Dykäventyr på Island

Det som började som en enkel idé över en öl i januari blev till slut en långhelg på Island. En fullspäckad helg av dykning och fantastiska upplevelser.

Jag och Jonas hämtade upp Tilja utanför hans lägenhet vid halv tolv i fredags och sedan bar det av mot Arlanda och vår flygtripp med Icelandair med destination Island! Vi ställde bilen på Benstockens långtidsparkering. Det kostade oss sammanlagt 280 kronor för 3 dygn. Jäkligt billigt om man jämför med Arlanda Express som kostar 240 kronor ENKEL resa för EN person. Långtidsparkeringens egna buss släppte av oss på Terminal 5 strax innan 13 och efter en smidig och komplikationsfri incheckning slöt vi upp med Anders och Annika som tidigare samma dag flugit från Visby och suttit på Arlanda och väntat några timmar.

Vi kom alldeles lagom för en öl då de redan satt i baren och smuttade på varsin öl respektive cider. Efter inköp av lite godis och en dykwhisky (måste man ju få ta en liten efter avslutade dykdagar) var det snart dags för boarding. Trots att vi fick gå ombord i god tid innan utsatt avgångstid var de isländska flygvärdinnorna något stressade och stingsliga. Efter att jag stått tålmodigt och väntat på en något ambivalent äldre herre som inte visste om han skulle sätta sig innan han tog av sig jackan eller tvärtom och det till slut blev min tur att ta mig fram till mitt säte och sätta väskan i bagagehyllan blev jag bryskt inföst mellan stolarna då flygvärdinnan tydligen tyckte att jag stod i gången onödigt länge och stoppade upp för övriga passagerare.

Trippen över gick ganska fort och lätt och vid 15 lokal tid (17 svensk) landade vi i ett mycket regntungt och grått Keflavik. Vi fick ganska snabbt tag i en taxi stor nog att bära oss fem samt all vår packning. Bagaget som för oss alla bestod av en rejäl resväska och ett rejält handbagage innehöll till 99% dykutrustning, nånstans i en fena hade man lyckats få plats med några par rena trosor och lite strumpor. Vi kom snabbt och enkelt fram till Reykjavik City Hostel där vi installerade oss i rummet bestående av tre våningssängar, ett bord med några stolar samt en toalett som luktade avlopp (vattenlåset i duschen var nog inte i bästa skick). Även vattnet i handfatet luktade illa, men det var på grund av att de har en hög mängd svavelgas i ledningarna på Island. Men vi vande oss ganska snabbt vid att det luktade avlopp och fis, och ingen kunde skylla mer på nån annan efter toalettbesöken.

När vi kommit i ordning knallade vi bort till centrum för att försöka hitta någonstans att äta. Vi kryssade mellan olika ställen och förundrades över hur folktomt det var överallt, men till slut hittade vi in till huvudgatan där vi fann en texmexrestaurang. Vi käkade nachotallrik (fler än 50% av oss i alla fall) och tog en öl. Medan vi åt upptäckte vi ett café rakt över gatan som Annika var helt övertygad om skulle ha en joint på menyn så vi var tvungna att gå dit efter maten och försöka ta reda på vad det var för typ av ställe. Annika upptäckte till sin stora besvikelse att allt de serverade var diverse kaffevarianter och schysta bakverk, men vi stannade en stund och fikade ändå. ;) Väl tillbaka på vandrarhemmet somnade vi snart ganska ovaggade men extremt taggade inför helgens första dykdag i Thingvellir nationalpark.

Vi blev upphämtade klockan halv nio på lördagsmorgonen av Tobias Klose, ägaren av dykcentret www.dive.is som sedan körde oss till Islands nationalpark - Thingvellir. Thingvellir (Þingvellir) är en enorm sjö som får sitt flöde via smältvattnet från en glaciär, fem mil bort. Den kristallklara sikten, ofta 100 meter och mer, beror på att vattnet från glaciären finfiltreras genom lavafält under sin resa ner till den nordliga delen av Thingvellir och dyker där upp via underjordiska källor efter så lång tid som 30 år. Det är också extremt kallt med sin året-runt-temperatur på 2-4 grader. Tänk att det vatten jag dök i under helgen, och även drack av under dyket, smälte från glaciären och började sin resa ner till sjön när jag var bara fyra år… Klyftan man dyker i precis vid utloppet till Thingvellir, Silfra, är en kontinentalspricka. Man dyker helt enkelt mitt emellan den Amerikanska och Europeiska kontinenten.

Efter en snabb titt på dykplatsen började vi raskt göra i ordning våra saker för att så snabbt som möjligt få komma i vattnet, det såg helt enkelt för bra ut för att vara sant! Vi kom snart i vattnet och när jag fått på mig masken stoppade jag ansiktet under ytan och formligen HÄPNADE över vad jag såg. Kristallklart blågrönt vatten och en sikt som var helt sjuk! Jag var nu fortfarande vänd mot stegen vid stenväggen där vi klivit i och Tilja sa åt mig att vända mig och och kika under vattnet bortåt längs sprickan och vid det här laget hade jag slutat tro mina ögon. Det enda som begränsade sikten var väggen av stenbumlingar en bra bit bort där sprickan gjorde en krök och försvann.

Ett litet grått moln hade dock börjat torna upp sig då jag sakta men säkert kände hur mitt högra knä började bli onormalt kallt. Jag insåg direkt att jag måste ha någon form av läcka i dräkten. Jag nämnde det för Jonas så att han skulle vara medveten om det, sedan förträngde jag det, för nu skulle det dykas!

Både Tilja och Anders hade sina proffskameror med sig under alla dyk under helgen och det har tagits en hel del helt fantastiska bilder. Dyket påbörjades i den trängsta delen av sprickan där stora stenblock bildar små grottor och tunnlar som vi tog oss igenom. Efter ett tag kom vi upp till en liten grund del, som en liten bergstopp att ta sig över och sedan kunde man sjunka ner igen. På några ställen var det ganska trångt mellan väggarna, och på andra ställen kunde det vara 10-15 meter.

Och hela tiden var vattnet så där djupblått och vackert. Mot slutet av dyket, precis innan sprickan mynnar ut i Thingvellir höll vi skarp vänstersväng för att undvika att bli meddragna av strömmen som just där var lite extra “stark”. Efter vänstersvängen grundade det upp rejält och vi kom sedan ut i en liten lagun som var 3-4 meter djup som djupast. Efter att ha simmat över den till andra änden kom vi fram till “stranden” där vi tog oss upp och sedan fick vi gå en liten promenad tillbaka till dykbussen. Rätt skönt ändå att dyka singelflaska då den var väldigt lätt att bära på vägen tillbaka.

Jag var nu rejält blöt om högerbenet och när jag kom upp i stående ställning kände jag hur det rann ner i skon på dräkten och när jag fått av mig allt var jag helt dyngsur in på bara skinnet så något andradyk blev det tyvärr inte frågan om för mig den här dagen. OJ vad sur jag var, sur som ett surkart eller som en osockrad rabarber. Det var inte kul att heta Linda när de andra gjorde sig klara för dyk nummer två, och det var nog inte helt kul att vara i deras kläder heller när jag spottade, svor och fräste över mitt missade Silfra-dyk.

När de andra dykt klart (jag gjorde mitt bästa att hålla för öronen när de babblade om den nya sprickan de fått simma i precis på slutet som hade varit helt fantaaaaastisk) åkte vi tillbaka till Reykjavik. Tobias tog med sig allt blött till centret medan jag tog med min dräkt in i duschen i vårt rum för att leta läckor. Jag vände ut och in på eländet och fyllde benet med vatten, ganska snart hittade Jonas och jag ett stort hål som det formligen bubblade ut vatten ifrån. Med en hårtork torkade jag tyget och ett par timmar senare dök Tobias upp med något att laga det med. Vi lämnade torrdräkten bakom oss och åkte sedan till Blue Lagoon ( http://www.bluelagoon.com/ ), som Tobias erbjudit sig att köra oss till mot att vi betalade hans inträde. En MYCKET bra deal då en taxi till Keflavik kostar 13 000 isländska kronor (drygt 800 SEK) och inträdet kostade 20 euro.

Blue Lagoon är ett geotermiskt spa och en av de mest besökta attraktionerna på Island. Det varma vattnet är rikt på mineraler som kiseldioxid och svavel och att bada i lagunen sägs hjälpa många med hudsjukdomar som psoriasis. Vattentemperaturen i badområdet är i genomsnitt 40°C.

Lagunen ligger i anslutning till ett geotermiskt kraftverk, Svartsengi, som den får vatten från. Vattnet, som är en blandning av salt och sötvatten, tas från ett djup på ungefär 2 km. På detta djup blir dess temperatur upp mot 240 °C. Från underjorden pumpas det upp till ytan och används för att driva turbiner som genererar elektricitet. Sedan vattnet gått igenom turbinerna, passerar det en värmeväxlare för att framställa varmvatten till det kommunala vattensystemet. Därefter åker vattnet ner i lagunen. Området ligger på ett lavafält vid Grindavík, på Reykjaneshalvön.

Vi hängde här en bra stund, badade, bastade och drack en öl. Vattnet håller som jag nämnt en genomsnittstemperatur på runt 40 grader, men fläckvis är det så pass varmt att även jag, som inte är känslig och gärna duschar alldeles för varmt, var nära att bränna mig. :) Efter spa-stunden frågade vi Tobias om han kunde rekommendera oss något trevligt matställe och han föreslog en thairestaurang inne i Keflavik och eftersom han erbjöd sig att köra oss även dit så gjorde vi snabbt klart för honom att vi då minsann tänkte bjuda honom på maten. Restaurangen var trevlig och maten kalas och när vi till slut släpptes av hemma på vandrarhemmet somnade vi nästan innan vi hunnit fram till sängarna.

Dag två startade vi ytterligare lite tidigare då det var tänkt att vi skulle få åka ut på en liten sight seeing efter dyken. Vattenfallet Gullfoss (Guldfallet) samt en geiser stod på schemat. Men först var det dykning. Vi åkte även idag till Thingvellir och första dyket gjordes vid en annan spricka som ligger en bit ner i själva sjön. Vi klev i vid stranden och följde ett långt långt rep längs botten som till slut, efter något som kändes som en evighet, nådde fram till en spricka. Vi hade blivit informerade om att sikten kunde vara lite sämre innan sprickan men att underjordiska källor renar vattnet nere i spricka där sikten blir minst lika bra som i Silfra. Så var dock inte fallet idag då sikten var riktigt dålig (med riktigt dålig i det här sammanhanget är då att jämföra med en halvbra dag i Vagnhärad kalkbrott). Det låg även massor med silt längs väggarna som var otroligt lättupprört och jag som låg som trea (guiden Louis och Tilja låg före mig) såg nästan ingenting från och till så jag kan bara tänka mig hur det var för de andra tre bakom mig. Mitt i det siltigaste partiet signalerade Jonas bakom mig och när jag vände mig om tecknade han “halv tank”, sen tittade han ner i botten och låg still. Jag började kika runt på hans slangar för att se om nåt var fel och frågade sen “vaddå halv tank?”

Han teckande åter igen “halv tank” och tittade ännu en gång ner i botten och låg still. Till slut tänkte jag att Jonas kanske hade halv tank och därför ville vända och jag tänkte att det väl var ett märkligt sätt att berätta det på men vid det här laget hade jag redan tappat bort Tilja och Louis och fortsatte i den riktning längs sprickan som de försvunnit för att tala om att det var dags att vända. Jonas följde med mig och när vi kom fram till Tilja och Louis som stannat upp och väntade på oss så hade vi istället inte med oss Anders och Annika. Efter många om och men tog Jonas upp sina wetnotes och skrev till Tilja att det var Annika som signalerat halv tank samt att hon haft nåt strul med inflatorn så de hade valt att vända tillbaka. Det gjorde även vi och efter 5-10 minuter återförenades vi där repet åter tog vid som vägvisare tillbaka mot land. Tyvärr hade mitt knä blivit blött även detta dyk, dock inte fullt lika illa som igår och jag kastade mig snabbt ur mina torrdräkt när jag kommit upp för att undvika att vattnet skulle rinna ner i skon och blöta ner mina strumpor och sockor.

Dagens andra och trippens allra sista dyk skulle åter igen göras i Silfra och vi skulle få dyka den “nya” sprickan som jag missat igår. Mitt underställ var tokblött, så även långkallingarna och jag höll på att bryta ihop av vetskapen att detta “skitdyk” skulle bli mitt sista Islandsdyk och att jag återigen skulle få missa det där fantastiska dyket alla pratat om igår och som jag knappt klarat av att se bilder från efteråt. Jag vred ur understället och försökte få det att torka, men inte ens ett Weezleunderställ torkar så fort när det är helt dränkt. Tobias dök upp efter ett dyk med en annan grupp och lånade ut ett torrt underställ till mig. Det var ju en god gärning och en bra tanke, problemet var bara att understället inte var mer än 3-4 millimeter tjockt då det är till för att användas under en tjock neoprendräkt (som dykcentret hyr ut och själva använder), INTE till en skaldräkt. Jag hade ju heller inga långkallingar att ha under eftersom de också var blöta.

Hålet i dräkten var ju kvar likförbannat också, så jag skulle ju garanterat bli blöt och rejält kall om benet eftersom det här understället inte är konstruerat att värma även i blött tillstånd. Men, skitsamma, dyka skulle jag och vi siljvertejpade en bit plastpåse från låret till ner under knät för att minimera nedkylningen av själva knät, jag stoppade även på mig två extra kilo bly, ett kilo i vardera ficka, för att säkerställa att jag skulle kunna hålla mig nere även om jag använde massor med luft (som ju isolerar mot kylan) i dräkten. Jag fick också låna en extra tröja av Anders, sen var det bara att köra.

Dyket var helt fantastiskt, bättre än det första vi gjorde igår. Jag frös inte så farligt fram till efter ca 20 minuter. Alla synintrycken hjälpte dock att hålla den värsta kylan borta, men efter den sista otroligt vackra sprickan var jag så kall att jag skakade och det var nästan omöjligt att få av sig fenorna med mina genomfrusna fingrar. Väl på land var jag snart varm igen som tur var. Efter ombyte till varma kläder packade vi bilen och begav oss av mot vårt sight seeing-mål. Tack alla för tre jäkligt trevliga dyk!

Louis körde oss längs en väg upp i bergen som blev smalare och stenigare. Ibland smällde det upp stora stenar i hjulhusen, men lika glatt öste han vidare på vägen. Slutligen passerade vi en skylt som noggrant informerade om att förbi den borde man inte köra om man inte hade en rejäl bil med fyrhjulsdrift.

Plötsligt gick det upp för oss allihop att alla de där ENORMA jeeparna med jättedäck som vi såg passera längs huvudgatan i Reykjavik på fredagskvällen kanske inte var så malplacerade trots allt och när vi passerade en ganska snäv liten “dalgång” och hela underredet i dykbussen skrapade i började vi nästan bli lite oroliga. Uppe på nästa kulle stannade Louis bilen, klev ur och upp på en hög sten för att få lite signal och ringde Tobias för att fråga om vägen, det var tydligen 1,5 år sedan han senast åkt den här genvägen och var lite osäker på om vi var på rätt väg.

Vi hade vid det här laget åkt en timme rakt ut i vildmarken och var x antal mil från någon som helst civilisation. Medan han stod där på stenen och pratade kom en av de där enorma jeeparna rullande från motsatt håll och Louis hoppade av stenen och frågade föraren i bilen om vägen och fick veta att de senaste veckornas regn gjort den oframkomlig. Inte ens de med en jättebil med traktordäck kunde ta sig fram så de rekommenderade oss varmt att vända om. Sagt och gjort, Louis hoppade in i bilen och körde käckt av den packade svarta lavastenen som vägen var gjord av för att vända runt på det som såg ut som rock solid mark, stenfri och fin, bredvid vägen. Vi hann bara en meter sen tog det tvärstopp! Louis försökte backa men det var helt omöjligt. Jag öppnade skjutdörren på min sida och klev ur, bara för att upptäcka att fotsteget, som tidigare funnits 35 cm ovanför marken, nu låg i jämnhöjd med den.

Framhjulen var totalt nedsänkta i marken och fram ur gropen där däcken satt fast sipprade det fram en diarrébrun geleliknande sörja. Jag har aldrig sett något liknande. Den stora Jeepen som vi hade framför oss tog sats och körde runt oss på den märkliga marken och hade den inte hållit hög fart hade även den fastnat, den lämnade stora djupa spår och man kunde se hur marken riktigt gungade. Anders ställde sig på markskorpan och hoppade och det gick vågor i marken runt honom. Värsta kvickleran!

Först försökte vi med gemensamma krafter att knuffa bussen upp ur lerhålet, men insåg snart att det var fullständigt lönlöst. Mannen som körde Jeepen klev ur och plockade fram ett tjockt rep från bagageluckan. Han fäste det i dragkroken på dykbussen och satte sig bakom ratten och började dra. Bussen rörde sig knappt och rätt som det var gick det tjocka repet av med en knall och resterna av det brakade med full kraft in i baken på Jeepen. En jävla tur att ingen stod i vägen! De la nu dubbelt rep och mycket kortare och vid nästa försök lyckades bussen komma tillbaka upp på vägen. Alla skrattade lättat och Jeepföraren tycktes nästan skaka på huvudet när vi tackade honom för hjälpen. Han undrade nog vad vi gjorde där uppe på berget och varför vi inte hade koll på att man ska stay on the road i det där området. Jag undrade så klart varför Louis inte hade koll på det, han som ju ändå var Islänning. Men det visade sig att han inte alls var det, han var från Afrika (nåt av koloniländerna) och hade inte bott på Island mer än ett par år. Det förklarade saken…

Hur som helst, vi tog oss helskinnade ner för berget och fick ta senvägen till vårt mål istället. Det tog ett par timmar att köra omvägen men vi kom åtminstone helskinnade fram. Först åkte vi till Gullfoss som är ett vattenfall som ligger i floden Hvítá på södra Island. Namnet betyder Guldfallet. Vattnet faller i två omgångar (först 11 meter, sedan 21 meter) ner i en klyfta som är 20 meter bred och 2,5 km lång. Vi stannade bara en kort stund och tog lite bilder då det var mycket rått och kallt i luften och begav oss sedan till geisern Stokkur.

Det var riktigt häftigt att få se en geiser på riktigt. Den fick sina små “utbrott” ungefär var 10e minut. Runt omkring rykte det ur små hål och puttrade och kokade lite här och var. Det var skönt att stå nära i ångan från de varma hålen när det var så kallt och rått i luften. Vi tog lite bilder och filmade små snuttar innan vi begav oss tillbaka till bilen och tog oss hemåt igen.

Vi packade ihop så mycket vi kunde inför avresan klockan 6 på morgonen dagen efter och Tobias kom till vandrarhemmet så vi kunde göra oss oskyldiga för vårt dykäventyr. Vi berättade om vår dag i vildmarken samt visade honom våra bilder från dyken. Otroligt trevlig kille den där Tobias!

Klockan halv sex klev vi upp och packade ihop och prick klockan sex hoppade vi in i taxin och begav oss av mot Keflavik och flygplatsen. Vid incheckningen blev jag och Jonas uppgraderade till Comfort Class då det blivit överfullt i Economy Class, detta TROTS att vi redan förbokat våra platser och skulle ha fått sitta ihop med Tilja. Tilja i sin tur fick sitta längst bak i planet alldeles själv. Vi blev uppassade av flygvärdinnorna hela vägen hem med frukost, kaffe och juice med påfyllning.

Väl tillbaka på långtidsparkeringen blev det lite strul då batteriet i min bil tydligen fått för sig att ladda ur under helgen så personalen fick hjälpa till med startkablage. Sedan när vi närmade oss Norrtull upptäckte jag att jag glömt tanka (har ALDRIG hänt förut) och medan vi sakta men säkert i eftermiddagstrafiken baxade oss fram med en extremt stressad Tilja i baksätet, som var tvungen att åka direkt till jobbet för ett möte, såg vi hur bensinnålen allt mer närmade sig det totala nollvärdet. Vi kastade mer eller mindre av Tilja i farten och rullade vidare mot den närmaste bensinmacken vi kunde komma på. När vi tankat visade det sig att jag haft minst 3 liter kvar i tanken, ingen panik, vi hade ju kunnat köra flera mil till! ;)

Det har varit en helt fantastiskt trevlig helg, men trots att det kan vara så bra borta så är det nog alltid bäst hemma ändå. :)

Dykfotografierna i full size:
https://www.dykarna.nu/fotoalbum/20627.html
https://www.dykarna.nu/fotoalbum/20654.html

Dykloggar från Thingvellir
https://www.dykarna.nu/hittaloggar/thingvellir.html

Mer information
https://www.dive.is