Djupa vrak vid Malta

När vi rullade över relingen på dykbåten öste regnet ned, blixtarna kom allt närmare och vi kastades omkring i vågorna. Nu, en timme senare, ligger vi på det sista dekostoppet och njuter av solskenet som brutit igenom molnen. Partiklarna i vattnet rör sig knappt. Några meter ovanför oss väntar skepparen på att hjälpa oss av med dekoflaskor och fenor.

Dyket på den franska passagerarångaren Le Polynesien var höjdpunkten på en oktobervecka 2010 med teknisk dykning på Malta. Efter att ha kontaktat ett antal dykcenter som erbjuder teknisk dykning fastnade jag och Mats Nordin för Techwise i St Julians nära huvudstaden Valletta. Till skillnad från andra dykcenter beskrev Techwise i detalj vad som ingick i deras veckopaket för teknisk dykning. Det ingav förtroende och väl på plats blev vi inte besvikna: mängder av dubbelpaket, v-vikter av olika slag, 7 liters och 80cf dekoflaskor i aluminium, ett kompressorrum med splitter ny fyllramp, booster och bankflaskor med helium och syrgas. Dykcentret har dessutom en egen båt som når många vrak på 10-20 minuter.

Första dykdagen blåste det rejält och från fel håll. Vi tog därför bilen norrut för att dyka på den före detta patrullbåten P29 som är ett av Maltas många avsiktligt sänkta vrak. Tanken var att vi skulle börja med ett enkelt dyk för att kontrollera utrustningen och hur mycket bly vi behövde. Mats öppnade starkt genom att dränka sin lampa – ”äntligen” fick vi användning för lampan som brukar följa med som backup på dykresor. Vi hade bestämt oss för att dyka efter tabeller hela veckan och det innebar att vi fick tänka till lite extra vid planeringen av landdyk där man simmar ett par hundra meter under vatten både till och från vraket. Vi valde att i sådana fall beräkna bottentiden som ett multileveldyk och inledningen av dekot gjordes simmande med byte till dekogas i fritt vatten. Vraket P29 var lite av en besvikelse eftersom det var helt tomt invändigt. Så gott som ALL utrustning var bortmonterad.

Vi blev väl omhändertagna av tech-instruktören Alan Whitehead och hans fru Viv som såg till att vi fick göra bästa möjliga dyk med hänsyn till de växlande vindförhållandena. Alan, som driver Techwise, tar gärna emot GUE-dykare och någon vecka efter att vi åkt hem skulle han själv gå GUE Tech 1-kursen. Det inger respekt att han som garvad teknisk instruktör är beredd att ”börja om” hos en annan organisation. Och för omväxlings skull var det trevligt att dyka med en person som är gråhårigare än vad vi är…

Dag två blåste det tyvärr fortfarande så Alan tog oss till grannön Gozo för att dyka på Karwella som ligger på 42 meters djup. Innan dess hade han fyllt våra dubbelpaket med 21/35 och dekoflaskorna med 50% eftersom ”standardgaser” ingick i vårt dykpaket. Efter att Alan lett oss till Karwella lät han oss utforska vraket på egen hand. Ovanligt nog var sikten på vraket usel med Malta-mått mätt, men vi kände oss hemmastadda i det mjölkiga vattnet. Mats drog lina när vi simmade in i vraket som likt P29 var ordentligt rensat invändigt – tråkigt nog. När vi kom upp hade vågorna växt till sig och det var nätt och jämnt att vi tog oss upp för stegen vid klipporna. Att dyka på grannvraket Cominoland var inte att tänka på, så vi tog färjan tillbaka till Malta för att dyka på ett av Maltas mest välbesökta vrak – bogserbåten Rozi. Även den är tömd invändigt och vid det här laget började vi längta efter ”riktiga” vrak.

Det var lätt att svettas när vi knallade omkring i T-shirts och shorts mellan dyken. Det var ännu lättare när vi krängt på oss underställ och torrdräkt och väntade på att få komma i vattnet. Vi hade läst att det inte räcker med att dricka massor av vatten för att undvika uttorkning - man måste få i sig salt också. Vi såg oss därför tvungna att äta oss igenom det lokala utbudet av chips och pommes frites. Ibland flera gånger om dagen. Vi åt oftast middag på puben Huggins i St Julians, men den som tycker att det räcker med att umgås med andra dykare under dagtid bör gå någon annanstans. Chansen är nämligen stor att stöta på kunder och personal från Techwise och systercentret Divewise. Anledningen? Kanske inte för den hyggliga matens skull utan snarare för att dykare får 25 procents rabatt på notan.

Dag tre hade vinden vänt så att vi äntligen kunde dyka på de ”riktiga” vraken på Maltas östra sida. Vi började med HMS Stubborn, en brittisk ubåt som sänktes 1946 för sonar-träning. Djupet är 57 meter så vi planerade för en bottentid på måttliga 17 minuter med 18/45-blandning i dubbelpaketen och varsin 80cf med 50% (våra certifikat täcker inte stageflaska och dubbla dekogaser). Vi hade platserna vid aktern på dykbåten och eftersom båtresan bara skulle ta tio minuter gjorde vi oss klara att gå i först. Därför blev vi lite förvånade när de två RB-dykarna på båten trängde sig förbi oss och hoppade i så fort vi var framme. Brukar inte RB-dykare ägna lite tid åt kontroller före dyk? Kanske ligger det något i ryktet att somliga av dem som dyker RB på Malta gör så för att de inte klarar att dyka tekniskt med öppet system... Skepparen placerade skicklig bojlinan precis bredvid aktern på ubåten och vi hann lagom fram till fören och tillbaka på 17 minuter. På vägen passerade vi det imponerande tornet och ett par öppna luckor. Se men inte simma in.

Alan skakade på huvudet när han hörde att vi gärna ville dyka igen samma dag. ”Orkar ni verkligen det efter Stubborn?” Ja! Vi toppade flaskorna med nitrox och begav oss till oljetankern Um el Faroud på andra sidan ön. Instruktören "Dude" från Techwise följde med för att visa vägen till vraket som ligger några hundra meter från land. Vi tackade ”Dude” genom att dra lina i maskinrummets nedre våningar till ställen där han aldrig varit förut. När vi återvände till maskinrummets översta våning hamnade vi mitt i en grupp sportdykare, så vi drog oss åt sidan för att leta efter verkstaden bland de rum som kantade maskinrummets översta våning. Vi fann verkstaden i det aktre rummet på babords sida och till vår förvåning fanns där en rejäl svarv som lämnats kvar.

Innan vi åkte hemifrån lät vi dykcentret boka in oss på ett hotell i närheten. Vi kostade inte på oss balkong vilket var ett misstag eftersom våra fuktiga dykunderställ inte ville torka inne på rummet. Allt eftersom dagarna gick började de lukta allt värre, särskilt ett par Thinsulate-sockor som vi lämnade kvar på tork stank något utomjordiskt. Våra tankar gick till hotellstäderskan…

Målet för dag fyra var Imperial Eagle, en liten färja som gått i trafik mellan Malta och Gozo. Djupet är måttliga 42 meter så vi fick dubbel så lång bottentid jämfört med dyket på ubåten dagen innan. Vi kom först till vraket och det tog inte lång stund innan Mats hittade öppningen till maskinrummet som visade sig rymma två motorer. Under tiden anlände Alan till vraket och han blev bekymrad när han inte såg några dykare: ”De har simmat åt fel håll och missat vraket...”. Men det dröjde inte länge innan Mats dök upp ur en lucka i aktern och Alan kunde andas ut (sic). På nästa djupa vrak, minsveparen HM Drifter Eddy på 56 meters djup, behövde vi inte leta efter luckor på akterdäck. Det fanns nämligen inte mycket kvar av däcket sedan minsveparen själv gått på en mina som slet upp ett stort hål i skrovet på styrbords sida. På det trasiga däcket ligger fortfarande patronband med kulspruteammunition. Detta krigsvrak ligger i Vallettas hamnområde och vi blev varse att dykning kräver tillstånd från hamnmyndigheten. När vi satt beredda att hoppa i fick vi order om att avvakta en halvtimme till dess att en fransk jagare avlägsnat sig. Runt omkring oss rörde sig stora fartyg och vi bestämde att vi inte skulle ligga grundare än sex meter på dekot. Ifall att…

Vi nöjde oss med ett dyk den dagen eftersom vi inte ville dra på oss onödigt mycket kväve inför flygresan hem två dagar senare. Egentligen skulle vi ha en dykfri dag innan flyget, men Alan undrade om vi inte ville dyka på Le Polynesien nästa dag eftersom väderprognosen såg lovande ut. Åska och regn, men måttlig vind. Om vi dök på förmiddagen skulle vi få ett ytintervall på 24 timmar, så vi tackade ja till hans erbjudande. Vi var kanske mest oroliga för att utrustningen inte skulle hinna torka innan incheckningen på flygplatsen – redan med torr utrustning och fickorna fulla med tunga batterier låg vi på gränsen till övervikt.

Nästa morgon inledde vi som vanligt med att analysera gas med hjälp av dykcentrets heliumanalysator. De uppmätta heliumhalterna verifierades för säkerhets skull med Kalle Anka-rösttest. Innan vi lastade pickupen för att åka till dykbåten meddelade Alan att inga andra dykare anmält sig. ”Jaha, där rök den utfärden”, tänkte jag. Men Alan överträffade våra förväntningar ännu en gång och det var inte tal om att ställa in dyket.

Passagerarångaren Le Polynesien, som torpederades under första världskriget när den tjänstgjorde som trupptransportfartyg, är ett imponerande vrak på 67 meters djup. Vår planerade bottentid på 20 minuter på 55 meters medeldjup skulle ge det hittills längsta dekot i vår blygsamma karriär som tekniska dykare, så vi tog varsin 80cf som dekoflaska för att ha rejäla gasreserver. Dessutom tog vi med en extra dekoflaska som skepparen skulle kunna fira ned vid problem.

Vraket är stort, drygt 150 meter långt, så vi bad Alan föreslå en passande rutt. Alltså dröjde det bara någon minut från det att vi kommit ned till vraket till dess att han tog med oss på en lång ”trust me”- penetrering på översta våningen under däck. Enligt boken borde vi nog ha dragit lina, men det fanns flera öppningar med ytljus i däcket så vi valde att skippa linan. Istället lade jag mig sist i ledet och filmade. Det var fascinerande att se våra smala lampstrålar skära genom dunklet när vi sakta gled fram under däck. Tyvärr lade jag inte märke till de tallrikar som vi passerade eftersom jag hade fullt upp med att sköta kameran och lampan. Jag var dock tillräckligt klar i huvudet för att ibland titta bakåt och kontrollera att jag inte siltat upp - vi skulle ju simma tillbaka samma väg. När vi kom ut igen efter fem minuter fortsatte vi till fören där en ensam luftvärnskanon pekade upp mot ytan. Vi tog några bilder och sedan var det dags att bege sig tillbaka till linan och sätta fart mot det första djupa stoppet.

Skepparen på dykbåten kan Le Polynesien utan och innan efter att ha gjort många dyk på vraket. Han har till och med suttit i fängelse för att ha bärgat föremål, så han är noga med att ingen av hans kunder plockar med sig något. Det enda vi förde med oss upp var spår av rost på utrustningen och minnen från ett fantastiskt vrak.

https://www.techwise.com.mt

Fler reseberättelser från Malta
https://www.dykarna.nu/lasning/en-vecka-pa-malta-62.html
https://www.dykarna.nu/lasning/dykning-pa-malta-34.html