg stora stim på varje dyk. Så Alcyon blev såklart en av våra favoritplatser, och även om den långa vägen dit kunde vara både skumpigt och blöt gjorde vi sammanlagt hela 9 dyk (av 27) där ute.
Själva platån på Alcyon börjar först på 24 meter och väl där nere gäller det att ta sig ut mot sidorna för att sedan vänta på vad som kommer att bjudas.
Dessvärre blir det snabbt djupare utåt kanten och på drygt 30 meter räcker ju inte luften alltför länge, speciellt inte om man fått kämpa mot strömmen på vägen ner. Efter ett villrådigt sneglande på manometern, dykdatorns no-deco-time och hajarna fick vi till slut försöka bestämma sig för när det är dags att ta oss tillbaka för att hitta ankarlinan och sedan upp till båten igen. Lustigt nog ser vägen tillbaka aldrig ut som vägen dit så det kunde bli lite svettigt ibland innan man hittat linan, kommit iväg upp mot ytan och konstaterat att luften nog skulle räcka den här gången också. Att gå upp i frivattnet var inget bra alternativ även om varje dykpar fått en nödsändare som kunde aktiveras på ytan. Att komma upp ensam i höga vågor med 3 knops ström vid en liten ö 50 mil från fastlandet är lite väl ensamt. Och att från en gummibåt se en dykare som sticker upp någon decimeter ovan ytan är i vågorna betydligt svårare än man tror. Så upp och ner längst linan är vad som gäller vid dyk ute på fria havet, även om det blir lite stökigt ibland. Principen för dyken vid Cocos är generellt max 30 meter djupt och ingen decotid. Men jag såg minst två personer som plockade ut sina batterier när datorn gått i Error-mode! Och visst kom vi både djupare än 30 m och hamnade i deko en och annan gång, men vi tog det lugnt och tog de extra minuter som behövdes på vägen upp för att få datorn på gott humör igen. Eftersom det fanns tillgång till nitrox på båten utnyttjade vi det på varje dyk, och på våra kortare (30 min) och grunda nattdyk (10-15m) använde vi så hög procent vi kunde få för att minska kväveupptaget. Nattdyken bjöd f ö ofta på en annan av Cocos specialiteter. På en dykplats, vid den lilla ön Manuelita, samlades det nattetid en enorm mängd revhajar för en gemensam jakt. De strömmade omkring oss som en hajflod. Fick sedan någon av dem tag på en fisk inne i en skreva kände de övriga lukten och gjorde allt vad de kunde för att få sig en egen liten smakbit. Det var en helt osannolik syn, som upprepade sig vid varje nattdyk där. Dagtid såg man inte fler rev-hajar vid Manuelita än på andra ställen, och vid nattdyk på andra platser såg man bara enstaka hajar och inte alls de mängder som jagade där. Bilder som vi tagit på hajar med bitmärken tydde på att de samlades från ett relativt stort område för att delta i denna gemensamma nattjakt. Det här blev verkligen en både sällsam och märklig dykupplevelse att minnas.
Stora stim av fisk av olika arter såg vi också vid flera av de andra dykplatserna och man förstår att det behövs skydd här ute för det är många som gärna skulle vilja sno åt sig av överflödet. Men som jag nämnde tidigare blir man lätt bortskämd och på enstaka dyk tyckte vi att vi nästan inte sett någonting alls. Så illa var det dock aldrig, det fanns ju alltid något att se. Förutom mängder av rockor, muränor, langustrar, papegojfiskar, putsarfiskar, maneter, sjöstjärnor och alla de fiskar man inte vet namnet på, fanns det alltid en hel del speciella figurer, som den blåfläckiga käkfisken, den rödläppade fladdermusfisken och tångulken (bilderna på de två sistnämnda är inte tagna av mig utan av en dykkompis, Marian), att leta efter. Och ovan ytan seglade fregattfåglar och sulor på väg ut för att fiska eller på väg in för att mata sina ungar. I denna paradisliknade tillvaro löpte dagarna på med god mat, dykning, trevligt sällskap, vila, fler dyk, ännu mer mat, sova, dyka ännu mer och slöa lite i solen tills båten plötsligt en dag lättade ankar och lämnade Cocos bakom sig för att bege sig på den långa turen tillbaka till fastlandet.
Kvar blev bara foton, minnen och en längtan av att bara få göra ett enda litet dyk till därute i det stora blå.
Dessbättre fortsatte vår semester med några lugna dagar badandes i varma källor uppe i vulkanområdet innan det bar vidare till Mexikos fantastiska kalkstensgrottor.
Fler bilder finns på:
http://www.dykarna.nu/fotoalbum/14180.html